Är på semester och återigen slutar kvällen med att jag lämnas ensam med 2-åriga sonen på stan för att min man tycker jag sagt något elakt. Jag ber honom att vi ska gå och äta som planerat men han drar. Jag gåt til hotellrummet. Lägger sonen och försöker själv sova. Ont i magen och helt förkrossad och uppgiven. Han börjar drivka 14:30. Kl 21:30 har han hunnit få i sig 7 öl, 1 flaska vin och en shot.
Han skickar massor av elaka sms. Jag är på rummet igen 21:45. Han ringer vid 00:22 och frågar om jag tänkt låta honom sitta i lobbyn hela natten, full och sluddrar. Hur skulle jag kunna veta att han var i lobbyn??? Skulle jag då lämnat sonen ensam på rummet och åkt ner från 18:e vån för att ge honom nyckel? Det första han säger när han fixat ny nyckel är att han har bestämt sig nu. Han vill inte leva med mig och mitt sjuka beteende mer.

Nu på morgonen gick jag upp och åt frukost. Första han säger när jag kommer upp är att jag är taskig som inte wns frågar om han vill följa med och äta. Jag vill bara ta sonen och åka hem. Är så ledsen och känner mig totalt uppgiven. Det känns som att den enda vägen ur det här är att lämna, vilket jag inte vill egentligen. Men jag orkar inte leva så här heller längre. I snart 4 år har det varit så här. Jag sa till honom nyss att jag stannar endast kvar om han är nykter dem sista dagarna här. Han vägrade, säger att jag har rätt att ta mig en öl till maten om jag vill. Då ville han hellre att jag skulle åka.

Är det jag som överdriver, överreagerar? Är det här normalt?? Jag är helt knäckt och nedbruten av allt det här...

Snälla, ni som orkar, ge mig kloka råd. Det är första gången jag skriver här.

markatta

Det var tråkigt att läsa, beklagar verkligen.

Jag fanns inte på forum när du skrev här, så jag "känner" ju inte dig men jag vill tacka för att du berättar. Det får mig att tänka i perspektiv, att det kan sluta på så olika sätt.

Hoppas du har fått allt stöd du behöver under den här tiden.

Kram

Lelas

Tussliago-vännen! Hej! :)

Vad tråkigt att höra. Det är inte ens möjligt att säga mer än så.

Hur mår du själv?

Kram!
/H.

ledsen medberoende

Hej!
Jag har skrivit lite här förut, och kände nu att det var dags att lätta på hjärtat lite.
Det jag fasade för har nu hänt, min pojkvän hittades död hemma i sin soffa för 3 veckor sedan.
Denna envishet han hade, vägrade att söka eller ta emot hjälp.
De sista månaderna var det bara alkoholen som han prioriterade.
Han har druckit i många år, nen jag märkte hur det eskalerade " på slutet".
Vi hade en del planer för sommaren, men det var drickandet han satte före allting annat.
Trots att jag vet att jag har gjort allt för att hjälpa honom så mår jag väldigt dåligt just nu.
Tomheten, ensamheten han lämnar efter sig är enorm.
56 år blev han. Rolig, smart och snygg?var han. 3 vuxna barn, föräldrar och syskon.
Han hade egentligen så många som brydde sig om honom, om han hade orkat och velat ta emot hjälp från oss alla som älskade och brydde oss om honom.
Nu sitter jag här med så många frågor och en saknad som är oerhört stor.
Kram på er där ute!

Anxiete

Kram tillbaka, ledsen medberoende ??
Finns inte så mycket att säga mer än ta hand om dej , låt sorgen ha sin tid men fastna inte i den ! Kram ?