Jag lämnade min man för ett och ett halvt år sedan efter att ha ställt ett ultimatum som fick honom att visa sin sanna lojalitet. Åtta år tidigare började jag förstå vidden av hans drickande i och med att jag hittade gömda flaskor och sedan dess hade jag kämpat med mig själv och min känsla av att jag överreagerade. Med tiden upptäckte jag att han dolde ett lån på 50 tusen när jag råkade öppna ett brev ställt till honom och när jag skymtade spelsidor på datorn, som han snabbt stängde ner när jag kom in i rummet, insåg jag att hans problem skulle kunna rasera både mitt och vår sons liv om han inte fick hjälp.
Jag bad att få träffa honom på ett fik för att han inte skulle kunna ställa till med en scen och meddelade honom att han måste sluta dricka och söka hjälp om han ville fortsätta vara gift med mig. Trots att vi pratat om de så många gånger tidigare, så reagerade han med förvåning och tyckte (förstås) att jag överreagerade. Han bad om tid att fundera och när jag en månad senare frågade honom hur han ville ha det, så gjorde han det enkelt för mig genom att säga att han inte kommer att varken sluta dricka eller söka hjälp. HAN valde alltså. Inte jag. Han valde alkoholen före mig, vår son och vårt liv tillsammans. Det kändes snopet, men samtidigt väldigt skönt eftersom jag äntligen fick den knuff jag behövde för att faktiskt lämna honom.
Han är en högpresterande och mycket framgångsrik företagsledare och eftersom ingen utanför vår lilla familj (tre personer) märkt av problemet så blev jag naturligtvis bitchen som lämnade och jag har förlorat kontakten med många gemensamma vänner. Sonen som är 16, bor mest hos mig av förklarliga skäl och jag får skulden för allt - även det. Jag har blockerat honom på telefonen för att slippa de nattliga sms:en, där han anklagar mig för allt möjligt och kallar mig för idiot och egoist i parti och minut. Kommunikationen som vi är tvingade till så länge sonen är minderårig är plågsam, men att jag är fri från den ständiga ångesten och frustrationen, att jag har gett sonen ett hem där han slipper alkoholens verkningar och att jag har räddat oss från en eventuellt ekonomisk ruin gör det värt den tillfälliga plågan många gånger om.
Jag vill bara säga till alla er som inte tagit steget; stanna inte kvar av lojalitet och tro aldrig att du överreagerar eller att missbruket beror på dig! Det finns inte någon som är så bra på att manipulera som en alkoholist. Det enda skälet att stanna som jag kan se, är att personen i fråga accepterar hjälp OCH att du är involverad i sån mån att du kan följa processen och själv ha kontakt med vårdinstansen. Lita aldrig på försäkringar om att det "går bra" utan att ha vårdinstansens bekräftelse på det. Det finns nämligen inte heller någon som är så bra på att ljuga som en alkoholist. Kom ihåg det.
Det enda jag ångrar är att jag inte gick tidigare.