Hej allihopa. Jag är ny här.
Jag är 29 år, och har under min barndom vuxit upp med min mamma som började sitt drickande 1996. Hon blev senare blandmissbrukare. Hon har slutat några gånger men alltid fått återfall. Jag har tyvärr blivit medmissbrukare och vill bara att hon ska må bra! Vet inte vad jag ska ta mig till längre... Nu det senaste har hon börjat dricka i stort sett varje dag och allt har bara eskalerat. Hon har mycket dåliga erfarenheter i livet som hon aldrig bearbetat, vilket jag förstår är orsaken till allt detta.
Hur som helst, i förrgår drack hon rejält och blev aggressiv, (typ som vanligt), denna gång var det dock värre. Hon slog sin sambo och han ringde mig och sa att mamma är helt galen. Jag gjorde ett försök genom att ringa polisen så att dem åkte dit och kollade läget. Det blev inte lugnt när dem hade åkt ändå så jag och min sambo åkte dit. Hon slog min kille och hon slog mig! Första gången hon slår mig och dessutom säger att hon vill döda mig..
Vi skriker, gråter, kramas och bråkas om vartannat... till slut ber vi hennes sambo att gå därifrån. Så vi alla drar. När han kom hem mitt i natten så hade hon somnat. Men tidigt igår morse får jag ett samtal ifrån honom, nu ville hon ta livet av sig. Hon hade börjat dricka direkt på morgonen. Han hade bara gått på toaletten och när han kom ut därifrån så hade hon stuckit. Kvar på köksbordet hade hon lämnat ett självmordsbrev.
Jag ringde polisen och sedan åkte jag och min sambo runt och letade. Vi hittade henne gåendes med en ölburk i handen. Hon var arg på oss för att vi var där.. polisen kom och jag sa till dem att dem får ta henne. Hon blev körd till psyket och blev inlagd på tvång. Vet inte hur länge dem kommer hålla henne där men iallafall till imorgon också.. en dag i taget.
Jag är så rädd.. jag är rädd över vad som kommer hända när hon släpps därifrån..
Kommer hon nånsin kunna sluta dricka?
Tack för att jag fick skriva av mig..

DetGårBättre

Ingen som har några svar på det där. Det är till syvende och sist bara hon som kan besluta över sitt liv. Men det är ett helvete för alla omkring i de där kaotiska perioderna.

nothing

Och det är ett helvete!
Jag känner med dig! Jag är också livrädd.
Livrädd på att hoppas och livrädd för att bli besviken.

Är så tryggt när de är inlagda, då känns det som att någon håller koll.
Jag har önskat mig att något drastiskt ska hända så att det går fort och hon hamnar på hem.. för där vet jag att hon har någon som ser efter henne. Ger henne mat och sällskap. Och så kan jag hälsa på henne, handla åt henne.
Hon skulle komma på fötter i sin sjukdom och hon skulle inte kunna göra fler dåliga val.

Nu står jag nästan där och tack vare självbestämmandet i svensk lag är så stark kan hon skriva ut sig närsomhelst vilket jävla fall som helst.

Känns som att man inte vet om man ska kunna slappna av eller bara förvänta sig det värsta.

Men. Jag tänker..
i din sits kanske tvångsinläggning är ett lättare steg att bevisa på att en insats behöver göras, från kommunens håll.

(Om du orkar) kan du trycka på att hennes missbruk är en uppenbar fara för hennes liv. Lvm är dyrt för kommunerna, varför de inte helst sätter in det. Men med rätt ”hot från socialen” kanske din mamma inser att de kan sätta henne på LVM (och då kan det blir upp till 6 månader, och vartsomhelst i landet) om hon inte går med på att åka på behandlingshem själv?

Det är bra att ta en dag i taget.
Försöka att inte gräva ner sig för mycket, eller hoppas. Ej heller inte hoppas.
En jäkla balansgång hela tiden.
Intala sig nån form av sinnesrobön var och varannan dag.

Och prata om det. Skriv av dig <3

Maskrosbarn och bra att du skriver av dig! Är också i lite liknande situation som vuxet barn till en psykiskt sjuk mamma! Min mamma har precis varit inlagd på psyk under en längre tid! Skönt och tryggt för oss runtomkring! Hon gör, som din mamma, hotar med självmord så jag vet vilket helvete och skräck du lever i! Jag har lämnat över ansvaret för att leva eller inte leva till henne! Svårt och hårt men ger en själv frid på något sätt! Och det gäller ansvaret för livet som helhet! Sök hjälp för egen del istället för att försöka hjälpa din mamma! Du kan inte råda över hennes val hur dåliga dom än är! Börja gå i samtalsterapi och bearbeta dina upplevelser och också lär dig vad som är ditt ansvar och vad som inte är det! När man växer upp med dysfunktionella föräldrar som man får ta ansvar för flyter andras gränser in med ens egna! Man vet inte riktigt vart man själv slutar och var andra börjar! Försök att lämna över till sjukvården! Backa från ansvar! Och framförallt ta hand om dig själv! Kram

Maskrosbarnet

Hon vill inte läggas in. Tror inte riktigt att hon inser helt..
Ska göra allt jag kan, men det kommer komma en dag då man inte orkar längre ?
Lider med dig också. Hoppas det löser sig för din/eran del. Kram

Maskrosbarnet

Vad tragiskt för dig med din mamma.
Hoppas det någon gång löser sig.
Jag vet precis hur du menar och du har rätt. Men det är såå jävla svårt... Man orkar inte oroa sig hela tiden men samtidigt vågar man inte släppa taget heller. Det blir en ond spiral.
Är man van sen liten att ta mycket ansvar så är det ett beteende som är väldigt svårt att arbeta bort dessvärre :/
Kram