Nu så, tänkte jag skulle berätta för er att jag nu varit nykter sen andra januari, d.v.s 163 dagar om jag inte räknar fel - vilket ju är en del - jag söker respons och tankar om mina tankar, och döpte alltså tråden som jag gjorde.
Hur känns det kan man tänka?
Spontana tankar dyker upp, naturligtvis är alla fysiska abstinenssymptom helt borta, vilket är skönt.
Saknar minst av allt den specifika typ av ångest det ger - helt otrolig typ av ångest som jag nu kan se hos andra alkoholister på stan ibland - vilket jag visserligen kunde förut också men det är en extra sorglig ångest.
Sen är det skönt att slippa välja mellan att köpa 3:5% öl eller åka till akuten för abstinenssymptom - eller, som det faktiskt blev den enda gången jag åkte till akuten för abstinens - ligga där och känna sig äcklig och svettigt panikslagen med en puls på runt 180 med benzo och beta-blockerare, trots att jag faktiskt uppriktigt försökte trappa ner, jag gjorde bara det alldeles för snabbt, trots att det var whisky den gången - nåväl - det är snart 2 år sen. Bra gjort sjukvården, tack så mycket.
Har slutat på eget bevåg med antidepressiva också, så här med lite eftertanke så var det kanske inte så smart - men en stund till ska jag försöka , det har trots allt bara gått en månad eller så.
Man borde tycka att jag skulle vilja hålla mig borta från alkohol hela livet, men ibland får jag den där falska Ernst Kirsteiger-aktiga bilden av verkligheten att "det vore väl mysigt att sitta och dricka lite?" - Naturligtvis, så rätt så rätt - det är bara det att jag har i princip aldrig bara suttit och druckit, det blir alltid för mycket - kan inte minnas konkret hur många gånger det inte blivit så, men det kan inte varit mer än 5 gånger, då jag tänkt "Det gick ju bra, fan vad stolt jag är - det blev inte för mycket den här gången, du gjorde dig inte till åtlöje och du spydde inte ner kläderna, faktum är att du inte ens spydde alls" - och det var uppriktig stolthet, dom gångerna minns jag med glädje - och 5 max 10 gånger av 2500 gånger är inget att hurra för.
Nu blir det här inlägget längre och inte som planerat, jag skulle fråga om er nyktra tillvaro, så jag ska se om jag minns några saker som jag tänkte på innan jag egentligen startade skriva det här:
Idag, och några gånger förut, har jag tänkt - helt utan skämt eller melodrama: "Man kanske skulle ta och supa ihjäl sig?" - vad är det för nåt? Jag har ju redan sett skadliga effekter i mig själv men främst i andra, släktingar som dött eller halvdött, förstört tänder, minnen och relationer.
En annan sak som förvånade mig , är att jag faktiskt gått upp 8 kilo sen jag slutade dricka , så mycket jag hört om alla som blir smalare - MEN - jag antar att de också åt snabbmat och sådant - jag har aldrig varit en sån människa som, när jag dricker, blir sugen på något annat än bara en till öl - aldrig brytt mig om mat och sånt på fester. Jag är inte direkt fet men nu känner jag att godisätandet får vara slut - för annars har jag helt plötsligt ett helt annat problem - dessutom börjat på gym nu så det problemet ser jag bara som en liten pyttegrej - men likväl, lite förvånande är det, då jag i genomsnitt går 1,5 mil om dagen, och har gjort i stort sett mitt hela vuxna liv, förutom perioder då jag supit så mycket att jag inte kunnat röra mig, vilket var några dagar i månaden - och under lätt abstinens naturligtvis - under normal abstinens så blev ju armarna till dansande dockor av rastlöshet, som ni nog känner igen - fruktansvärd motorisk rastlöshet som under nykterheten nu bara kommer några gånger i veckan och inte alls lika intensivt och långvarigt.
En tredje sak, ett faktum som gjorde mig väldigt ledsen: Vissa bryr sig inte, trots att de själva varit i samma sits, och det är sorgligt. Det fick jag lära mig när jag var i ett sårbart stadium innan jag tog beslutet att "ta en paus" i minst 45 dagar (mitt tidigare rekord). Jag frågade en äldre bekant som själv slutat dricka för många år sen och går på nykterhetsorganisationer och så vidare om råd och försökte komma till rätta med allt. Det han sa var ungefär "dina frågor vill jag inte svara på, du får klara dig själv, lycka till" - och det var ett svar som jag inte väntade mig. När man våndats så mycket, och formulerat vad man tyckte var korrekt och det var mycket svårt. Det var HAN som hade antytt att jag kunde komma till honom och prata, och det var just därför jag gjorde så - och allt det var för honom var tomma ord.
Vad vill jag säga med det? Håll er till forumet? kanske inte så dum idé - anonymt och du behöver inte dämpa dina faktum eller tankar om dig själv, ut med allt bara.
Så tack alla ni som svarat sympatiskt under de perioder jag varit här, och även om jag håller mig borta ibland så vet jag hur det känns och tänker på er ibland, trots att vi är främlingar. Jag vet att ni gör vad ni kan och jag gör vad jag kan - och mer än det kan vi inte.
Slutfråga: Vad har jag att vänta, fallgropar, har ni råd att ge? Är jag farligt negativ eller realistisk om jag tänker att jag kommer att halka dit igen? Även om mitt mål aldrig riktigt har varit att vara nykter hela livet.
Ha en fin kväll!