Vad skriver man?

Hårt arbetande kvinna/maka/mor som har många projekt i luften.
Jag har ett rikt känsloliv och grubblar och funderar, planerar och strukturerar hela tiden.
Alkoholen gör att jag känner att jag varvar ner och hamnar i en "vardagsfart". Jag njuter mer av det lilla, känner mig mer närvarande i tanke och själ och skrattar mer. Dricker inte på jobbet, men varje vardagskväll blir det 1-3 glas vin samt även på helgerna. Nu under semestern har det blivit en större konsumtion under dagtid.

Innan jag var 20 år hade jag nästan inte kommit i kontakt med alkohol alls, det hade heller inte lockat mig.
Fina svärföräldrar kom in i mitt liv. De levde mer "Medelhavskt" och tog ofta ett glas rött vin till maten. Det var med dem jag började lära mig tycka om vin och dricka snaps, konjak etc.

Har en dagboksanteckning om från femton år sedan, när jag var cirka 25 år och jag tog en klunk whiskey i min ensamhet för att stärka mig inför ett jobbigt telefonsamtal. "Är det nu det börjar?" Som att jag vetat om att jag skulle börja nyttja alkohol på ett ohållbart vis. Att det var mitt mål?

Maken serverade mig ofta en liten "Baileys" i tevesoffan. Själv drack han nästan ingenting. (När vi träffades så var vi båda med i nykterhetsförbund till och med). Det var när kartongvinet börjat komma på riktigt som jag verkligen började njuta av vinet. Men länge räckte det med ett glas och aldrig på vardagar. Det var även då främst maken som serverade mig vinet.

Jag blev deprimerad och sjukskriven för fem år sedan och det var då jag verkligen "jobbade hårt" för att bli alkoholist. Jag tullade av makens fina whiskeysorter (han hade ett trettiotal som han hade för "show-off", men bara bjöd från, aldrig drack själv från). En dag tittade han i skåpet och blev förfärad. "En alkoholist har brutit sig in hos oss och druckit av min whiskey, kom och titta". Jag blev kall, men ändå lättad. Jag berättade att det var jag. Att jag försökt att lätta på ångesten. Efter att vi samtalat frågade maken om jag ändå ville ha en whiskey och var beredd att hälla upp en i ett glas. Jag tackade nej. En period köpte jag flera lådviner av samma sort. Tog lite av dem allteftersom och kunde ställa fram dem när de började bli halvtomma, så pass att maken sade att "Dricker du inte av ditt vin längre?". Jodå tänkte jag, i smyg.

Har köpt Romflaskor i omgångar och druckit klunkar ifrån i smyg, men sprit ger mig inte samma avslappning som vin. (Illamående, väldig törst på kvällen/natten, magont etc.)

Jag har märkt hur toleransnivån sakta har höjts. Ett glas vin gör att jag slappnar av, men det jag ser är konsumtionsmönstret, att första glaset släpper spärren jag tidigare haft vid ett glas vin och nu fortsätter att ta två till. Jag märker också hur jag har blivit mer lättirriterad och "melankolisk", liksom gråtmild på ett sätt som är förvirrande för barnen. Det är det som gör att jag vill begränsa mitt intag.

Under semestern har det blivit alkohol varje dag. Maken gör goda drinkar som han ger mig på altan bland annat. Däremellan tar jag själv då det kickat igång "vill-ha-mer"et.

Jag VILL och SKA komma tillbaka till "ett glas vin" på fredagskvällen. ÄLSKAR vin (alltså även själva smaken, är med i ett vinprovargäng sedan 20 år tillbaka och är en hejare på mina druvor och ursprungsländer etc.

Nu har jag sagt till maken att jag ska ha en "vit månad". Att jag ska ge mig dispens på vinprovningen som kommer och att han och jag kan dela på en flaska vin på fredagskvällen om han vill, men att jag på övriga dagar och i andra sammanhang inte ska dricka något.

Igår drack jag cola till fredagstacosen, precis som jag gjorde när barnen var yngre. Jag hade nästan glömt hur gott det var med kombinationen.
Sååå....igår var min första "vita" dag.
Idag är det min andra.
Känner lite oro i kroppen och har haft huvudvärk både i går och idag, men det kan även vara åskan i luften som gör.

Skulle tycka mycket om att få prata med andra som är i samma situation, som försöker avstå helt eller begränsa intaget.

Jag känner mig stark och ska fixa detta!

...det är ju det där att faktiskt ta sig tid att stanna upp och reflektera.
Jag kände mig helt upp-och nedvänd efter helgen. Kände verkligen behovet av att just stanna upp och "ta tempen" på ett sätt jag inte känt tidigare.
Hade sådan oro i kroppen igårkväll. Ny arbetsvecka, nya stora uppdrag och lite eller obefintlig möjlighet att faktiskt stanna upp och "hinna ikapp" den stora livsförändring jag faktiskt gjort. Därför beslutade jag mig vid midnatt att sjukskriva mig måndag och tisdag. Det är INTE likt mig och jag har lite oro för att jag gjorde det. Jag har ju inte "ont" i fysisk bemärkelse, bara en "svidande själ".

