Vet inte vart min andra tråd tagit vägen så startar en ny, behöver liksom skriva av mig i en stund som detta....när ångesten kryper på och jag letar fel. Fel på mig själv, fel som jag gjort under dagen eller kanske är de fel som jag tror jag gjort bara för att förvirringen är för stor så jag blir osäker på mig själv och kanske faktiskt inte finns?! I vilket fall är detta forum det som får mig att tillslut kunna sova när jag fått skriva av mig allt.....

Idag trodde jag va en dag när inte ölen skulle komma fram eftersom han brukar spela fotboll på tisdagar men jag hade fel och kanske är d därför jag ligger här o letar fel på mig själv, för att jag hade fel om det. Jag hade räknat med att få kunna slappna av även ikväll som igår men det rasade direkt när jag fick se garagedörren öppen när vi kom hem. Klumpen i magen kom direkt och jag kände mitt agg mot honom bolma upp inom mig och jag kunde inte va trevlig mot honom ens vid ett hej. Mitt hat mot denna människa när han står där med ölburken är enorm och vet snart inga gränser.....o d gör ont, så ont inom mig och ångesten kryper fram som en tyngd i min kropp och berättar för mig alla fel jag har!

I helgen började han prata om semester och hur skönt d vore att åka till värmen. Inom mig skrek jag nej och jag sa att det skulle d va, men from nu så existerar inget alkoholdrickande på våra gemensamma semestrar....då verkade d inte som att han ville fortsätta diskussionen. Han la sen till att när han va liten så kunde han ibland stanna hemma med sin pappa medan hans mamma o syster åkte bort och tvärtom, vilket kanske kunde va nåt om jag ville. Mitt svar? Nej, jag lämnar ingen av barnen själva över natt med dig så länge du dricker alkohol. Ingen reaktion då heller.
Ikväll när vi kom hem kom ämnet om en kompis exmake upp som också är aktiv alkoholist som min sambo tycker är en fruktansvärd människa just pga av det. Han menade på att den mannen hade förstört så mkt av sin familj eftersom han är en sån elak person. Mitt svar? Det enda fel han gjort och gör som splittrade deras familj så den blev trasig var och är alkoholen. Han slutade prata o gick därifrån. Den ignoranta jäveln, eller är han så medveten om sitt fortsatta och djupa missbruk att han bara skiter i det och låter d hända ändå?

Vi tar aldrig i varandra längre, är aldrig intima eller ens i närheten av det. Sista gången vi hade sex va under hans Antabus-period för exakt 21 veckor sedan.....varför jag vet så exakt? Jag är gravid i vecka 23, d är helt sjukt egentligen o saken är att d har inget med min graviditet att göra. Jag är inte attraherad av honom när han dricker. Jag hade i princip nästan börjat få tillbaka sexlusten på riktigt när han började dricka igen och lusten dog. Men d verkar kvitta för honom, den närheten eller all slags närhet med mig för den delen. Han pussar o kramar sonen istället....
Jag också, såklart! Det är min bästa kille i hela världen och det finns ingen som kan ta det ifrån mig.

Finns inga planer längre, planerar inget med honom utan tar i princip en dag i taget. Däremot planerar jag för mig o barnen. Vi ska åka utomlands nästa år tillsammans, bara vi tre. Eftersom d är ”alkoholförbud” på våra semestrar så kan ju inte han följa med ändå nånstans så då åker vi utan honom. Jag är uppväxt med utlandsresor o allt vad som hör till och d vill jag även att mina barn ska....kanske låter präktigt i vissas öron men för mig är d viktigt men också viktigt att dessa reseminnen ska vara positiva och avslappnande. Så har de ett minne där ”bara” vi åkte och hade kul utan pappa, då har de iallafall ett bra semesterminnen utan att ha ett där pappan visserligen är med till destinationen men full o frånvarande på plats.

Tankar såhär en natt, det släpper av att skriva här och jag är för evigt tacksam att detta forum finns. Även att jag hellre velat leva utan kunskap om vare sig detta forum eller alkoholmissbruk!

