197 dagar är mitt antal idag. Det känns ofantligt...lite. Hur kan 197 dagar av 39 år ha så stor betydelse som det ändå faktiskt har för mig?
Jag är just hög på min egen förmåga, att ha haft kraft att förändra mitt öde och mina tankar. Jag förstår det inte samtidigt som jag börjat förstå att jag alltid varit någon som överlever. Stannar i tid.
Jag är alkoholberoende men idag är jag tacksam för det. Låter galet men så är det för så mycket insikt och klarsyn som det gett mig. Det är en del av vem jag är, en väldigt stor del.

Havet är lite likgiltigt idag, stålgrått och fräser lite lagomt åt mig. På min promenad vid havet tänker jag att det är som alkohol. Jag älskar det, romantiserar det men är livrädd för det. Sjöfåglarna guppar obehindrat på vågorna och jag tänker att jag kommer aldrig bli som dem. De kan lyfta när de vill... Jag är den som inte kan simma. Därute skulle jag obönhörligt sjunka till botten och sluta andas. Men det är ok, för vad har jag därute att göra?
Här på stranden och klipporna är jag trygg, här är jag i kontroll. Så, här stannar jag.
Det är lika självklart att det finns de som kan lyfta ur havet när det vill som att det finns varelser som inte har där att göra alls. Det finns heller ingen vits att värdesätta den ena över den andra.
Det är såhär det är och jag är tacksam över att jag är ett landlevande djur, min insikt att jag inte kan simma ger mig förståelse för andras tillkortakommanden och mina egna...
Men har sjöfåglarna, som har frihet att vistas både i hav, luft och land, samma förståelse?
Och utan förståelse för andra, är det möjligt att förstå dig själv och vice versa?
Jag är glad att jag är jag med allt vad det innebär. När jag kände stolthet över mig själv blev det så mycket enklare att inte dricka. Jag kan bara inte våldföra mig på mig själv längre.
Jag kan inte flyga eller simma men jag kan gå och springa, det är fan inte dåligt det heller!

Skönt att läsa några rader av dig.?

Du sitter ju alltid i mitt bakhuvud för du var den första som fångade mig på forumet när jag började läsa i höstas.

Känner mig som en liten gässling...som tog rygg på sin mamma..?

Livet krumbuktar sig som vanligt och nästan inget blir som jag tänkt men det är ganska roligt ändå. Sist skrev jag att det var skönt att slippa ha alkoholen flåsandes i nacken, så är det tyvärr inte jämt men det gäller inte min egen konsumtion iaf. Det är ju positivt fast ändå inte.
Alkohol är i långa loppet som ointelligents på flaska. Och nä, min man reglerar inte sitt intag på ett värst vidare intelligent sätt... när jag skrev det sist vet jag inte hur jag tänkte.
Nåväl, jag har rutit ifrån på ett sätt jag inte tidigare gjort så vi får se vad som händer även om jag nog innerst inne vet hur det kommer sluta.
Jag håller mig upptagen, har inte mycket tid att tex skriva och läsa här även om jag så gärna vill. Saknar er och tänker på er ofta, känner ibland att jag behöver läsa era stöttande rader men snart lugnar nog saker och ting ner sig... Vill finnas kvar här för jag behöver er och hoppas att ni alla blir fria och får leva som ni själva vill❤️❤️❤️
Kramar??‍♀️