Rent fysiskt har jag klarat att avstå från alkoholen utan någon abstinens eller återfall. Min mentala inställning är stenstark, jag SKA klara det.
Men så är det då det psykiska, vad händer i mig inuti? Vad är det för oro som kryper fram, vad gör jag med alla känslor som kommer och vill ha uppmärksamhet av mig? Det tänker jag att jag MÅSTE landa i för att inte riskera att "dimpa tillbaka i alkoholen" helt oreflekterat.
Här har jag möjligheten att möta mig själv, om det så bara är för 48 timmar.

Jag har använt tiden till att:
- sova längre än jag brukar (brukar gå upp tidigt i ottan för att hinna med en omfattande morgonrutin)
- börjat skanna över alla mina områden som innebär ett liv "familj, hem, karriär, ekonomi, hälsa, andlighet, vänner, personlig utveckling" etc.
Var befinner jag mig idag. Var finns oron?
- Börjat fundera, rent konstruktivt, vilka delar jag kan fokusera på först. Är inte framme än, men det känns bra att ha en plan.
På ett sätt har alkoholen nog fått mig att undslippa kraven.

Och barnet som jag var - den jag finner tillbaka till på ett sätt med hjälp av alkoholen, var närvarande, lekfullt och kreativt. Som 11-åring fick jag bli "vuxen" och kanske att alkoholen har möjliggjort att jag kan få "fortsätta vara barn/ungdom" där utvecklingen abrupt togs ifrån mig? Jag måste fundera över hur jag kan hitta den där närvaron, lekfullheten och kreativiteten UTAN alkohol.

Fast det känns inte helt ok att vara sjukskriven, det kan jag inte påstå, men inser att livet skulle ha slutat ända med förskräckelse om jag INTE stannar upp och reflekterar.

AlkoDHyperD

Hoppas de hjälper reflekterandet, verkar som du är på g att ge dig själv den omsorg och uppmärksamhet som du förtjänar.
Skillnaden mellan barnet och den allt för tidigt påtvingade vuxenheten?

Jag slänger ut en massa ord här som man skulle kunna förknippa med ”vara vuxen”.
Ansvar (och därmed skuld om man inte mäktar med)? Kontroll? Ta hand om andra men inte själv räkna med att bli omhändertagen? Bita ihop för att inte belasta? Inte förvänta sig att få behov tillgodosedda? Inte ha behov? Förutse händelser för att undvika misstag? Se till att det inte blir konflikter/lösa konflikter/tassa på tå? Vara givare men inte kräva för egen del?

Om man kan få lov att vara barn ibland utan att dricka bort vuxenegenskaperna?
Barn i mening att slippa kontrollera sina känslor (betyder inte alltid agera ut), söka tröst och få det, den inre kritikern har ännu inte skapats så självpratet är icke-dömande och konkret.

Vilka ord skulle du själv använda utifrån det jag brainstormat (oj, gick visst igång nu, sorry blev engagerad?) fram här ovanför?

Och förresten. Jävlar vad starkt av dig att göra detta helt själv och även bestämma dig för en förlängning av den ursprungliga vita perioden.

..<3
Kontrollen är nog det svåraste att hantera. Min strävan efter att nå framåt/uppåt/vidare gör att jag aldrig är tillfredsställd där jag är. Förutom...att jag igår kunde reflektera över att jag är där rent karriärsmässigt, att jag kan "landa" där jag är nu och inte vill vidare. Det var överraskande.

Längtar efter att få ett "icke-dömande" förhållningssätt till mig själv. Du vet...som när man som sjuåring ritade ett hus och man tyckte det var sååå fint!
Går det ens att komma tillbaka till ett liv utan självkritik?
Och kreativiteten. Komma underfund om vad som blockerar den i nyktert tillstånd (den inre kritikern? Mål och visioner jag inte är redo för? Otålighet?)
I onyktert tillstånd skapar jag fritt. Jag har skrivit en bok som blivit publicerad, nästan helt skriven av mitt "rödvins-jag". Nykter fastnar jag vid varje kommatecken, vänder och vrider på varje liten fras - UTIFRÅN istället för INIFRÅN mig själv.

Tack för din sista kommentar. Det är rätt starkt, visst är det! ;-)
Tack för att du tagit dig tid att brainstormat lite tankar till mig.
Var befinner du dig själv på din A-resa idag?

