Mamma, pappa, mormor, morfar och farfar hade alkoholproblem av varierande grad. Det var alltid alkohol med i bilden vid umgänge. På vardagar var det lite lugnare och på helgen mer. Min syster tyckte att det var obehagligt när mamma och pappa var onyktra medans jag nog tyckte att det var ok...jag vet inte.
Jag debuterade själv tidigt (13) och fick genast en stark relation till alkoholen. Jag tror jag blev alkoholist direkt...om jag inte var det redan innan tom.
Mina ungdomsår var präglade av idrott och festande (alkohol). Jag skötte alltid skolan osv och fick bra betyg. Mina kompisar hade roligt åt mig för att jag alltid blev så full. Vid 19 år så fick jag mitt första ordentliga bakslag pga alkoholen. Den utlöste en fruktansvärd panikångest på en resa. Jag blev förändrad efter detta och utvecklade ett slags generellt ångestsyndrom. Alkoholen var antagligen bara triggern då min barndom var ganska orolig i allmänhet med rätt dålig anknytning osv. Jag fattade dock inte då att det var alkoholen som utlöste detta tillstånd. Efter något år började jag med antidepressiva och fortsatte mitt liv som vanligt. Det dröjde dock inte länge förrän jag insåg att det bästa antideppet som finns är alkohol. Därifrån började jag använda alkohol på mer än ett sätt att bara festa - jag började självmedicinera.
På något märkligt sätt har jag nu utvecklat ett beteende som handlar extremt lite om fylla (jag direkt ogillar att bli full pga ångesten) Istället har alkoholen blivit min medicin som jag har en respekt för och som jag doserar ganska varsamt. Jag dricker folköl på kvällarna efter jobbet och på helgen kanske jag dricker 5 starköl på fredagen och 5 på lördagen. Jag vill inte bli packad då jag har 3 barn. De har aldrig sett mig packad. Jag har också blivit duktig på att dölja alkoholpåverkan.
Jag är 40 år nu. Jag hade 3 år av strikt nykterhet för kanske 5 år sedan. Det var så jävls skönt att slippa alkoholen. Men sedan har den kommit tillbaka in i mitt liv...undan för undan...igen. Jag har gått i terapi också i 8 år och jag skäms något djävulskt över mitt beroende. Jag döljer det och jag smyger med det.
Nu vill jag säga hejdå till alkoholen ordentligt och gärna för gott. Jag hoppas att detta forum och ni som är här kan hjälpa och tipsa mig.

Fredde

Välkommen hit till detta fantastiska forum med vänliga och starka själar som man kan ventilera tankar och känslor med och få goda råd på vägen av ? Jag läste ditt inlägg och jag känne igen mig i en del du skriv. Jag själv hade en otrygg och destruktiv barndom med en far som drack och var kontrollerade och en mor som mådde dåligt psykiskt osv. Det har satt sina spår i mig på olika sätt och gjort att jag har dålig självkänsla och självförtroende och jag är väldigt hård mot mig själv. Jag har genom åren druckit för att fly från alla negativa tankar men även för att dämpa min ångest osv. Jag fick som dig panikångest för ca 10 år sedan och det var skrämmande för jag trodde jag skulle dö för hjärtat rusade och jag hyperventilerade och det kändes som jag skulle dö. Sen dess dricker jag knappt någon sprit alls utan jag dricker mest öl när jag dricker. Jag har med generell ångestsyndrom och som du säger så har det nog mycket med ens barndom att göra och att alkoholen har varit en tillflykt när det blivit för mycket av allt. Jag har bättrat mig dom senaste åren och dricker inte lika mycket som jag gjorde förr och jag har haft vita månader här och där och det är jag glad och stolt över ? Ha en fin dag och kämpa på ? Styrkekram?

Maga765

Har aldrig vågat/orkat/trott att jag behövt stöd...men nu känner jag att det nån gång måste få vara ok att inte klara allting själv.

Sommarflickan2018

Vi har en del gemensamt du och jag, ungefär samma ålder, panikångest (GAD) där jag också har antidepp men insåg att vin var den bästa avslappningsmedicinen av alla. Självmedicinerat i flera år men insåg till slut att det blev en ond cirkel där alkoholen ökade på ångesten. Precis som du så gillade jag inte att bli full men toleransnivån ökade givetvis ju oftare jag drack så det som en gång hade gjort mig full gjorde mig enbart salongsberusad.

Idag har jag varit nykter i 38 dagar och mår bättre än på mycket länge. Jag gick till vårdcentralen och bad om hjälp och fick stort stöd från dag ett. Sen har det varit semester och jag har hamnat lite mellan stolarna men har ändå hålla mig nykter för att jag är övertygad om att jag inte vill dricka mer. Jag har slutat dricka. Jag är öppen med det mot vänner och min man (som jag visserligen har separerat från) och tänker inte skämmas för att jag inte dricker.

Så mina tips till dig är att skriva här (det har du ju redan gjort och därmed tagit första steget), se om det finns någon AA-förening i närheten, kontakta vårdcentralen eller läsa dig till fakta om alkohol och vad den gör med kroppen. Mitt absolut bästa lästips är Äntligen Full Kontroll av Allen Carr. Jag har slutat röka och slutat dricka med hjälp av hans böcker. De passar kanske inte alla men för mig fungerar hans logik klockrent.

Om du går i terapi fortfarande så tycker jag att du ska försöka närma dig ämnet där. Våga vrida och vända på problemet. Jag fick reda på av en av mina läkare att min alkoholkonsumtion antagligen bidrog till att min ångest ökade för att mina antidepp inte fick chansen att verka som de skulle pga av alkoholen. Så moment 22 alltså.

Men välkommen hit, här finns stöd, pepp, personer i liknande situationer och det är fint att få skriva av sig.

Maga765

He he,

Ja, vi verkar ha ungefär samma situation då.

Det är lustigt att det är just ångesten och det dåliga samvetet som fungerar som en "broms" för mig. Annars skulle jag nog dricka ihjäl mig. Samtidigt så är det dåliga samvetet, i förhållande till allt annat i mitt liv, ett ganska jobbigt problem. Jag tror faktiskt att antidepp gör att jag har lättare för att självmedicinera med alkohol då min ångestnivå sjunker. Slutar jag med antidepp så måste jag lägga 100% fokus på att hantera min GAD och panikångest + att jag blir en mycket sämre förälder. (känns inte som ett liv) Om jag tar antidepp så försvinner lite av motivationen att hålla mig borta från alkohol. Skitskumt dilemma... Det är som att min drivkraft och vilja faktiskt ligger i min kamp mot ett slags grundläggande livsångest.
Målet för mig är att kunna må bra i mig själv men samtidigt ha viljan och drivkraften kvar att ta hand om mig och utvecklas. Idag är allt ångestdrivet och finns ingen ångest så blir det lätt dekadens istället.