Nykteristen

Hej o tack för din kommentar! Jo d är sant, d skulle underlätta enormt med lite extra pengar, då jag knappt har någon buffert kvar då alla pengar går åt till räkningar och allt till barnen...för hans pengar är ju trots allt viktigast att han får behålla (enligt honom) och ytterligare en grej som jag antar har mkt med missbruk och kontrollbehov att göra!

Ska absolut uppdatera när bebisen kommer, den stolta storebrorn ser väldigt mkt fram emot det och jag har inga tvivel att han kommer bli världens bästa brorsa!
Vi får se bara hur det går med sambon o om han kommer va med på förlossningen...och om det är så i vilket utfall d blir för just nu verkar han inte bry sig alls för drickandet är väldigt påtagligt trots att han för ett par dgr sen kom o sa att han inte skulle dricka förrän bebisen va ute. 2 dgr senare är han så full och dum att vi flyr huset en sväng! Så jag vet inte om han håller på att få panik över att han snart är tvåbarnsfar, men d är väl egentligen d minsta bekymmer han har då han skiter i allt det praktiska iallafall

Nykteristen

Så nu har bebisen tittat ut o vi är så lyckliga över den sötaste lillasystern vi kunnat tänka oss. Storebror är överlycklig o väldigt omhändertagande o skyddande till henne.

Men för att verkligen förstöra bebisbubblan så har d på hennes veckolånga liv hunnits dricka 2-3 ggr och 2 av dom riktigt ordentligt! Så underbart när man efter en förlossning mår som man gör och skulle behöva all hjälp i världen framförallt när man har 2 barn.

Min tanke är väl att börja packa helst imorn så vi kan bo hos mina föräldrar tills vi hittar nåt, så han får sitta o ruttna med sin alkohol här så vi kan njuta av vår nya o fina familjemedlem ifred o på ett lugnt sätt!

Anders 48

Har läst din historia och den är väldigt stark. Och du verkar oerhört stark mitt i allt det eländiga och lyckan över ny bebis. Grattis till det! Jag är själv från "andra sidan" - alkoholist (som kommer i olika paket och utföranden). Jag lever dessutom själv så jag drabbar inte någon närstående eller familj när jag har kört mina fyllerace. Därför brukar jag ju inte heller "hänga" så mycket på anhörigsidan. Men den starka och enda känslan jag får när jag läser dina rader är att du måste lämna denna man. Snarast! Han har absolut inte nått sin botten, eller ens erkänt för sig själv att han har problem - på riktigt. En sak att säga när man är full eller bakfull att: nu är det nog. Att sen helt i sig själv, och för sin egen skull, känna att det är nog nu, det är något annat. Då har man insett och förstått på riktigt att det inte går längre. Man "kapitulerar" inför sig själv. Han verkar inte ens vara i närheten av det?! Rädda dig själv och barnen - han bör ta ansvar för sitt eget liv och handlande. Jag känner så för dig när jag läser - och hoppas att du får styrka och praktisk möjlighet att lämna - för jag tror att det är dags. I allra största välmening//Anders

Nykteristen

O tack för ditt inlägg! Trots att dina ord gör ont så är jag tacksam för att du skriver det ifrån den sidan du står på!

Jag skulle helt klart vilja vara så stark att jag vågar kapitulera inför mitt psykiska mående men det går inte just nu och jag kämpar o överlever med ett hårt yttre..bra eller dåligt jag vet inte!

Jag har kanske gått så långt i mott medberoende att jag vill göra allt för att skydda alla runtomkring honom inkl. Honom!

Vet ju innerst inne att det enda rätta är att lämna men av nån jkla anledning har jag d så djupt rotat i mig att jag vet att detta inte är
Nåt han vill egentligen....men kan inte svara på varför jag kämpar så för en annan människa när d är mitt liv jag ska leva, tillsammans med mina barn såklart! Jag måste bara försöka leva med att ha förlorat mitt livs kärlek, vilket känns som ett dödsfall!

till det lilla underverket! Härligt att sonen tycker om att vara storebror! Så ledsamt att höra om din mans drickande! Du verkar dock ha rätt fokus på framtiden! Hoppas bostadsfrågan löser sig snart så ni kan komma till ro! Hoppas du kan njuta av din lilla bebis och att du får stunder av vila och ro! Kram❤️

Anxiete

till lilla flickebarnet ,så härligt att storebror myser och njuter ?
Tycker att du fattar ett klokt beslut att åka hem till dina föräldrar ett tag, att du och pojken får lära känna er nya familjemedlem och kanske du kan få lite avlastning ! Kram och grattis igen ?

