Min mamma har druckit sen min syster var bebis. Alltså typ sedan jag var det med. Jag är äldst, min syster är tre år yngre och min bror är sju år yngre. Eftersom jag alltid försökt skydda mina syskon så har jag alltid varit den som fått ta tag i det här. Vi är uppvuxna i en bra familj. Det är en stabil uppväxt. Våra föräldrar har varit underbara föräldrar. Dessutom har det varit "tryggt ekonomiskt" Vi har haft det bra med andra ord. Förutom det lilla problemet med min mammas förkärlek till alkohol. När jag var liten så kan jag inte påstå att jag har några minnen av att hon varit full och så. Har något minne av att jag hittat en flaska vin i tvättkorgen o att hon alltid drack öl. Men inte så mycket mer.
Sedan var jag nog 16 när jag fick ett samtal från min syster när jag var på en fest mitt ute i skogen två mil bort. Hon var så ledsen och sa att hon och min bror låst in sig i sovrummet för mamma kröp runt i trädgården o pappa var avdäckad på sängen. Det var i den vevan min pappa slutade helt med alkoholen. Jag blev skogstokig och lyckades få skjuts hem. Då förstod jag väl hur illa det var. Efter det så urartade det totalt. Hon dricker tills hon däckar. O för sig själv. Är väldigt sluten av sig o har i stort sett inga vänner. Varenda gång hon går in i kaklet så har pappa städat undan för henne. Så sjukt medberoende. Hon har kört ner i diket, hon har kört in i en byggnad, hon åkte fast när hon krockade med ett träd och blev av med körkortet. Hon har kört ändå. De sista åren så började hon försvinna. Hon sticker hemifrån helt enkelt, utan att höra av sig eller någonting. Varenda gång så är vi beredda på att de kommer ringa från sjukhuset eller liknande. Pappa är så orolig men samtidigt ställer han inte några krav på henne.
Efter det med körkortet och att hon var på väg att förlora jobbet så höll hon sig nykter. I nästan fem år. Men i höstas gick min farfar bort (nu vet jag att hon var full när vi satt med honom tills han dog) och efter en månad även farmor. Då började cirkusen igen. Det värsta är att de här förlusterna har nästan krossat min pappa helt. Han är helt "väck", ingen kontakt med sina känslor alls. Sluter sig bara och låtsas som ingenting.
Fem eller sex gånger VAD JAG VET så har hon haft återfall. I början var jag vansinnig på henne. Hon har en förmåga att "kidnappa" känslor. Det är alltid mest synd om henne. Så har det alltid varit. Så det blev så synd om henne när farfar dog för det påminde henne om när hennes egen mamma dog. Därför drack hon. Så mycket ursäkter. Vi andra kämpar också med sorg och minnen men istället för att fatta att när hon dricker så blir det ytterligare en sak som vi måste oroa oss för så är det mest synd om henne.
Jag var arg över hur hon kan göra så mot pappa utöver allt det han måste hantera. Sedan vet jag hur det fungerar. Hon är sjuk osv. Det är jag helt med på. Men det ska inte vara en återkommande sak om hon inte försöker ändra på sig. O det gör hon inte. Problemet för henne är att hon måste ändra tankemönstret. Försöka sluta se allt negativt och hur synd det är om henne för att farfar är död, för farmor är död, för hennes pappa dog när hon var 14, för det är så synd om pappa, för det är så synd om oss, för att vi samtidigt är så elaka mot henne bla bla. Hon vältrar sig i det.
Nu är jag vuxen 36 år. Min syster är 33 och min bror 29. Fortfarande blir jag rabiat o går in i kaklet för att skydda alla och för att försöka hjälpa mamma. För pappa berättade för mig i torsdags "jag tror förresten din mamma fått ett återfall igen. Hon kom inte hem igår. Men ska vi låtsas som ingenting. Kan du göra det gumman?!"
Pappa tar inte ens bort bilnycklarna trots att han vet att hon tar dem. Såna saker. Så problemet är inte bara mamma utan även pappa. Min bror och jag tyckte att det kan vara värt ett försök nu att vi tre syskon åker upp och försöker prata med båda samtidigt. Min syster ville vi tre syskon skulle få proffissionell hjälp för att bemöta det. Jag vet inte. Jag vet bara att det inte är hållbart att hon kan göra så här. Hon behöver hjälp. O en del säger "strunta i det. Fokusera på ditt eget liv. Dina föräldrar är vuxna" men det är bara en feg ursäkt ibland känns det som. Mina föräldrar är en del av mitt liv och jag vill inte bara stå vid sidan och se på längre. Nu har hon kommit hem efter att vara borta i fyra dagar. Men hon svarar inte när jag ringer. Så jag vet inte om hon stuckit iväg igen. Pappa berättar ju helst inte det alls om han får bestämma. Därför vet vi ju inte heller hur mycket hon håller på heller.
Vad gör vi?!!