360 dagar sen jag tog ett beslut, beslutet att inte dricka. Det var inget beslut att aldrig mer dricka utan mer så att jag inte längre ville vara den som alltid dricker, den som aldrig kan vara utan alkohol. Det har ju funkat bättre än jag trodde faktiskt, även om jag ett par ggr misslyckats totalt med min föresats: att inte dricka.... Läste just Surkärrings nya tråd, förstår så väl trots att hon och jag inte haft samma anledning till att dricka så för rösterna i våra huvudet samma typ av resonemang.
Jag vet att jag inte bör, för om jag dricker blir allt skit, det har jag alltid vetat och kommer alltid veta. Jag vet att om jag inte har siktet inställt på total nykterhet väntar ett liv i limbo, ett slags icke-liv där mitt medvetande till stor del fylls av alkoholens vara eller icke vara. Jag vet också att om jag dricker något starkare än folkis är den kvällen körd. Ett glas vin? Knappast, det finns inte, såvida inte glaset rymmer en bib förstås...
Lagom är inte och har aldrig varit min grej, inte när det gäller någonting så varför skulle jag kunna dricka lagom?
Jag kan leva olika liv, det är upp till mig själv. När jag tänker på det är det självklara valet det alkoholfria livet. Det med ork, intelligens, kunna njuta av solvarma klippor och en bra bok, kunna börja jobba 05:30 och ändå vara pigg på em, plugga med fantastiska resultat..
Livet med alkohol innehåller inget av det. Valet är självklart men ändå inte enkelt.
Men ge upp? Det gör jag aldrig. Somjag ser det kommer jag aldrig förlora om jag fortsätter strida mot mitt alkoholberoende, jag kanske inte kommer vinna, men förlorar, det gör jag inte. Och faktiskt, om det är det värsta i mitt liv, att jag ständigt för en kamp för att inte dricka, så är det ok. Jag tänker ofta på att livet kan innehålla så mycket tragik, sorg och död. Varför skulle just jag kunna gå genom livet utan detta när det drabbar så många? Vissa fruktansvärda händelser kommer med största sannolikhet eller osannolikhet inträffa, det finns så många saker som är värre än min kamp.
Så om mitt största problem är att jag inte klarar av att dricka alkohol, tja, då känner jag att det är rätt ok. Själva kampen i sig då menar jag, för om jag skulle dricka så mycket som mitt beroende önskar, ja då skulle tragiken hopa sig och allt skulle förmodligen sluta med att jag kör ihjäl någon, försummar mina barn till den milda grad att de tas ifrån mig och mitt liv skulle förmodligen avslutas i förtid. Så om jag fortsätter att kämpa för att vara den jag är, att vara som jag är utan att dricka så innebär det att jag avvärjt de värsta riskerna. Vad mer kan jag göra? Vi gör vårt bästa, det finns inga mallar för hur man är en nykter alkoholist tänker jag, visst är kampen tröttsam men vad har vi för val.
Vad som än händer, ge inte upp, hur många gånger vi än faller, ge inte upp.
Ger jag upp accepterar jag att jag är slav och då finns inget kvar att leva för. Så är det för mig i alla fall.
Kram på er❤️??‍♀️

Tänk vad du måste känna dig stolt!!! Så sjukt bra gjort av dig, jag är så imponerad!!! Kampen är inte lätt, men även jag har funderat på att det kunde vara betydligt värre. Det är bra att tänka så ibland för att få perspektiv.

Många kramar till dig som peppar och inspirerar så många här, Kärlek.

Är just idag övertygad att det är något allvarligt fel på mig... På något sätt trodde jag att jag skulle bli en fantastisk människa bara jag slutade dricka. Dvs, normal mamma, som har tålamod att leka med sina barn, baka bullar, ja, ni fattar. Men nä, detta var tydligen inte alkoholrelaterat, bristen på dessa kvaliteter.
Idag har det för mig varit en fullständigt vidrig dag, spenderad på Liseberg. Min enda lediga dag på över en vecka och jag hade hellre varit på jobbet...
Vad är det med mig och såna ställen!? Har aldrig tyckt de är de minsta roliga och försöker undvika dem in i det sista, vilket såklart drabbar mina barn. Men så åkte vi idag, med kusin och allt, och jag vaknade svart i blicken och är det fortfarande. Väl där får jag använda all kraft jag har till att dölja hur jag känner och efter fem timmar är jag mentalt slut. Just nu undrar jag om det kanske är jag som är i behov av en diagnos, inte min son.... Jag blir inte bara lite less och irriterad, jag blir aggressiv och behovet att strypa någon blir oroväckande starkt. Det kryper i skinnet och jag väntar på att jag ska explodera.
Suget då? Suget att dricka? Enormt naturligtvis.
Men det är klart, jag kan inte skylla ALLT på Liseberg, så mycket annat är skit och om det inte varit det hade jag inte varit lika mordisk.
Det är bara det att det är jobbigt att inse att allt blir inte bra bara för att man slutar dricka.
Man blir inte en fantastisk och fin människa per automatik, livet slutar inte att ge en käftsmällar och knivhugga en i ryggen. Snarare känner jag att Livet är som människor som sparkar neråt. Sparkar på de som ligger eller står på knä. Sånt är livet, inte rättvist, inte lätt, inte vänligt.
Jag blir förbannad, jag läser vad MM skriver om sin dotter och det hon går igenom och blir så ledsen (inser att en dag på Liseberg inte är hela världen...), läser om ADHD och blir ledsen över att ingen kamp någonsin tar slut egentligen och gör de det så uppstår bara en ny...(Lättad dock att det inte var KOL min vän!)
Tänk om det kunde vara enkelt någon gång ibland.

