Hej,
Detta blir ett längre inlägg. Hoppas ni orkar/har möjlighet att läsa hela och komma med tips. Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig an detta rationellt..
Mina föräldrar har alltid haft och konsumerat alkohol så länge jag kan minnas, sedan barnsben. Jag minns inte om jag tyckte det var konstigt som barn men på senare år (är 40 år nu) har jag börjat inse mer och mer att mina föräldrar, och då framförallt min mamma, har problem. Men har även där ursäktat henne och den mängd hon dricker. Sagt att hon klarar mer och inte blir onykter för att hon konsumerat alkohol så länge. Mamma och min låtsaspappa sedan 5 års ålder drar säkerligen i sig 1 flaska vin per dag.
Ju äldre jag blivit desto mer har jag irriterat mig på hennes konsumtionsvanor men vare sig jag (eller min syster) har velat/orkat(/vågat??) ta tag i detta och konfrontera henne. Vid ett par gräl har jag gjort det och det har alltid slutat med att allt sopats under mattan/slätats över/inte talats om.
För ca ett år sedan var mina föräldrar barnvakt åt vår då knappt 2-årige son och min man och jag kom hem och de var båda onyktra men min mamma är mest onykter. Detta tillfälle har föregåtts av att jag sagt till hennes man att jag inte kommer låta henne vara barnvakt åt vårt barn om hon dricker de mängder hon gör. Eftersom det inte går att prata med mamma om detta (vare sig i stunden eller i efterhand) så tar jag upp detta med min låtsaspappa och säger att det inte är ok att de är onyktra när de tar hand om vårt barn och säger igen att jag inte kommer låta dem vara barnvakt om inte de minskar sitt alkoholintag.
Sedan den dagen har det blivit så mycket bättre. Mamma dricker max ett glas vin/kväll (vi har köpt en flaska till dem) när hon är hos oss (misstänker att hon förmodligen dricker mer när vi inte ses men kan inte styra det). Min låtsaspappa dricker också mindre men han har aldrig varit av samma kaliber som mamma. Det funkar jättebra och hon har fått vara barnvakt, både med låtsaspappa och utan.
Sist hon var barnvakt (för cirka 2 månader sedan) upptäcker jag dock ett glas med något rött i botten i hennes rum en morgon. Hinner inte undersöka saken närmare då men när hon kom upp igen förra fredagen så kollar jag hennes väska och upptäcker 1 flaska rödvin i hennes väska. På kvällen får hon vara barnvakt och vi kommer hem kring 22.30. Hon sover. Jag ser att hon druckit ett glas vin av flaskan vi tillhandahållit. Kollar hennes väska och upptäcker då att hon druckit upp cirka 2/3 av vinflaskan och upptäcker ytterligare en flaska. Kommer överens med min man om att inte säga något ännu utan avvakta tills jag talat med min syster. Får skitdåligt samvete för på lördagen ska vi bort över natten (det är därför mamma kommit upp) och är i valet och kvalet om vi ska åka eller ej. Vi gör det iaf och på söndagen när vi kommer hem har jag möjlighet att kolla hennes väska igen. Hon har då druckit ytterligare ett glas av vårt tillhandahållna vin, tömt sina ena flaska och har cirka 1/3 kvar av sin andra flaska. På söndagkvällen vill hon ha vin till middagen och när jag tackar nej säger hon ”då tar jag lite, för jag har ju inte hunnit dricka något vin alls i helgen nästan eftersom jag varit barnvakt. Man hinner liksom inte med när man har de små (numera har vi två barn). När hon fyller på glaset igen säger hon ”jag tar det sista då, jag behöver ju ändå inte vara på alerten i natt ifall barnen vaknar.” och skrattar lite. Jag säger inget, biter mig i tungan.
Har nu synkat med min syster och vi är överens om att konfrontera henne, utan min låtsaspappa. Eftersom föräldrar och syster bor på västkusten kommer jag och min man få sköta konfrontationen när mina föräldrar är uppe och hälsar på om en dryg vecka. Innan konfrontationen med henne är planen att strax innan konfrontera min låtsaspappa vad han vet om att hon smugglar ner alkohol i resväskan utan att mamma märker något. Han kommer få ta en promenad eller något medan vi konfronterar mamma. Saken är den att min låtsaspappa har bett om hjälp av oss tidigare för mamma är så elak mot honom jämnt (skriker och gormar) så vi är osäkra på om han vet om detta eller inte och ser en vinning i att tala med honom om detta innan och berätta vad vi kommer att göra.
Till mamma är tanken sedan att egentligen berätta vad vi ser (dvs att hon har ett alkoholmissbruk och vara saklig. Inte prata mängder, tidpunkter, lyssna på ursäkter eller liknande eller fokusera på att jag varit och rotat i hennes väska). Påtala att vi vill hjälpa henne att bli frisk. Samt slutligen säga att tills hon är frisk kommer hon inte få ta hand om våra barn själva och det kommer inte serveras någon form av alkohol när hon är hos oss (samma gäller hos min syster, kommer påtala att vi är överens om detta). Jag tror absolut inte att hon kommer gå med på någon behandling då hon är 75 år nu utan tror att det i slutändan kommer sluta med att de super när vi inte är med/lämnar tillställningar tidigare vilket kommer leda till att jag kommer ta avstånd från henne.
MEN nu till den stora frågan; hur påbörjar vi detta samtal med henne?? Ska vi påtala att även vi kommer ta avstånd om det ej blir bra? Vet att det är viktigt att vi ej ska skuldbelägga och är jätteorolig att det ska komma fram fel och bli fokus på att jag gjort fel som rotat – hur undgår jag att gå i fällan? Alla tips mottagets tacksamt…
Slutligen, när tar jag upp med min låtsaspappa att även han behöver hjälp? När jag snackar med honom innan konfrontationen med mamma? Känner inte den tiden finns i det korta samtal vi har innan mammas konfrontation och vill inte konfrontera dem tillsammans. Mamma är det vi först måste ta tag i, känner vi.