Hej

Man 51 år. Är sjukskriven just nu på halvtid för depression. Har haft problem med detta under lång tid men aldrig varit sjukskriven förrän nu. Problemen nu började med en skilsmässa för ett par år sedan då jag även började dricka för mycket.

Jag tog hjälp av beroendeklinik till slut och fick bra hjälp. Började dock dricka igen. Mina psykiska problem eskalerade under förra året fortfarande pga jobbsituation, skilsmässan, självmedicinering och andra orsaker.
I början på året kraschade allt och jag blev sjukskriven heltid fr o m mars. Jobbar nu halvtid. Höll uppe helt med alkohol från mitten på januari till mitten på juni då jag började dricka väldigt måttligt. Förra veckan drog ångesten till fruktansvärt och från ingenstans drog jag i mig ett par boxar och kvarting whisky på tre dagar.

Jag får nog inse att jag helt enkelt inte kan dricka mer.

På fredag ska jag på tredje återbesöket hos psykiatriker och är livrädd att de då ska ta prover. Rädd att bli av med körkort och att de ska kontakta soc för att jag har minderåriga barn varannan vecka. Även livrädd att jobbet ska få reda på det. Eller är det nu man ska berätta allt? Känns som om allt håller på att gå åt h-e

Anders 48

Välkommen hit till forumet! Beklagar att du mår så dåligt. Du verkar också dricka på något "periodiskt" sätt? Mycket vid färre tillfällen - inte en aning? Svårt att säga om du skall ta hjälp av arbetsgivaren - beror ju på hur den situationen ser ut, och var/vad du jobbar med. Jag har inte gjort det. Vet inte heller om de anar något av mitt stora problem. Knappast att du blir av med körkortet - och varför skulle psykiatrikern ta alkoholprover? Förstår att du har problem - och önskar inget annat än att du kan komma till rätt med dem. Du verkar ju ändå ha kommit en bra bit på vägen - och sen föll du. Slå inte för hårt på dig själv - det har hänt oss alla. Försök att inte skamma och skulda så mycket. Det hjälper inte. Upp på hästen igen (lättare sagt än gjort), borsta av dig det som hänt och försök dra lärdom av det. Läs/skriv här på forumet. Här finns så mycket samlad klokskap under ett å samma tak. Vi är anonyma - så inget är för "skämmigt" att skriva om. För egen del så skriver jag mycket för mig själv, för att jag skall kunna gå tillbaks och "checka" vad som hände/hur jag mådde vid en viss tidpunkt. Får klappar på axeln och tips av andra kloka medlemmar.

Vet att AA fungerar för många - ett forum som kanske inte passar alla. Jag gick dit med svettiga handflator förra hösten för första gången - och blev emottagen av andra, likadana, med värme och respekt. Kanske kan det vara något? Det avgör du bäst själv.

Önskar dig all styrka i kampen - och förhoppningen att det snart skall vända för dig, så att du kan fortsätta att sikta uppåt och framåt - i maklig takt.

kp

Mitt drickande har förut varit nästan varje dag sedan 2015 förutom uppehåll efter beroendekliniken och uppehållet i år. Det gick ju så bra... Jag jobbar på ett stort företag, tidigare som chef men klev av i samband med sjukskrivning vilket iofs jag redan innan bestämt. Har problem med oro och katastrofscenarier och ser mig själv som arbetslös och bostadslös pga detta hela tiden. Vilket gjorde att jag trillade dit förra veckan. Har inte druckit sen i måndags och just nu hatar jag alkoholsk*oren men känner att det skulle vara så skönt att dämpa ångesten. Men jag håller ut.

Anders 48

-och du har ju inte druckit sedan i måndags. Bra där! Det jävliga i kråksången är ju att just alkohol är en bra ångestdämpare. Det vet vi ju alla. På kort sikt. Bara. Inget annat. Hoppas att du håller dig - önskar dig all styrka du behöver!!

kp

Den bästa ångestdämparen som finns. Tills man måste fylla på igen. Och igen... Och sen kommer alla ångestars moder och man börjar om. Är bara så rädd att arbetsgivaren ska få reda på detta och få reda på att jag har fått hjälp förut utan att jag har talat om det för dem. Katastrofscenarierna löser av i mitt huvud. Ångesten krälar i hela kroppen.

Det är som att kissa på sig. Det blir varmt först - sen blir det iskallt.
Igen. Det är handlar om när man ska våga ta steget och rida ut skiten
istället för att "kissa i byxorna"

Det krävs styrka att rida igenom abstinensen. Antar att du inte vill söka
hjälp för att bryta. Det där är svårt att ge råd om så du får en kram.

Eller så kanske du behöver bara släppa allt och be om hjälp.
Tror man kan uppleva en sorts frihet om man ber om hjälp, lägger
alla korten på bordet. Om man vågar. Det är att stå naken utan skinn på kroppen.

Jag var likadan tills jag insåg att det var mitt liv det gällde (jag var illa däran okt 2016) så då sket
jag i journaler, körkort, arbetsgivare, barn och soc. Jag kom till en punkt att jag inte brydde mig om
vem som visste. Aldrig någon som kritiserat mig. Tvärtom. Får mkt cred för att jag vågar vara öppen
men mitt bagage.