Jag tror det är många föräldrar som har hög igenkänningsfaktor på det du beskriver, vare sej de dricker för mycket eller inte. Liseberg och Grönan är vidriga aptråkiga ställen att vara på i hettan, trängseln, ointresserad, självuppoffrande, med gnisslande tänder etc.

Jag känner precis likadant och tycker bara det är en sund vuxenreaktion, inte ett tecken på dåligt moderskap.

Styrkekram ?

Märthan

Med Nurture, jag Avskyr sådana där ställen! Vrål och höga röster, stanken från snabbmat och männiksohopen, ungar som vill åt varsitt håll, oron för att någon ska ta dem, kön, värmen och som grädde på moset är man luspank efter ett sånt besök. Du är ingen dålig mamma för att du inte gillar vad du Tror förväntas gillas av dig.

Sen försvinner självklart inga icke alkoholrlaterade bekymmer när man slutar dricka, men man kanske kan hantera dem bättre.

Kramen

Vissa dagar är man extra känslig och suger åt sig det negativa som en tvättsvamp.
Det är skitjobbigt att hantera sin överkänslighet ibland och jag förstår dig.
Håller med dig och föregående talare, Liseberg är ett vidrigt ställe och tar fram det sämsta hos en del människor.

Det borde ju vara roligt att gå till en nöjespark men gud vad stressade hela familjen var på den tiden. Då talar vi 1980- tal! Redan då var det sjukt jobbigt. Vill inte tänka på hur det är nu...

Kramar ???

Skönt att höra att fler känner som jag!!? Vet ju att jag är en bra mamma (om jag inte dricker vill säga...) men ibland blir det för mkt av allt. Dessutom surar mitt Överjag, sitter där och dömer, över att jag jobbar så mycket och faktiskt hellre jobbar än är hemma hos familjen... Men så är det, jobbet är meditation för mig, slipper tänka och känna för jag hinner inte. Hemma kryper det i kroppen...
MEN! Snart börjar skolan för barnen och kanske blir allt bättre?
Hursomhelst, utan alkohol kan jag hantera det mesta (om jag kan skriva av mig här vill säga...) men MED alkohol går ju allt åt helvete, det vet jag ju. Det gäller många av oss så kämpa på❤️❤️❤️??‍♀️

Nu är ju jag iofs en sån där konstig mamma som (om hon inte druckit dagen innan) gillar Liseberg, Grönan, Vattenland och liknande... MEN, jag förstår din känsla av att det är enklare att gå till jobbet äna att vara hemma med barnen. Den känslan hade jag när barnen var mindre och behövde ständig passning. Idag är det annorlunda, det är ett lugn hemma med äldre barn (när mamman inte dricker och är trött vill säga..). Jag gissar att dina barn är yngre än mina och vill då bara säga... tålamod.... det kommer bättre tider??