InteMera

Jättestort grattis till lillasysters ankomst! Tråkigt att din man inte kan förstå vad som krävs av honom ens med en bebis i huset men försök ta hand om dig och barnen ändå! Stor varm kram till dig och de små!

Nykteristen

Tack snälla ni för era gratulationer, d värmer mkt ❤️

Iförrgår åkte vi hemifrån (igen) när vi kom hem efter den dag borta så märktes d så otroligt tydligt att alkoholen hade varit ett faktum under dagen. Det retade mig nåt så djävulskt då jag även hade min mamma med mig hem som skulle umgås en sväng med oss o framförallt sonen som så gärna ville visa sina nya leksaker som hans mormor va där senast.

Så när jag stod o plockade äpplen i trädgården till henne så frågade jag honom om det va så att han druckit och varför han gjort det...den frågan tog som vanligt hus i helvete och han brydde sig inte ett skit om att min mamma va hemma utan började gapa o skrika o svära ute i trädgården. Där inne stod sonen med sin mormor och tittade ut genom fönstret för att sonen ville kolla på oss när vi fixade lite utanför. När jag sen gick in igen så fortsatte han därute och det hörs tydligt överallt när han går bärsärkagång.

Så vi packade kläder och tog med massa grejer till bebisen och åkte till mina föräldrar för jag kände att innan d eskalerar så är d bättre att dra!
Igår va han förbannad som få på mig, jag kunde dra åt h-vete för han hatade mig ändå. Bara så jag visste att om jag flyttade så skulle han sälja huset, ta pengarna och lämna mig i sticket med barnen. Hur jag försörjde mig o allt d fick jag lista ut bäst jag ville. Efter en stund ringer han tillbaka o säger förlåt, så skulle han inte sagt det va elakt och inget han menade. Bättre jag kom hem med barnen så vi kunde prata. Ville jag inte ha barnen med när vi pratade så kunde vi prata när de somnat! Jag vägrade och vill inte ha med sonen när vi pratar alls, han hör för mkt ändå o nu om vi ska prata allvar så behöver inte han va med! Han är snart 4 år och alldeles för smart för sånt vuxenprat. Så det slutade med att vi la på, jag bestämd och han skitsur för att hans vilja inte kom igenom.

Inte hört nåt idag, så antar att han bara ligger hemma på soffan och njuter av egentid på sina 10 pappadagar!

Tillslut åkte mamma hem (med en stor klump i magen) och vi satte oss för att kolla tvn. Sambon kommer in, förbannad och skäller högt på mig...vilken subba jag är och att jag gör hans liv till ett helvete och allt vad d innebär.
Min ledtrådar blir då, ska du fortsätta dricka ikväll så jag vet om vi ska åka nu på en gång!

Nykteristen

Idag är han arg, arg på mig för att jag tagit barnen ifrån honom igen, för att jag är en så gnällig och falsk människa som lurat honom till att komma till sverige, köpa hus och skaffa barn. Framförallt till barnen för innan dess så va allt bra! Då gnällde jag inte lika mkt över alkoholen och ville att han skulle sluta.

Han ville hitta på nåt kul med sonen, men han ville inte va med pappa...jag kan ju inte tvinga honom, eller?
Han trodde pappa va arg på mamma fortfarande (vilket han är iofs) så därför vill han inte va där....vilket han sa!
Då fick jag skit för det, att jag lurar i honom massa saker som inte är sanna och även mina föräldrar! Det gör jag inte, snarare tvärtom. Jag poängterar att han inte är arg på honom o att pappa älskar honom mest i hela världen....d känns viktigt för mig att han ska veta det!

Sen började han igen om att han gör så mkt för mig, alla anpassningar som han behövt göra genom alla år och att d är orättvist då jag också måste göra d om detta ska funka!

Jag är så trött i huvudet, så förvirrad och så känslomässigt instabil så jag knappt vet om jag ska sova, skratta eller bara skrika rakt upp av frustration!

Det sista jag vill håller på att hända och d känns inte som att jag kan stoppa detta längre och få d att fungera!

