Vad skriver man?

Hårt arbetande kvinna/maka/mor som har många projekt i luften.
Jag har ett rikt känsloliv och grubblar och funderar, planerar och strukturerar hela tiden.
Alkoholen gör att jag känner att jag varvar ner och hamnar i en "vardagsfart". Jag njuter mer av det lilla, känner mig mer närvarande i tanke och själ och skrattar mer. Dricker inte på jobbet, men varje vardagskväll blir det 1-3 glas vin samt även på helgerna. Nu under semestern har det blivit en större konsumtion under dagtid.

Innan jag var 20 år hade jag nästan inte kommit i kontakt med alkohol alls, det hade heller inte lockat mig.
Fina svärföräldrar kom in i mitt liv. De levde mer "Medelhavskt" och tog ofta ett glas rött vin till maten. Det var med dem jag började lära mig tycka om vin och dricka snaps, konjak etc.

Har en dagboksanteckning om från femton år sedan, när jag var cirka 25 år och jag tog en klunk whiskey i min ensamhet för att stärka mig inför ett jobbigt telefonsamtal. "Är det nu det börjar?" Som att jag vetat om att jag skulle börja nyttja alkohol på ett ohållbart vis. Att det var mitt mål?

Maken serverade mig ofta en liten "Baileys" i tevesoffan. Själv drack han nästan ingenting. (När vi träffades så var vi båda med i nykterhetsförbund till och med). Det var när kartongvinet börjat komma på riktigt som jag verkligen började njuta av vinet. Men länge räckte det med ett glas och aldrig på vardagar. Det var även då främst maken som serverade mig vinet.

Jag blev deprimerad och sjukskriven för fem år sedan och det var då jag verkligen "jobbade hårt" för att bli alkoholist. Jag tullade av makens fina whiskeysorter (han hade ett trettiotal som han hade för "show-off", men bara bjöd från, aldrig drack själv från). En dag tittade han i skåpet och blev förfärad. "En alkoholist har brutit sig in hos oss och druckit av min whiskey, kom och titta". Jag blev kall, men ändå lättad. Jag berättade att det var jag. Att jag försökt att lätta på ångesten. Efter att vi samtalat frågade maken om jag ändå ville ha en whiskey och var beredd att hälla upp en i ett glas. Jag tackade nej. En period köpte jag flera lådviner av samma sort. Tog lite av dem allteftersom och kunde ställa fram dem när de började bli halvtomma, så pass att maken sade att "Dricker du inte av ditt vin längre?". Jodå tänkte jag, i smyg.

Har köpt Romflaskor i omgångar och druckit klunkar ifrån i smyg, men sprit ger mig inte samma avslappning som vin. (Illamående, väldig törst på kvällen/natten, magont etc.)

Jag har märkt hur toleransnivån sakta har höjts. Ett glas vin gör att jag slappnar av, men det jag ser är konsumtionsmönstret, att första glaset släpper spärren jag tidigare haft vid ett glas vin och nu fortsätter att ta två till. Jag märker också hur jag har blivit mer lättirriterad och "melankolisk", liksom gråtmild på ett sätt som är förvirrande för barnen. Det är det som gör att jag vill begränsa mitt intag.

Under semestern har det blivit alkohol varje dag. Maken gör goda drinkar som han ger mig på altan bland annat. Däremellan tar jag själv då det kickat igång "vill-ha-mer"et.

Jag VILL och SKA komma tillbaka till "ett glas vin" på fredagskvällen. ÄLSKAR vin (alltså även själva smaken, är med i ett vinprovargäng sedan 20 år tillbaka och är en hejare på mina druvor och ursprungsländer etc.

Nu har jag sagt till maken att jag ska ha en "vit månad". Att jag ska ge mig dispens på vinprovningen som kommer och att han och jag kan dela på en flaska vin på fredagskvällen om han vill, men att jag på övriga dagar och i andra sammanhang inte ska dricka något.

Igår drack jag cola till fredagstacosen, precis som jag gjorde när barnen var yngre. Jag hade nästan glömt hur gott det var med kombinationen.
Sååå....igår var min första "vita" dag.
Idag är det min andra.
Känner lite oro i kroppen och har haft huvudvärk både i går och idag, men det kan även vara åskan i luften som gör.

Skulle tycka mycket om att få prata med andra som är i samma situation, som försöker avstå helt eller begränsa intaget.

Jag känner mig stark och ska fixa detta!