Ja, mina troll är 6 och 12❤️ 12-åringen är dock extremt självgående och vi har bara roligt tillsammans, min yngste är också fantastisk att umgås med men med hans NPF problematik är det inte alltid enkelt såklart.. Grejen är väl att jag vill vara med mina barn men att göra typiska barn-grejer tråkar ut mig å det grövsta. När vi istället gör saker som tex plockar svamp, pratar om intressanta ämnen eller bara gör saker tillsammans som är kreativa och meningsfulla (för mig då...?) finns det inga jag hellre umgås med än mina egna barn... men jag är ego och ställer höga krav på intellektuell stimulering?? Ogillar också att slösa tid på något som inte ger (mig-återigen) någonting.
Nu raljerar jag mest för mig själv känner jag, så mycket jag drömmer om och vill uppnå och så är min fritid så långt därifrån. Det gör mig såklart rastlös och lättretad. Att jag dessutom känner att min man inget begriper av det hela gör ju inte saken bättre. Problemet är väl att jag då och då blir medveten om att vi inte alls vill samma saker, har inte samma mål. Men jag är absolut inte förvånad och hur mycket jag än gillar att ha rätt glädjer det mig inte ett dugg.
Det är bara tråkigt.
Nu har jag snurrat in mig i ett resonemang som jag inte orkar ta mig ur, bara skönt att skriva ner sina tankar ibland såklart.
Kämpa på Jasmine, skickar styrka och positiv energi och hoppas åtminstone lite kommer fram!❤️❤️???‍♀️

Återvinningen, står och källsorterar i godan ro när makens tomma bib dyker upp på botten av påsen. Både kartong och plast så den lilla påsen slits ut ur sin lilla låda. Då kommer tanken med blixtens hastighet, tanken på att det skvalpar runt ett halvt glas vin och att jag hade kunnat dra i mig det där mellan containrarna helt osedd... Ska man skratta eller gråta?? Vad är sånt, är det min lilla drake som ligger ihopkrupen, utsvulten och sur, där inne någonstans i min hjärna, redo att ta alla chanser han kan få? Hans tilltag var inte alltför genomtänkt, kanske lite desperat till å med, men det är ju själva fan att man inte ens kan få källsortera ifred....
Men det är klart, när jag drack fanns det inte en bib som slängdes utan att sista droppen kramades ur så att tanken kom är inte särskilt förvånande. Mest av allt är det väl ännu en bekräftelse, en av många, på det hårda och sjuka grepp alkoholen fortfarande har om min hjärna. Just hjärnan alltså, inte MIG, som jag ser det sitter sjukdomen i min hjärna, den behöver bara få bli lite friskare. Tillräckligt frisk för att kunna fungera hyfsat normalt, tillräckligt frisk för att acceptera att sjukdomen finns där men ändå vara stark nog att hålla den i schack.
Jag är inte där ännu, men nån gång ska jag vara det. Nån gång.
❤️??‍♀️

.. när jag läser ditt inlägg och förstår hur stor alkoholens makt är. Shit, ska vi hålla på med den här kampen hela livet bara för att vi lät oss lockas av den där viskande alkoholrösten? Och sjukdomen sitter i hjärnan, herregud hur ska vi undkomma, det finns väl ingen bot annat än disciplin att låta bli?

Amanda, är sjukt imponerad av dig och din styrka i att mostå alkoholen. Heja dig liksom!!!

Kärlek?

AlkoDHyperD

Det är bara tankar. Själv ser jag det som minnen, påminnelser om hur det varit, eller bara fantasier. Vore ju konstigt om inte en bib eller en slatt vin skulle väcka associationer.
Man kan neutralisera draken i hjärnan genom att ta ett kliv utanför sig själv och se den som ett intressant fenomen.
Skratta eller gråta? Varför inte både och. Sörj det som varit och skratta åt hur tokigt man kan tänka❤️