Vad härligt att höra om den lilla tjejen som kommit till världen! Och så sorgligt att du behöver tänka och förhålla dig till en person som dricker och kallar dig vid fula ord samtidigt som du ska bjuda in lilla tjejen till det här livet. Det måste vara svårt att parera alla händelserna och känslorna.

Har ju följt dig ett tag och läst dina inlägg. Som jag upplever det så tänker jag att ni har fastnat i ett mönster och det är som att samma händelse återuppspelar sig om och om igen. Lite olika ord, situationer och grader av aggressivitet. Men i det stora hela ett repeterande av liknande händelser om och om igen. Ett mönster som varken får barnen, dig eller honom att må bra. Ingen av er lever på det sätt ni önskar just nu. Jag är övertygad om att ni är människor med så mycket mer möjligheter och förmågor än att fastna i detta.

Hur skulle du vilja ha det i stället? Hur skulle ditt och barnens liv vara om du inte behövde leva kvar i dessa mönster?

Håller tummarna för att ni hittar en väg till större välmående!

/Carina
Alkohollinjen & Anhörigstödet

Nykteristen

Ja, d är väldigt mysigt om än väldigt svårt att hotta d där lugnet man skulle vilja ha för att verkligen kunna få njuta, vilket känns sorgligt!

Ja, d är ett mönster som jag håller med om bara går på repekt o h d är oerhört irrirrerande och jag antar att den enda personen som kan avbryta detta mönster är jag?!

Skulle jag fått välja helt fritt så hade jag velat att sambon började med antabus då förra året va helt underbart!
Eller för att vi ska må bra helt enkelt flytta, även att d tar emot mig såklart! Att fö starta upp ett nytt hem med mina barn där vi bestämmer rutinerna och har ett hem där vi kan stanna o känna trygghet, värme och kärlek för jämnan! Där alla är välkomna oavsett tid, anledning eller nåt annat!

Nykteristen

Vi skulle träffats idag, nu ringer han på morgonen stupfull!
Jag fattar inte...det han dock säger är att han inte vill att vi kommer hem idag, vilket är förståeligt och d kommer vi ju definitivt inte göra såklart!

InteMera

Det låter som om han fått någon form av panikreaktion nu när bebisen kommit, han verkar reagera med eskalerat drickande på situationen som allt mer skulle kräva han tar ett vuxenansvar för sin familj. Känner igen det för så var också min man när dottern föddes, han var packad innan dottern ens var ett dygn gammal och drickandet eskalerade första tiden. Han var till och med svartsjuk på bebisen som upptod all min tid och hade svårt att anpassa sig till att bebisens behov av mat och sömn måste få gå före hans behov av tid med mig. Så jag kan väl förstå din kluvenhet, man är lycklig över bebisen men samtidigt hjärtbruten över skicket på ens förhållande. Då när man allta mest skulle behöva hjälp och avlastning, måste man blir supermorsan och göra allt själv med minimalt med tid för varken egen sömn, mat eller andra behov. Man har två barn som går före allt annat. Jag kan bara skucka dig en styrkekram och hoppas att du orkar, du verkar åtminstone ha turen att ha föräldrar som ställer upp. Bo kvar hos dem för nu, det låter som det är bäst för både dig och barnen just nu. Du måste inte fatta några stora beslut precis nu, låt det gå några veckor av återhämtning innan du tar itu med något viktigt. Det är sorgligt han inte förmår mer just nu än att supa ner sig. Tror du han skulle vara mottaglig för att gå och prata med någon? Låter som han skulle vara i behov av stöd för sin nyblivna roll som tvåbarnsfar och det borde väl finnas någon sådan stödfunktion att få tillgång till via barnrådgivningen eller mödrarådgivningen eller liknande?

Nykteristen

Nä, han är benhård på att inte gå o prata med nån vilket jag frågat honom nu den senaste veckan! Känns som en förlossningsdepression fast för hans del!

Vi har hunnit ”prata” eller vad man nu kan kalla d för, vi kom inte fram till ett skit! Mer än att jag förstår att hans drickande är självmedicinerkbg för hans överaktivitet. I min upplevelse typ Adhd..vilket jag misstänkt att d va, d va bara d att nu fick jag höra d från honom