...Li-Lo, Jasmine, Märthan... <3

Precis hemkommen från ett uteevent. Många människor från staden samlade, mat och alkoholhaltiga drycker i fokus. Och jag gick hem, nöjd och lite frusen...men framförallt, helt och fullt NYKTER!

Önskar er också en trevlig helg.

Tidig morgon innan jobb. Nyduschad. Hela huset sover och sommarsolen har precis börjat att lysa varmt på altanen. Och jag är inte bakfull.
Har inte "tjock tunga", fylleandedräkt. Mina porer ångar inte ut gifterna under dagarna. Jag känner mig inte plufsig i ansiktet. Min smoothie släckte törsten och jag har inte spänningar i tinningarna. Och...jag minns vad jag gjorde igårkväll.

Ser fram emot ytterligare en fantastiskt nykter dag!
Ha en fin lördag alla fantastiska kämpar! <3

Vilken härlig läsning !
Har precis kollat slutet i din tråd , så inspirerande ,
ska läsa från början senare .
Lustigt , vi är på exakt samma dag .
Ha en bra lördag !

Nu ser vi fram emot en nykter lördag! Fint att höra att du mår så bra ?

Efter en lång arbetsdag, där jag även kom hem och dottern ville åka iväg och handla ingredienser till en middag hon ville laga. Supertrött, men åkte förstås iväg med henne till två affärer. Maken stod och bryggde öl i hela köket. (!!!) Vi kunde därför inte börja laga maten för att det skulle vara desinficerat i köket vid bryggningen. Jag var trött, hungrig och sugen på att ta ett glas vin. Jag åt nötter och drack vatten, men det kändes inte bättre för det.
Jag gick ut till köket och sade "Nu är jag sugen på ett glas vin. Jag vill ha ett."
Maken (häpen), "Men jag trodde att du....." (påbörjade en mening som att säga att "du skulle ju avstå från alkohol i en månad), men korrigerade sig och sade "Det är ju bara att ta". Och så började han att leta i skafferiet. Inget kartongvin. En finare flaska rött vin långt in "Den vill jag INTE ha". Och så några flaskor vitt, bland annat det som svärfar gav mig på in födelsedag. Och vet ni...liksom LITE till mitt alkoholistförsvar så hade det bara varit suget efter dimma jag var ute efter innerst inne, så hade jag slitit åt mig det vita och druckit upp hela flaskan den kvällen). Men...jag ville ha RÖTT vin. Det fanns inte. "Jag kan blanda en drink" sade maken och lyfte upp en ginflaskan som står där öppet, bredvid romflaskan. Han tar ut den, synar den och så säger han "Oj, vad lite det var i den". (Mer än hälften). Han har blandat till de flesta av drinkarna från den. Jag har också huttat i smyg från den en eller två gånger, men främst är det han som hällt ut ur den. Ändå är det jag som i slutändan fått i mig innehållet och det klack till en våg av dåligt samvete av mig.
"Äsch...skit samma. Jag ska inte ha något" Jag gick och satte mig vid köksbordet och tyckte lite synd om mig. Lördagkväll. Kvart i åtta. Smutta på ett glas rött vin. Hur hade jag försatt mig i en situation då jag inte kunde göra det som många andra fixar?

Men så kände jag strax därpå att det kändes så jäkla rätt att inte ha druckit alls. Och kunna skriva till ytterligare en nykter dag.
(Frånsett att jag - faktiskt helt utan att tänka mig för sade "Får jag smaka", då maken kom ut med ett glas av den ranson som var färdigbryggd av honom. Jag tog en smutt, han bad mig utvärdera den vilket jag gjorde. Först därefter kom jag på att jag druckit alkohol, men jag stirrade inte upp mig för det, utan insåg att det var vad det var - en provsmak av makens eget öl. Det tände inga vilda alkoholeldar inom mig.

Tack Jasmine - tror att det var lite din kommentar där som sved i mig när jag stod vid skafferiet. "Nu ser vi fram emot en nykter lördag".
Och tack även "Vinäger" och "Gamlahäst" för att ni "såg mig" igår.

Kram till er alla. Låt oss se fram emot en nykter söndag tillsammans! <3

Nyktra hälsningar Mrs Vecka 3:3

Idag firar jag och maken att det är 25 år sedan vi blev tillsammans. Maken sade nyss att han ska laga min favoriträtt, kreolska räkor. Till det har vi alltid druckit varsitt glas vitt vin. Det har börjat att hänga ihop med maträtten och festligheten, som lingonsylten till blodpudding och remouladsåsen till rödspättan. Undrar om jag ska ta mig ett litet glas till maten? Eller ska jag dricka kranvatten?

