Mannen är hemma efter en helg med kompisar. Innan han åkte bedyrade han sin kärlek och vilja att prata och rätta till när han kom hem. Under helgen har jag bl.a. träffat min syster. Han vet att hon stöttar mig. Han klarar det inte. Har mottagit ca 30 sms under kvällen med att jag antagligen varit otrogen under alla våra år, att det är mitt fel att han inte träffar sin släkt, att han inte står ut med mig osv osv. Jag vägrar göra som jag gjort så många år, sluta träffa vänner för att han inte klarar det. Priset att träffa vänner är ganska högt och jag får hjärtklappning av alla sms även om jag ignorerar dem. Gör jag rätt som fortsätter att göra det som gör mig glad trots att han svarar med att trappa upp till ett fullskaligt krig ( även om det bara är han som krigar)?
Blade Runner

Blade Runner

En fråga till: kan det vara värt att ta ett samtal med hans bästa vän för att med hans eventuella hjälp få honom att på allvar ta tag i problemen?
För 15 år sedan gjorde flera av oss vad som liknande en intervention, det blev bättre ett tag men sedan var allt som vanligt igen. Jag har inte talat om problemen med min mans kompis sedan dess.
Blade Runner

Som är negativt kring din man och gör det som gör dig glad.

Låt honom kriga utan motspelare.
Dvs dansa inte hans krigsdans.
Låt honom dansa den med sig själv.

Och nej,låt bli att blanda in vännen.
Ordna dig däremot någon form av samtalskontakt för din egen del där du och ditt liv är i fokus.

Blade Runner

UllaBulla var kan jag hitta en samtalskontakt? Finns det i detta forum?
Känner dåligt samvete för att jag ska fokusera på mig själv när han är sjuk :-(

I din kommun.
Sök på alanon i din hemkommun.
Där kan man få en sponsor som hjälper en att tänka mer "Rätt

Jag tror att chattforum var på gång här.
Men det var tydligen svårt för admi att övervaka att allt som sas var respektfullt och nyktert.

Är när det börjar klarna ordentligt.
När man ser i vilken bitvis skev situation man lever i.

Det är tuffa sanningar att ta in.
Men det som är bra med det är att man börjar gå på den friska vägen.
Du kan om du vill leta upp min tråd.
Jaha och nu då
Här under anhörigsidan.
Där ser du min långa och plågsamma kamp att ta tillbaka kontrollen på mitt liv.

Blade Runner

Tack Ullabulla för att du engagerar dig och tack för att jag fått ta del av din berättelse, hög igenkänningsfaktor. Jag funderar på om det är något seriöst fel på mig. Det känns som att det klarnat ordentligt som du uttrycker det men ändå är barriären att ta steget fortfarande högt. Däremot känner jag faktiskt mer ofta nu än tidigare att jag kan klara att lämna honom trots att jag inte är upprörd. Tidigare har alltid känslan av att ” jag har fått nog” bara funnits när jag är som mest upprörd men nu hänger den kvar även när jag inte är arg/ besviken/ledsen.
Detta skriver jag dock när jag är ganska ”ledsen”. Jag och min man skulle ut ikväll. Middag och sen konsert. Jag var tydlig med att jag kommer nog att avvika om du är för berusad ( sen gjorde jag inte det iallafall). Under middagen var han så där full att han ” hör fel”/ misstolkar och blicken flackar och rörelserna är långsammare. Sedan väntade vi på konserten och det skulle drickas mer trots att jag tyckte det var en dålig ide. Jag blev kallad tjurkärring och jag blev ombedd att ”dra åt helvete”. Jag behöll lugnet för jag ville se konserten, fick några patetiska tårar i ögonen. Sedan började konserten. Det var han som bokat och sett fram emot den men jag var nyfiken på artisten och ville följa med.
3 minuter in i konserten avviker han och jag är själv kvar. Jag stannar kvar en timme innan jag tycker jag lyssnat klart. Hittar honom längre bak i lokalen drickande groggar och jag säger att det är dags att gå. Svårt att få taxi och han ramlar omkull och taxin vill inte ta med oss då, påpekar att min man är för full.
Får till slut tag på en taxi som tar oss hem och när vi kommer hem försvinner han ut ur bilen och är borta när jag kliver ur och har betalt. Jag går in i huset och lägger mig ( barnen sover hos kompisar som jag fixat med tidigare i veckan). Efter en timme ( jag kan inte somna) får jag dåligt samvete för att han kanske far illa utomhus av alkoholförgiftning så jag går ut i nattlinnet och letar efter honom och hittar honom i trädgården. Får med honom in och sedan kissar han ner golvet ( händer till och från). Jag torkar upp och tvättar och nu sover han. Jag ligger bredvid och skriver detta, klockan är 02.30.
Vad är det för fel på mig?