AlkoDHyperD

Genom självmedkänsla och icke-dömande. Tillåtelse och förståelse för alla inre upplevelser. Låta mig bryta ihop (ge upp onödiga strider och krav, ge upp genom att bara gråta och känna ensamheten, hopplösheten, otillräckligheten eller vad det nu är)
Frågar mig vilken känsla som gav upphov till tanken - om tanken på att dricka dyker upp. Bara stannar där. Mantrat från min terapeut hjälper i nödsituationer ”gör ingenting eller vad som helst, gör det bara inte värre”
Skriver eller pratar med vänner.
Stress är en riskfaktor och att ha ADHD gör det extra svårt eftersom inre stress finns hela tiden och bromsen är svår att hitta. Alltså plockar jag bort onödiga stressfaktorer om det är möjligt, lägger ribban väldigt lågt. Och använder träning som både återhämtning, hjärnvila, medicin och ventil.
Senaste dricka-ihjäl-mig perioden var januari -17. September -17 drack jag fyra helger men lyckades sedan bryta innan det blev en suparperiod.
Självmedkänsla och att acceptera alla känslor utan att döma eller försöka bli av med dem hjälper. Och medvetenheten om att jag har en beroendesjukdom, vilket motiverar mig till att hålla arbetet med mig själv levande.
Någonstans finns början på en tråd som berättar mycket mer. VM i ord hade varit något?
Kram och tack för frågan

...så insiktsfullt du berättar. Och att faktiskt ha kontakt med sina känslor - det är så lätt - och så svårt - på samma gång. Att välkomna känslorna tror jag är nyckeln. Jag är på väg dit jag med, men har nog en bit längre än nu. Ska verkligen ta till mig det din kloka terapeut sade:
"Gör ingenting eller vad som helst - gör det bara inte värre". PRECIS så måste det vara.

Bakade precis min barndoms favoritkakor. De är i kylskåpet inför att de sedan ska gräddas. Funderar på en själv, vad händer när man möter den lilla i sig. Smakar det lika gott som när jag åt dem som barn? Eller är det bättre att ha kvar illusionen av hur det var, utan kritik och "utvecklade smaklökar" i livet?
Istället hitta sina egna "nykter vuxen" favoriter?

Att sänka ribban som du gjort är också klokt, samt träningen. Planerar upp träning nu och gjorde mitt första fitnesspass hemma igår.
Snart ett år utan skarpa alkoholperioder är starkt jobbat det med. I september får du fira dig själv riktigt! <3

Pecali

Alldeles ny på forumet. Är jag på fel spår tar jag tacksamt emot guidning vidare.
Jag är en kvinna på 50 år. Under nästan hela min livstid har jag haft ett motstånd mot alkohol. Min pappa var alkoholist så det präglade min uppväxt. För drygt två år sedan förändrades min bild av alkohol, det kom lite smygande. Att dela en flaska vin på fredagar och lördagar var ett trevligt inslag i slutet av en arbetsvecka. Sen började jag känna att jag vill ha lite mer. Jag har ett jobb som i perioder är mycket ansträngande och svårt och vinet blev en kamrat för att varva ner. Jag hade svårt att somna och därmed var det inte dumt att dricka vin innan jag skulle gå och lägga mig. Jag kände att mitt beteende var fel och tog kontakt med en terapeut. Det har varit jättebra och jag har haft många långa perioder utan alkohol. Då konstaterar jag att jag mår mycket bättre utan och jag är stolt över mig själv. I början av sommaren var jag tvungen att avliva min älskade hund och i och med det rasade min värld ihop. Jag var helt med på familjens beslut att hon inte skulle lida men efteråt rasade jag ihop och kände mer och mer att jag ville bedöva mig med vin, trots att jag visste att detta skulle påverka min familj som är så oroliga för mig. Min hunds död var toppen på isberget och jag hamnade i fritt fall. Det ä ingen förutom min familj som känner till mitt beroende. Nu har jag bestämt mig för att ta kontakt med beroendemottagningen på min hemort och fortsätta med min terapi. Jag vill bli som jag var när jag var yngre. Jag har allt att vinna och absolut inget att förlora. Jag uppskattar verkligen detta forum.

Pecali

Det är så lätt att tro att vinet löser allt! Självkänslan och självförtroendet kommer tillbaka och man känner att man kan uträtta så mycket mer än annars. Den största lögnen av dem alla!
Att skilja på vem är jag privat och vem är jag som professionell. För mig är det så lätt att bli professionell för då kör man på auto pilot. Varför är det så svårt att älska sig själv? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Vad är det som gör att man hela tiden jagar vidare, när är det good enough!!!
Börja enkelt, börja med att skriv ner en eller två saker som du tycker är bra med dig. Kan tyckas enkelt men det är svårt. Vi dömer.

Li-Lo

Vad fint att du hittat hit. om du vill kan du starta en egen tråd, naturligtvis helt ditt val. Lättare att hitta till dig :-). Det låter som att du tagit ett klokt beslut och känner dig redo. Härligt!