...med vitt vin vi sparat till ett särskilt tillfälle. Han tog fram de vackraste kristallglasen och hällde upp lite i botten av ett glas och i det hade han lagt ett fantastiskt guldarmband som jag verkligen beundrat länge. Han log sitt vackraste leende och sade: "Tack älskling för 25 fantastiska år, låt oss hoppas att vi får 25 lika fantastiska år tillsammans. Skål!" sade han...och höjde sitt glas mot mitt. Och jag log osäkert och klingade med honom och smuttade (efter att först tagit upp armbandet förstås) :-P . Nu står han vid spisen och lagar min favoritmat och favoritdessert, spelar "våra sånger" och sjunger med. Och jag sitter här...och försöker tänka att det ändå är rätt fint. Att det är SÅ HÄR...i den HÄR inramningen som vin skall avnjutas. Försöker att inte känna skam. Doftar på det lagrade vinet (vaniljton och friskt äpple). Smuttar (SMUTTAR, inte tar stora klunkar i smyg) och det känns rätt fint ändå. Hittills cirka två matskedar vin. Ännu har jag allt inom kontroll och ska ha det hela vägen så att jag ändå, med stolthet kan lägga till fler fina dagar till mitt redan fina påbörjade pärlband. Tycker ni jag är hemsk?

Märthan

Att du gör helt rätt! Det är så det ska vara, det kommer bli en annan kamp senare kanske, men du har verktygen att hantera det då. Du har styrkan.

Känn Ingen skam What so ever! Njut på riktigt, som det ska njutas, utan skuld. Det är inte din makes fel, inte vinets fel... utan alkoholhjärnan. Du får helt sonika lira den ikväll, njut och håll dig ifrån överkonsumtionen, ifrån smygandet, ifrån det du vet är tokigt. Men njut NU ♥️ Grattis på Er fina dag ?

..tårögd av din kommentar. Ditt svar lindrar det lilla dåliga samvetet som ändå gnagt.

Jag drack glaset med vitt vin...smuttade och hade nästan lika mycket kvar i glaset när maten var färdig att ätas. Drack glaset med vin till maten. Stannade upp och NJÖT verkligen av stunden, av sällskapet, av maten.
Maken hällde upp en halv skvätt var åt oss båda. Den räckte till en god stund efter middagen då vi bara satt och pratade om "Topp fem under våra år", "Topp fem av de svåraste händelserna och hur vi gått starka ut ur dem" etc.
Och jag tänkte för mig själv att mitt alkoholberoende, utan att ha pratat med maken, får vara ett av dem. Att det räcker med smygande, skam och ångest.

Reflekterade också kring vinsmaken. Att den var just "skamfylld" nu istället för "njutningsbar". Att det sista i glaset smakade nästan bara ren "alkohol" och att jag inte tyckte om det. Att det gav mig oro. Hela ett och ett halvt glaset dracks under nästan två och en halv timmas tid. Det känns kontrollerat. Jag "hann med" och känner mig i skrivande stund inte påverkad. Däremot fick jag obehag när jag kramade och pussade mina barn godnatt. "Jag luktar vin igen". Jag kände den där känslan att "dra mig tillbaka" som jag nästan vant mig av med under dessa nästan tre veckors tid. Då jag kunnat krypa nära, nära, pussa, gosa och snosa, utan att tänka "Inte för nära så de känner min vindoft..skydda dem, skydda dem". Nu kände jag att jag medvetet drog mig lite tillbaka igen. Min tunga smakar vin, liten beläggning på tänderna. Maken ute och promenerar, barnen sover och jag - som tagit ett glas vin skulle tidigare ha gått till skåpet och klunkat i mig något mer. Men... näe....jag vill inte detta längre!!! Vin som njutning till mat på det här sättet, ja-a...men aldrig, ALDRIG tillbaka till pimplandet. Det är slut på det nu. <3

Vad duktig du var som inte tömde flaskan! Du har verkligen förändrat ditt drickande och jag tycker den där dagen ska räkans in i ditt pärlband, det var ju liksom bara en liten "smak" av vin, inget okontrollerat drickande.