Anthraxia

Något jag, som manipulativ subba, har lite insett att det verkar som att det finns typ fyra saker som funkar:

1. Att partnern kommer på själv att de vill sluta.
2. Att man lyckas ha en dialog (eller genom intervention) där de inser att de måste sluta.
3. Att man hotar med att lämna på ett tillräckligt trovärdigt sätt (dvs ställer ett ultimatum som man MENAR) och att de DÅ tar tag i saken.
Eller...
4. Man lämnar dem, och förklarar varför, utan att dras in i någon debatt.

Tålamod och förståelse verkar inte fixa något någonsin.

Om du helt enkelt hade sett konserten och sen farit hem. Struntat i din man då han valde att dricka för mycket i en situation som skulle bli bra för er båda.
Han ska inte heller ha "skulden"
Han är sjuk och kan inte låta bli.
Du är sjuk och kan inte låta bli att försöka rädda situationen.

Du tar ett ansvar som inte är ditt att bära.
Hitta strategier och gå igenom i huvudet vad som skulle ha hänt om du gjort ovanstående.
Måla upp den riktigt ordentligt. alla scenarior där du inte gör nånting är det som är viktigt.

Vad händer då med dina fantasier och ditt känsloliv?
Hur tung blir ångesten att bära av att din man:
Hamnar i fyllecell.
somnar i en snödriva.
Åker in på sjukhuset för avgiftning osv.

För mig brukar den bli monumental.
Framför allt att man inte fysiskt eller psykiskt får hjälpa i den situation som ju uppenbarligen spårat ur.
men i den ångesten har för mig något friskt växt fram.
Jag vaknar oftast dagen efter med en ren känsla av befrielse.

Hoppas du fortsätter försöka,även om det bara är i tanken än så länge.
Så småningom blir det handling och då frisätts liksom de rätta tankarna på ett bra sätt.

Blade Runner

UllaBulla. Det jag tror hade hänt om jag gjort dom du skriver är att ångesten att jag indirekt dödat honom genom att lämna honom i sin misär skulle bli min egen död. OM något skulle hända honom skulle jag inte förlåta mig själv. Typ så. Jag tror också att hela omgivningen skulle döma mig för att jag inte brydde mig. Vilken kall och känslolös handling att bara lämna någon i nöd. Så går tankegångarna men åhhh så skönt det är med dina kloka tankar och erfarenhet. Jag ska öva detta i det lilla

Var någonstans är egentligen ditt ansvar att bota någon annans sjukdom?
Skulle du försöka behandla hans cancer?

Han måste själv se och inse hur sjuk han är.
Vinsterna är fortfarande för stora och du räddar honom från de smällar han själv ställer till med.

Tänk om han fick ta konsekvenserna?
Åka in i fyllecell.
Somna i trädgården och vakna och möta sin egen skam.
Nu räddar du honom från den käftamällen och insikten.
Eftersom du är påläst så vet du att du möjliggör hans fortsätta drickande.

Så du är "snällare" och hjälper honom i hans väg mot tillfriskning genom att inte sopa runt honom.

Men som sagt.
Börja i tanken och ställ dig på publikplats istället för på scenen tillsammans med honom.