Jag har alltid gillat att ta några glas och började ganska tidigt i tonåren att dricka på fester. När jag var gravid, och hela tiden under småbarnsåren och dotterns tonår drack jag nästan enbart vid middagar med vänner och arbetskamrater, men kunde lika gärna avstå.
Många semestrar har det blivit att jag dricker lite nästan varje dag, men det har alltid upphört när jag börjar jobba igen.
Nu till mitt problem.... för ca 2 år sedan brakade jag in i väggen fullständigt och har varit sjukskriven sedan dess.... Jag började dricka ca 1-2 glas vin om dagen redan innan jag brakade och har fortsatt med detta, vilket upptar väldigt mycket av mina tankar. Jag dricker mig aldrig full eftersom jag tycker det är väldigt obehagligt, men jag längtar varje dag till det där glaset goda rött som jag ser till att finnas hemma. Min man dricker ingenting och jag försöker dölja för honom eftersom det blir lite pinsamt att sitta själv och sippra på mitt glas. Jag är aldrig bakfull eller ens känner av att jag har druckit men oroar mig för mina tankar som hela tiden är sugna på vin.
Till saken hör att jag är sockerberoende, så det funkar alldeles utmärkt att byta vinet mot något sött och gott, men så kan jag ju inte fortsätta att ha det. Någon som känner igen sig?