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Pecali

Det skulle kunna vara jag som skrev exakt så som du formulerat dig. Så bra skrivit!! Det finns mycket skuld och skam kring alkohol även om det anses vara en sjukdom. Vinet ska ju vara en access till maten och inte tvärtom. Så länge tanken på vin är starkare än den goda maten så borde man kanske hålla sig till Loka eller cola.

Imorgon går jag in på min femte vecka. Inser att jag knappt har kommit ihåg att räkna ens. Tiden går fort när man har roligt...eller något.
Eller jooo...jag HAR jäkligt roligt i mitt nyktra liv faktiskt. Är gladare, ser mer möjligheter. Har kommit närmare mina barn igen. Tycker även att sonen verkar mer framåt. Igår stannade han nere hos mig länge och bara pratade och skrattade. Det var ett tag sedan faktiskt. Han verkar starkare. Vi har fått en samtalstid inbokad den 11 september (jäkla datum att påbörja samtalsterapi på)

Igår lagade vi mat tillsammans allihop. Annars brukar maken laga mat (och jag sitta vid datorn med ett glas "mys-vin"). Eller så har jag lagat mat och då har jag stått med vinglaset och klunkat i takt med vispandet och skärandet typ.
Nykter matlagning is the best! <3 Särskilt tillsammans med de man älskar!

Ha en fin onsdag alla fina!

...tänk vad mycket gemensamma tankar man ändå har...och så känner man sig så in i bövelen ensam med sitt problem/sin svårighet.
Fantastiskt att vi kan finnas för varandra här inne.

Det är forumet som gjort mig stark, som motiverat mig när det känts utmanande. Jag har allt att vinna, tack vare er och ni fantastiska administratörer! <3

att sjukskriva dig. Var helt rätt beslut. Och så många kloka reflektioner. Mycket hög igenkänningsfaktor på det mesta du skriver om. Fick ett återfall igår för att jag prioriterade att leverera när jag hade behövt andas. När känner du att du möter de största riskerna och hur bemöter du dom.

Hoppas att dina 48 timmar varit bra och önskar dig en fin onsdag! ?

...nu har du lärt dig av ditt återfall. Vad ska du göra nästa gång det blir för mycket, för det kommer det ju att bli? Vilken är din "punktlista". Jag skapade en lista för att ha DIREKTA strategier mot mitt sug och för att komma ner på jorden, ungefär som att ha en förbandslåda redan i beredskap när sårskorpan gått upp och börjat blöda.

Min strategi ska vara:
1. ÄT något, drick något. Lågt blodsocker är förödande och jag har förstått på mig själv att när jag börjat rota i skafferiet mer är ett "sug" efter något, mer än bara alkoholen i sig. Havrefras med mjölk. En näve jordnötter. Grönt te med lite honung. Det verkar vara dämpande.
2. Aktivera hjärnan och kroppen samtidigt. "Brusa till det" lite. Det är min andra planerade strategi. Fort som sjutton på med hörlurarna och sätta på en peppig spellista om att jag är oövervinnerlig "Fight song", typ ALLT med Lady Gaga och Sia funkar. Och så helst en snabb promenad. Motion är bra för stress, det vet vi ju. Är verkligen ingen motionär/styrketränare, men jag planerar på att bli en helt ok sådan! :-)
3. Tja-a...skratta lite. Roliga kattklipp ÄR så otroligt lugnande och ger så sköna endorfiner. Särskilt om man tjolar iväg och delar skärm med någon annan och får skratta tillsammans.

Så det är min lista. Något att tugga på. Rask promenad. Katt-klipp. ;-)
Kanske fungerar för dig också?

Eller så behöver man bara sova en stund.

Idag är en ny dag och så kommer det en dag i morgon också. Du är bra, Vinägermamman. Du är starkare än du tror. <3

Kram

När jag lagade mat igår och rotade runt i skafferiet stötte jag på romflaskan och ginflaskan som stått bredvid mina och barnens cornflakes.
Det blev så uppenbart FEL att se dem bredvid varandra. Att jag inte sett tidigare hur det sett ut. Att barnen varje frukost har varit tvungna att stötta knogar eller fingertopparna i spritflaskor. Näe usch....bort med dem. Flyttade dem till "spritskåpet" där de hör hemma.
Så otroligt skönt, nu slipper jag dessutom se dem varje dag.

...är helt överväldigande nu. Taggarna helt ut, törstig (på vatten eller något), men plågar mig själv genom att inte dricka tillräckligt så att jag får ont i huvudet istället. Tidigare har jag "bedövat" min trötthet och min ångest över en överväldigande och kravfylld vardag med alkohol. Ett eller två raska glas i smyg så har jag landat hemma efter arbetsdagen. Nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen med allt faktiskt. Vill bara sova just nu.