Hej!
Jag har inte ens fyllt 30 och har redan förstört familje- vänskaps- och kärleksrelationer.
Har alltid haft svårt att beskriva min relation till alkohol. Någon period har jag druckit varje ledig dag, och vissa perioder mer sällan. Har intalat mig själv att man inte är alkoholist om man är mån om sitt yttre, sköter sitt jobb, ekonomi, och allt annat ansvar. Det är bara dom närstående som vet om den knasiga relationen, men de flesta ser mig nog bara som tjejen som alltid blir för full och jobbig.
Alkoholen tar jag gärna till när jag känt mig asocial, ensam, ledsen, glad... tja, finns alltid en anledning. Vill gärna vara som "alla andra", dricka måttliga mängder och sedan känna att det är bra. Tips som att "hålla sig till max två glas vin" blir jag bara irriterad på, i 8/10 fall så går det inte. Ska man bara inse att det är rysk roulette man har att göra med och bannlysa alkoholen för gott?
Har fortfarande ångest efter helgen. I vanliga fall brukar ångesten lägga sig efter 1-2 veckor och sedan kan jag dricka igen. Denna gången vill jag inte glömma känslan jag har, inte för att såra mig själv utan för att påminnas om att alkoholen inte är värd känslan efteråt.
Någon som är i samma sits, eller vill dela med sig om när ni befann er där?
Kram