Men, imorgon kanske du ska tacka din man för en fantastisk kväll samtidigt som du ställer en diskret fråga om varför han serverar dig vin när du bett om att få ha en vit period?? Jag tycker ärligt talat inte alls att det är "snällt". Förlåt om jag är för rak nu, du får bli arg på mig;). Men, tycker det ska räcka för dig att kämpa mot A och inte behöva föra någon kamp mot din make.

Kramar till dig idag och imorgon blir det en vit pärla i ditt band ?

Och inte blir jag arg för att du säger sanningen. Så är det ju. Tänkte lite igår att det var på grund av det jag gjort kvällen innan, gått till honom och sagt att jag ville ha ett glas vin, fast att det han rotade fram inte "dög" åt mig, som gjorde att han ändå tänkte sig ha det här spelrummet.

Nååå......vet ändå att jag borde prata med honom, men det är så svårt. Tar så mycket energi. Tack för att du reagerade! <3

att lägga till en pärla, du var ju nykter, om än inte helvit. Vad som ska räknas bestämmer bara du. Reagerade dock precis som Jasmine angående din mans agerande. Tror, precis som du säger, att ni behöver ha ett djupare samtal. Själv bad jag redan i november, så fort jag avslöjat allt, min man att låsa in all A och ha hand om nyckeln. Det är jag som bestämmer över mig, förstås, men det är en mycket försvårande omständighet att be honom att öppna. Ibland är känslan av skam bra, även om man självklart inte ska behöva skämmas över sina problem.

Ser fram emot att läsa fortsättningen, det känns som att du blir starkare i din egen övertygelse. Ha en fin dag. ♡ Kram

Hög arbetsbörda på jobbet, en del strul i privata engagemang med ett missförstånd. Stök hemma när jag kom hem, även fast barnen gjort en del av det jag bad dem om i morse. (Köra en tvättmaskin, plocka ur och in i diskmaskinen).
Samtal med BUP om sonen som hittills mått bra, men sedan jul börjat höra röster i sitt huvud, fem olika personligheter. Mycket tungt att ringa och förklara detta för en främling över telefonen. Det har varit problemfritt fram till jul ungefär, men nu har han mått sämre och sviktar i sin självkänsla, dragit sig undan, gått ner i vikt, äter inte, tränar mycket, har svårt att sova, självtvivel och berättar att han stått med kniven mot pulsådern en gång i februari. Och så rösterna som säger åt honom vad han ska göra, de har olika namn, beroende på vilken personlighet som visar sig. Han säger "Jag vill ju bara att det ska bli lugnt, tyst i kroppen, hur gör jag det?" Är rädd att han kommer växa upp och finna alkoholen han med, droger? Tungt. Och jag tänker "Har jag bidragit till detta?". Kanske, kanske inte? I vilket fall som helst så måste han få prata med någon. Samtalade med honom om att jag gjort det när jag kom hem. Att jag ringt. "Det känns bra". "Hör du rösterna nu?" "Nej, inte just nu, nu lyssnar de till vad du har att säga". Mammahjärtat brister. Och han rusar sedan upp för att sätta sig vid datorn där han har sina "vänner". "Ja-a....jag vet att det inte är mina fysiska vänner, men de är fler än jag har i verkligheten och det känns som om de finns hos mig". Krack....en till bristning i hjärtat. Och jag känner den där sorgen komma över mig. Den som tidigare skulle ha fått mig att ge efter för alkoholen, bli otålig och orolig, hitta på "gå ut med soporna" - så mamma får ta en klunk ur romflaskan i smyg och sedan gå och borsta tänderna och vara gladare igen.

Nu har jag istället ätit en näve nötter och en persika. Ska dricka lite vatten och sätta mig längst bort på altanen i solen. Kanske gråta en tår eller två. Sedan ska jag ta med dottern och hämta blåbär vi köpt av en som plockat. Så får den här kvällen bli helt enkelt. Alkoholfri även denna, men tyngre än på länge.

Tack för att ni finns och läser. Även om ni inte kommenterar så känns det bra att veta att någon ser mig.

Kram till just DIG!

Märthan

Psykisk ohälsa hos barn är verkligen att ta på allvar och fort som tusan dessutom, vad säger de på bup? Usch vad tufft för mammahjärtat, men glöm inte att så länge du är nykter är du klar och kommer hantera detta bättre, för er alla. Alkoholen dövar känslor tillfälligt men bygger berg av dem som tillslut är omöjliga att forcera.

Kram