Hej!
Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till, mår så dåligt.

Min pappa har druckit i tre års tid. Han har druckit i smyg när han varit ensam hemma och han har varit en mästare på att ljuga om det. I alla tre år har han ljugit när vi i familjen frågat om han druckit och han har alltid haft förklaringar till varför han låtit sluddrig på rösten, varför han varit trött osv. Han har dessutom alltid skött sitt jobb.

Men i sommar har allting eskalerat. Han kom full till våra familjevänners middag, han har hittats nedspydd hemma och han har slutat sköta jobbet. Efter allt detta kunde han till slut erkänna att han dricker och han har bokat en tid på beroendemottagning... men vad ska jag göra nu? Hur ska jag förhålla mig till honom???? Och hur ska jag ta hand om mamma som faktiskt lever tillsammans med honom? Jag är så uppgiven och ser inget ljus i tunneln. Allt har gått så långt och det känns som att det bara blir värre och värre. HJÄLP!

Anthraxia

Du får nog förhålla dig lika som alltid - han har ju egentligen inte blivit någon annan.

Det jag skulle säga är väl att du kan läsa på om vad alkoholism är, och hur det fungerar, både kemiskt, psykiskt, och fysiskt, så att du kan "förstå"

Mamma, däremot...Jag är själv anhörig och rätt gravt medberoende, och den människa jag uppskattar mest är min lillebror.

Han finns alltid där för mig (inom RIMLIGA gränser) Han lyssnar på mitt gnäll, tröstar mig, låter mig gråta, TVINGAR ut mig på saker utan min pojkvän så att jag får lite LIV (trots att hela mitt inre skriker att jag måste vara hemma och "ta hand om" min pojkvän så uppskattar jag det egentligen!)

Och - han tjatar aldrig på mig att lämna min pojkvän. Han har gjort klart att OM jag gör det så får jag bo hos honom tills jag är på fötter, men tills dess så ORKAR han lyssna och stötta, utan att klandra.

Om du kan, och orkar, var den personen för din mamma. Men det är BARA just om du kan och orkar, utan att må dåligt själv.