Jasmine?❤️Jag mår bra, faktiskt är tillvaron helt ok. Varje morgon när jag vaknar och inte är bakis är en ynnest. Ni alla förstår men ibland blir jag både full i skratt och sorgsen över att jag är så tacksam för en sådan sak. Jag har fallit ett antal gånger denna sommar men jag går vidare. Det har bara bekräftat vad jag vetat länge, jag kan inte dricka alkohol utan att det skenar iväg. Det är en progressiv sjukdom, oavsett om jag är nykter eller ej.
Så vad betyder det egentligen då? Jo, jag kan inte dricka lagom. Det kommer alltid vara inget alls eller för mycket.
Så jag kämpar vidare men det är inte jättejobbigt och tack vare nästan ett år av obruten nykterhet så tror jag på mig själv i det här.
Hur går det för dig kära Jasmine? Jag har jobbat så mycket, velat läsa här men tiden räcker aldrig och jag får sällan vara ”ifred”... Min man är vaksam på ett jobbigt sätt, svartsjuk och känns klängig, jag känner mig taskig som skriver så för han försöker verkligen, har dragit ner på sitt drickande rejält. Han har inte varit full på länge och när han druckit något har det varit lite, lagom, men även på andra plan har han bättrat sig. Ansvar för barn och hem osv. Så jag känner mig som en riktigt egotrippad skit när jag bara vill vara ifred, vill inte ha sex, vill inte ligga nära i soffan och irritationen kryper i mig när han så ofta vill. Försökte förklara att jag helt enkelt inte är sugen, jag går faktiskt inte runt och är kåt hela dagarna?? Sa att det inte har med honom att göra, kanske är det åldern? eller det faktum att jag har huvudet fullt av andra tankar och grubblerier... Tror inte han blev övertygad, därav vaksamheten, kanske inbillar han sig att jag är intresserad av andra. Vilket är löjligt för jag känner att jag har viktigare saker att fokusera på än att springa runt och bli attraherad av män, det kommer liksom lååååångt ner på prioriteringslistan.... Finns nog inte med där ens, orkar inte. Därav mitt ointresse även för honom, som man... Det känns lite tråkigt men inte tillräckligt trist för att jag ska ta tag i det, kanske går det över.
Jag hoppas det går bra för dig Jasmine och alla er andra, all styrka ock kärlek till er!!!❤️?☀️??‍♀️

Hoppas det känns bättre med din man och att du fortfarande är på "den vita vägen". Man blir ju alltid lite orolig när någon "försvinner" härifrån. Blir dessutom ännu mer orolig när du skriver att du har druckit i sommar, du som var så trygg i din nykterhet. Vad hände?

För mig går det okey med nykterheten, Dag 32 idag. Att jag inte säger att det går bra är för att jag inte tycker att jag mår bra. Äter dåligt och kan inte slappna av, godis har blivit min nya "alkohol". Men, det löser sig nog.... Jag sover bättre i alla fall och har mer tålamod (utom idag då jag var sjukt förbannad på jobbet).

Många kramar till dig Amanda och ge gärna ifrån dig ett livstecken??

Kära Jasmine❤️ Jag har varit borta härifrån men vet inte var jag varit. Jag vet inte heller var jag ska. Glider mest runt i någon slags ångestfylld bitterhet över hur saker är och har varit. Har såklart druckit, insett att allt bara blir värre, låtit bli att dricka ett tag bara för att göra om proceduren igen. Jag är på väg in i en storm som jag antagligen kommer komma ut ur ensam. Just nu har jag gått långt utmed havet, att ta mig tillbaka till bilen tar minst en timme men jag vill inte vara hemma. Orkar inte vara där, det är egentligen inte mitt hem och jag avskyr det mer och mer. Vill inte vara nära min man. Han beter sig tvångsmässigt nu, det blir bara värre. Han fullständigt kväver mig med sitt behov av närhet och resten av tiden när jag avvisat honom går han runt med offerkoftan och hundvalpsögon. Vissa stunder tål jag inte att se honom längre.. Han dricker inte om jag inte gör det men det är ju inte för sin egen skull. Jag föraktar både mig själv och honom nu. Mig själv för att jag inte kan älska honom enbart för att han är snäll och honom för att han är feg. Han har aldrig stått för någonting, aldrig löst en konflikt, aldrig varit modig fast han är rädd. Och nu är han rädd men vet inte om det själv, han kväver mig för att han omedvetet känner att jag är på väg bort. Han förstår inte sitt eget beteende och bryr sig inte om att ta reda på var det kommer ifrån. Han är inte den jag gifte mig med. Den här mannen känner mig inte alls.
Det var ett stort misstag att inte fortsätta plugga den här terminen men det var mitt eget beslut. Jag slänger återigen bort min tid, mitt liv, men jag vet fan inte hur jag ska orka ta mig igenom det som ligger framför mig. Det känns som om jag nog kommer gå sönder.
Nåväl...
Jag har tänkt på dig Jasmine, även er andra. Det är bäst att jag stannar här hos er, här finns en trygghet som jag just nu inte har någon annanstans.❤️❤️
Många kramar, vi hörs snart igen??‍♀️