Jag släppte allt - bad om hjälp. Hållbar hjälp. Långsiktig hjälp. Det fick hålla eller brista.
Och det håller. Du ska veta att många många många har samma problem som oss men
inte söker hjälp.

kp

Jag har sökt hjälp en gång tidigare. Men började ju igen. Det gick så bra att låta bli under våren samtidigt som jag mådde så jävla dåligt. Märkligt. Jag får ju hjälp just nu med min depression och jäkligt bra stöd från jobbet också. Men är rädd att dra upp det här med alkoholen också.

kp

En sak börjar dock gå upp för mig. Jag. Kommer. Aldrig. Kunna. Dricka. Igen. Frågan är bara hur det ska gå till.

Anders 48

Det är en jäkligt bra början!!!! Insikten! Vägen må vara krokig därifrån - men insikten är "guld" värd. Då har man faktiskt kommit en bit på vägen...….

... att flyga under radarn.

Din psy kommer aldrig att skicka dej till ett lab för prover; den är där för att vårda din ångest, inte för att spä på den och har för övrigt tystnadsplikt vis-a-vis arbetsgivare.

Men var så öppen du kan, även mht dina jobbrädslor och vederbörande kan skriva ut lämplig medicin. Dina tankar just nu kallas för katastroftankar och de är vidriga att handskas med.

Känner så med dej; du har ångest och svårt ann hantera dina känslor. Önskar jag kunde trösta och säga ’var inte rädd’ men vet att det inte hjälper.

Och gå till AA. De kan allt; har sett allt, och dömer ingen. De vill bara hålla om, och hålla i.

Styrkekramar ?

kp

Jo jag har problem med katastroftankar. Jag ser periodvis alltid det värsta som kan hända. Får då extrem oro och ångest. Tyvärr har jag då för ett par år sedan i samband med en överjävlig skilsmässa börjat självmedicinera med alkohol. Riktigt smart gjort... Hjälper fantastiskt. Ett tag... Sen blir det sju resor värre och så är man inne i hjulet.

kp

Tänker att jag är körd på jobbet om de vill att jag tar kontakt med företagshälsovården som då får tillgång till min journal. Att jag sökte hjälp för två år sedan utan att berätta t ex.

kp

Tänker jag att jag HAR ju problem med alkohol och att det är bra att det upptäcks och att jag får rätt hjälp. Men är livrädd för konsekvenserna om det upptäcks. Tänker också att detta klarar jag själv.

Winna

Välkommen hit.

Jag tänker som så att om det är kompetenta människor där på företagshälsovården så förstår dom vad det handlar om att komma tillrätta med alkoholproblem och kan stå bredvid dig och stötta dig. Som du och MM varit inne på så kan det finnas en vinst i att komma ut helt och hållet. Det blir som en personlig befrielse och man vet att man står för det som är sant och faktiskt i sitt liv. Det kan förstås också vara ett vågspel som är avhängigt om man möter dom rätta människorna.

Det här med att tänka... Och tänka och tänka. Jag tänker också alldeles förfärligt mycket. Och hamnar i spiraler, rena dödsspiraler som tar ner mig fullständigt. Jag har fått en viss distans till min hjärna och vad den uträttar genom att se att det finns nåt beständigt bortom tanken. Att sinnet och hjärnan är instrument, verktyg, som är jättebra att ta till när dom behövs. Men att dom också står för ett allestädes närvarande tjatter och bakgrundsbrus. Man ska fasen inte tro på allt man tänker. Googla sånt som "don't believe your thoughts" och hitta lite inspiration om du lockas av tanken på att inte lockas och tro på tanken. Så att säga.

Jag vill förstås heja på dig också i din kamp. Det gäller att finna sig ett liv, skapa sig ett liv, som går att leva. Önskar dig en bra söndag.

Om du kan bromsa och sakta in utan att informera jobbet så kan du försöka. Att vara så öppen är inte för alla. Din psy kan inte informera ftghälsovården utan ditt medgivande. Ifallatt allt går överstyr och du behöver läggas in är situationen givetvis annorlunda.

Styrkekramar ?

kp

Alla mina tankebanor just nu slutar med komplett elände. Arbetslös, bostadslös, utslagen, död. Det är extremt påfrestande.

Min arbetsgivare som har tusentals anställda har samarbete med ett externt företag avseende alkoholfrågor och jag har själv när jag var chef varit på information med dem. Hur det fungerar i praktiken vet jag dock inte.

kommentar från en av administratörerna här på forumet.

Kontakta dem !

”Jag läste att du skrev tidigare att du inte litar på svenska myndigheter och inte vill bli dokumenterad som alkoholist. Det började klia i mina fingrar och jag känner att jag gärna skulle vilja tipsa om lite andra alternativ, hoppas du tycker att det är ok. Om du inte är intresserad så kan du sluta läsa nu! ;-)

Man kan få hjälp utan att vända sig till en myndighet, exempelvis:
* Privatpraktiserande terapeut med kunskap om alkoholproblematik
* Delta i AA-gemenskapen och hitta en sponsor som stödjer
* Delta i programmet via webben som du kan hitta har på Alkoholhjälpen, då du har en rådgivare som stöttar
Osv... Det finns mer hjälp men jag stannar där.

Om du har läst så här långt så önskar jag dig en fin helg!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet”

kp

Men mitt tidigare missbruk finns redan i min journal. Är så otroligt rädd för mitt läkarbesök på fredag. Att allt går åt helvete då. Att min arbetsgivare vill att jag besöker företagshälsovården inom min nuvarande sjukskrivning. Känns som jag är körd.