Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.

Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.

I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.

Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.

I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!

Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.

Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.

Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.

Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.

Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.

Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.

Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.

Kram på er alla tappra människor!

Ellan

Å vad härligt att du hittat en sponsor. Det kan kännas lite speciellt men oj vilken utvecklande resa det är. Tufft, utmanande men givande. Något jag tog fasta på när jag började mitt stegarbete var att göra det grundligt och inte stressa. Vi kan liksom inte tävla i stegarbete eller vem som är nyktrast. Hitta din form och din väg. Tror på dig! ❤️
Kram
Ellan

vilken resa du har gjort. Kommer så väl ihåg ditt första inlägg här. Känns som en evighet sedan - och så lär det väl kännas ännu mera för dig. Respekt! ♡

Önskar dig fortsatt lycka till!

Ja, igår hade jag varit nykter i 4 månader. Glömde bort det och insåg det först när vi satt på parterapi. Sista gången vi gick, och allt har verkligen vänt till en bra vardag. Vi lever i synk och harmoni. Jag blir inte stressad över tanken att vara själv med barnen. Jag njuter av att få vara med dem.
Min vardag är, förutom jobbet, fyllt av det jag vill fylla det med. Inte någon tvångsmässig ursäkt för det ena eller det andra som leder till att dricka.
Det var aldrig någon annans fel, även om jag tyckte det - där och då.

Snart ska jag lämna småfolket på dagis för att sedan åka till missbruksenheten för min fix av Antabus.
Just det, det blev oregelbundet intag så jag tar dem två gånger i veckan samtidigt som jag får blåsa och det blir protokollfört.
Är man blå så är man. Då är det skönt att ha saker på papper. :-)

Ha en fin helg, allihopa!

PS. Alla ni som skrivit att ni ser mig som en förebild - Jag tackar ödmjukast för det. Det handlade enbart om att hitta viljan och ta varenda hand som fanns till hjälp.
Kan jag, ja, då kan alla.

nydag2018

Stort grattis Graniten till dina 4 månader! Vi har ju varit nyktra ungefär lika länge och dessutom så verkar våra liv utvecklats på ungefär samma sätt. Allt är så oerhört mycket bättre! Både relationen till andra och framför allt den till sig själv.
Vi är sjukt grymma! Även om det inte känns som en kamp längre så är det ändå det vi gått igenom och det jag vill säga är bra kämpat!!!
Nu tar vi en riktigt härlig helg ❤️

Var igår hem till min guide i mörkret, min mentor, min sponsor.
Han förklarade kort och gott vad det fjärde steget går ut på, och maskinen i mitt huvud startade.
Vaknade med en obehaglig känsla i hela kroppen. Nästan som bakisångesten som varje gång drev mig till återställare.
En positiv erfarenhet var att jag inte ägnade en endaste tanke på alkohol.
Nåväl.
Åker till tippen med ett fullastat släp och är helt ensam där. Slänger gammalt, trasigt, mögligt, helt och annat.
På vägen därifrån känner jag att jag bara måste ringa min kvinna, prata, ventilera.
Jag säger hur jävla vidrig jag känner mig som helt ohämmat sätter mig mer full än bakfull bakom ratten med våra barn och kör dem till dagis för att sedan stå på jobbet med tuggummi och halstabletter.
Hur långt ned i skiten jag verkligen varit. Hur jag och Biggan pratat om olika kurvor, delar av hjärnan, belöningssystem som hela tiden skriker efter mer, hur maskinen började mala efter gårdagens möte med min sponsor.

Min älskade kvinna säger då något i stil med ”Huvudsaken är det du gör nu, och både jag och barnen och resten av din omgivning ser ju hur du verkligen försöker och har förändrats till det bättre”

Jag kan inte vara annat än enormt tacksam att jag inte söp bort henne ur mitt liv för gott.

John-Erik

Vännen,

Det är nog bra att tänka även på elände så att man till slut tänkt klart.
Du har fixat detta på ett otroligt bra sätt.. Det slutade bra. Du har en fin familj
och det bästa av allt är att du inte tänker på A längre.
Du har numera ett strukturerat liv och vettiga tankar i ditt huvud.
Måste kännas bra...

All värme till dig

//John

Var till mammas hus för att köra bort det sista innan torsdagens visning.
Alla minnen, alla dessa fina och vackra minnen. Satt på altanen och tittade ut i trädgården. Mindes, saknade, sörjde.
Skulle åkt till graven, men tiden drog ut och barnen behövde komma i säng.
Det är okej att vara ledsen. Det är okej att känna saknad. Det är okej att känna sig ensam och lite vilsen.

Var på möte för första gången på över två veckor. Haft dåligt samvete då två av mina nyfunna kamrater frågat vart jag hållit hus. Eller inte dåligt samvete. Mest känt det som ett stressmoment att inte hitta tiden att gå dit.
Som av en händelse delar en om att det handlar om två timmar av ens liv i veckan, och kan det hjälpa honom att förbli nykter så är det de bäst investerade två timmarna.
Jag tar lärdom, och imorgon åker familjen till Furuvik. :-)

Anders 48

Följer din historia, och det är väldigt inspirerande läsning. Mer av sånt! Även om du har gått igenom en livskris och större sorg så har du hållit dig nykter. Det är såååååå starkt. Du är en inspirationskälla här på forumet.....Du gör ett gott jobb. Stort tack för att du delar med dig så frikostigt. All styrka önskar jag dig inför den fortsatta färden framåt och uppåt. Tack för inspirationen.

