7 veckor nykter.
Det svarta hålet jag har kvävt med olika metoder genom hela mitt liv tar över mer och mer för varje dag.
Inga droger, inget alkohol, inga mediciner, inga självskador, bara jag och mitt mörker. Mörkret som äter mig inifrån, den svarta meningslösa tomheten som jag aldrig får bort. Den klöser, drar, skriker åt mig att dricka, skära, knarka, knulla, vad som, allt för att känna något annat.
Försöker vara lycklig. Inte många som får chansen till ett helt nytt liv. Försöker ta vara på den, vara lycklig, vara duktig. Men det känns så meningslöst, som att jag kämpar mot ett mål som inte finns.
Vad jag än gör sitter jag där i mitt mörka hål.
Jag har någon annan att kämpa för nu, för det finns inte på kartan att jag någonsin skulle kämpa för mig själv. Det finns verkligen ingen poäng när målet bara är mer av mörkret.
Men jag är i alla fall nykter..