Detta är mitt första inlägg här, och känner att jag kan behöva ett ganska stort perspektv kring det här då jag känner att mitt eget huvud inte riktigt går att lita på.

Jag dricker inte alkohol av många anledningar. Har haft en ganska jobbig tonår med självskadebeteende och dylikt, plus depression nu i vuxen ålder, panikattcker, ångest.. ja. Massa jobbiga saker som verkligen suger energi från en.

Jag började ganska snabbt inse just med alkoholen att det höll på ett bli ännu ett destruktivt beteende för mig (då jag var självskadefri i ganska många år) när jag insåg detta med alkoholen. Dock känner jag lite.. att när man avstår från alkohol så missar man en massa gemenskap. Jag går sällan ut, kanppt ens varit på en klubb eller något liknande någonsin. Just nu har jag vänner som älskar att dansa och kanske ta en öl eller två, vara ute till klockan tre osv. De accepterar mitt beslut till fullo med att inte dricka, men jag känner att jag missr gemenskapen med mina vänner. Jag är lite rädd för "utelivet" också, om det är triggande eller ej, därför avstår jag helt. Men nu har det istället blivit att jag sitter hemma och tycker synd om mig själv, tycker jag är korkad, känner mig ensam osv för att alla andra är ute på en fredagkväll och jag sitter ensam med mitt netflix och popcorn. Jag kan dessutom verkligen inte slappna av till hundra procent om jag inte har alkohol i kroppen - med andra ord inget dansande från mig. Mina kompisar älskar att dansa, det är därför dem går ut. Och jag vill verkligen inte förstöra deras kväll med att jag står i ett hörn, nykter och inte är bekväm och så får de springa fram och tillbaka till mig för att jag inte ska vara ensam. Nu har jag fått frågan om jag vill hänga med ut nästa fredag, och jag har redan ångest och börjar gråta så fort jag tänker på det. Tror det är blandat med nervositet, ångest, rädsla, vilja och typ.. tankarna om att jag är konstig och utanför. Ah, jag vet inte. Känner mig väl lite ensam om att känna så här och att inte dricka alkohol.

Min fråga är väl helt enkelt; ni som inte dricker alkohol - hur gör ni? Går ni ut på klubbar, event osv? Dansar ni trots att ni inte har alkohol i kroppen? Eller gör ni som jag har gjort de senaste åren att stanna hemma med Netflix som partner?

Li-Lo

Välkommen till oss. Det låter som att du funderar en hel del på den alkoholkultur som råder runt dig och hur du ska stå trygg och ha integritet oavsett de runt dig. Kloka tankar. Viktiga. Gissar allmänmänskliga.

Jag hoppas att du hittar trådar här inne som kan bli hjälpsamma och jag hoppas att du får fler svar här. Du är inte ensam om de här frågorna.

Vänligen och hopp om en fin fredag för dig hur du än väljer.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

KL

... lagt ner alkoholen för att jag inte mådde bra av den. Jag har inte haft något missbruksproblem men dejtade en man som gärna drack glas efter glas så jag hakade på. Mådde skit både fysiskt och psykiskt. Det luriga med alkohol är att den skapar ångest, den dämpar den inte. Man vill gärna tro att man mår bra och inte har någon ångest alls men man blir liksom kidnappad i hjärnan. Hur som helst, jag har alltid druckit alkohol när jag varit ute för att "alla andra" gör det. Nu har jag varit ute utan att dricka alls och vet du vad? Det är ingen skillnad! Jag pratar med folk, dansar och har mig precis som innan! Jag känner mig nästan lite snopen, jag har alltid trott att jag behövt nåt glas vin för att kunna umgås men det var tydligen inte sant! Det jag däremot har märkt är två saker. De som har problem med alkoholen blir provocerade av någon som inte dricker. Om du vill undvika tjafs med sådana så drick en alkoholfri drink eller ett glas alkoholfritt vin så slipper du ta diskussionen, ingen ser någon skillnad. (man ska ju inte göra saker för att behaga andra men om du inte vill ha en massa frågor om varför du inte dricker så kan det vara ett alternativ. Du verkar ju annars ha väldigt bra vänner som respekterar ditt beslut så ta tillvara på dem!)

Det andra som jag märkt är att det ger en känsla av ett övertag att vara den som inte behöver dricka! Tänk såhär "alla andra behöver alkohol i kroppen för att kunna umgås, vad synd det är om dem!" Ge dig själv en klapp på axeln för att du kan vara utan alkoholen! Du har fått en otroligt fin insikt, nämligen att du inte vill skada dig själv mer med destruktiva beteenden. Suveränt bra jobbat! Nu är det dags för nästa steg, sitt inte hemma och tyck synd om dig själv! Gå ut och dansa och du ska se att det kommer att bli hur kul som helst!

Anthraxia

Jag slutade dricka i Januari, på grund av min partners alkohol-problem (lite småsjukt det där; HAN har problem, så JAG slutar dricka - men inte han...suck)

I alla fall; eftersom jag vet hur det känns att vara full så vet jag även vad skillnaden är när jag är nykter.

1.) Jag orkar inte med fulla människors jävla hjärndöda svammel. Små-berusade KAN de vara kul, men de stannar ju aldrig där. Och då orkar jag inte med dem.

2.) Jag har alltid älskat att dansa, men jag är tjock och ganska blyg (vilket jag maskerar under en spelad attityd av "jag är en stridsvagn") så en eller två öl brukade jag kasta i mig innan jag gick upp på dansgolvet (alkohol tar ju faktiskt bort hämningar) men så har jag noterat nu, som nykter, att bara jag kommer igång med dansandet så försvinner blygheten - jag liksom tränar bort den. OCH; jag dansar bättre när jag är nykter - mindre vingel och fummel.

3.) Jag behöver inte bli fattig av att gå ut.

4.) Mina vänner är samma som innan, och det är jag med - jo, de blir jobbiga när de blir packade, men vid det laget har jag så kul att jag klarar mig utan dem för kvällen.

Dvs: inleder kvällen med prat och gemenskap, och när de blir packade och jobbiga går jag och roar migsjälv. Inte varit några problem hittills - och det jag är gladast över är att jag LÄRT MIG släppa loss UTAN att behöva droga mig. Bara wins för mig. Eller ja...att inse att mina vänner är JOBBIGA är en nackdel. Och LUKTEN. Det luktar så sjukt illa om fulla människor, och det hade jag aldrig tänkt på innan. Usch!

Tror att det är mycket en attityd-fråga. I början var jag helt ärligt väldigt bitter. Nu är jag bara glad.