Först:Jag tycker också att du är en oerhört inspirerande och på något sätt självklar överlevare i kampen mot beroendet..Sen angående möten..Vissa av oss behöver dom resten av livet..Andra då och då..För några passar det inte alls..Att skriva här, och att prata med människor i sin närhet, om sina tankar, känslor, och erfarenheter med andra är viktigt..Menar bara att möten ej får bli stressande..Lugn är vad många av oss behöver..Ännu mer styrka och kraft till dig???

nydag2018

Som vanligt Granit!
Din fru är fantastisk och du lika så. Det är jobbigt att tänka på hur saker och ting varit men vi är inte där längre, och vi kan inte ändra det som varit.
Inte så långt kvar nu innan vi firar ett halvår! Trevlig vecka önskar jag dig!

Härligt att du kör på, och nu har du som sagt gått igenom mycket tufft utan stötdämpare. Så då vet du att du har styrkan.

Igår fick jag hjälp av min bäste vän att köra de sista möblerna från mitt barndomshem.
Vi pratade om kommande helg då vi ska till stugan och fixa vedförråd med allt som hör till. Plötsligt slår det mig att det är den 16:e och det innebär ännu en månad i mitt nya liv.
Helt sjukt vad tiden bara går utan att jag reflekterar och räknar dagar.

Jag jobbar vidare med stegen och ska träffa min sponsor imorgon för att gå igenom nummer 5. Visserligen har jag redan talat med min fru om min allra djupaste hemlighet. Den där som ställer till en kramp i magen som tidigare hade drivit mig till en kasse Bellman, och jag var helt och fullt inställd på skilsmässa. Så blev det inte. Istället känner jag att det inte finns någon som helst anledning att vara oärlig mot någon alls längre.
Jag känner mig tillfreds på ett sätt jag aldrig tidigare gjort, även fast jag inbillat mig så många gånger att livet varit perfekt med diverse och allehanda lögner för mig själv.

Vi pratade igår om hur jag ganska ofta skickade skärmdumpar efter ha gjort diverse ”Är du alkis?”-tester till min fru.
Givetvis fuskade jag i dessa för att försöka bevisa för mig själv och min kvinna att jag inte hade några problem.
Jävlar vad vi skrattade åt det igår!

Och allvarligt nu.
Hade jag inte sökt mig till Alkoholhjälpen och tagit mitt första steg mot hjälp (extra supertack till Li-Lo!), vidare till vården, missbruksenheten och Anonymitetsrörelsen; Ja, då hade jag suttit själv kvar någonstans utan familj, hem och arbete.

Anxiete

Vilken härlig läsning att starta veckan med ! Blir glad i själen vid varje livstecken ifrån dej.
Tänk vad mycket som händer i ens liv, även om man ibland tycker att det är stillastående och tänk vad mycket du har framför dej ! Barnen växer och utvecklas, blir stora och ska göra en massa misstag som vi ” gamlingar” inte begriper ?
Du och din kärlek växer och utvecklas, får mer tid för varandra osv . Och allt detta kommer du att uppleva med klara sinnen..
Livet är fantastiskt ! Kram ?

John-Erik

Såå fint..
Finns inga ord..Väldigt, väldigt bra gjort av dig

Bästa hälsn.

John

nydag2018

Som alltid blir jag så glad av dina inlägg. Galet och fantastiskt hur en människa kan förändras till något så bra på så kort tid.

Du är grym! ?❤️

Som en blixt från klar himmel, när jag var mitt uppe i att faktiskt sakta trivas med mig själv, kom telefonsamtalet. Orden jag aldrig kommer glömma. Orden som fortfarande ekar i mitt huvud till och från.
”B är död.”
Min pappas fru. Från ingenstans utan förklaring har hon somnat för att sedan aldrig mer vakna.
Känslan och påminnelsen från mitt livs största förlust gjorde sig påmind. Jag blev alldeles kall. Kall och skakig.

Mitt uppe i all misär försökte jag och höll mig faktiskt på ytan. Jag var ett stöd för pappa. För hennes söner. För min familj.
Jag gjorde det jag brukade göra, det jag borde göra och det jag ville göra.
Pratade, lyssnade, träffade Biggan, gick på mina möten, träffade min sponsor, ringde min sponsor.
Sen kom det ikapp mig.
Livet. Sorgen. Rädslorna.

Nu, jämfört med för ett halvår sedan, är jag stabil, men det skriker inom mig.
Jag saknar min mamma så det fullkomligt värker i själen på mig.
Jag blir förkrossad över att se min annars så positiva pappa fullkomligt krossad.
Och mitt i allt jävla elände och sorg sitter jag och tycker synd om mig själv.
Det skrämmer mig.

nydag2018

Vet inte vad jag ska skriva. Har inget bra att säga. Men jag tänker på dig och förstår hur tufft du har det just nu.
Kram ?️❤️

Tack för att du tänker på mig, kamrat. Det räcker långt ska du veta.
Syftet med mitt inlägg var enbart att försöka sätta ord på mina tankar.
Sen att jag fått en riktigt rejäl dos verklighet uppskyfflad i nyllet det senaste året går inte att hymla med, men samtidigt som det är tufft så är det ändå hanterbart.
Min sponsor sa en ganska vettig grej efter gårdagens möte:
”Om dina tankar och känslor inte löpte amok efter det du gått igenom på relativt kort tid, ja då vore det nog läge att uppsöka vården.”

Du verkar ha det väldigt tufft nu... tänker att det är fint att du trots allt är nykter och kan finnas för dina nära i deras och din egen sorg. Kan inte säga något för att trösta, men skickar en kram i cyberrymden.