Jaaa var ska man börja...
Just nu har jag en man på jobbet som mår skit och känner att han går och väntar på en dödsdom som han beskriver det, dvs vad mitt beslut blir, stanna eller för en gångs skull flytta ifrån honom.
Ååååå att det ska vara så svårt att ta steget.
Vi har varit tillsammans sen jag var 16 år, nu i totalt 23 år. Vi har barn på 12 och 18 år.
Han har alltid haft ett problem med alkoholen, alltid blivit skitfull, fullast av alla, jag har fått ta hand om han o skämts...
Vi har bråkat om den här jävla skiten i hur många år som helst.
De senaste 7-8 åren har han ofta när han väl börjat dricka inte kunnat sluta. Och idag kan han i 95 % av fallen inte dricka en dag utan det måste bli 2-4 dagar, han klarar inte o vara bakfull säger han för han får sån ångest, blir bara en ond cirkel, han bara skjuter fram det dåliga mående dag för dag då och jag och barnen får se honom här hemma med allt som hör till, vänta på att denna omgången ska vara slut.
Han har egentligen inget jättesug efter alkoholen när han är nykter men när han väl börjar då är det kört.
Får så jävla dåligt samvete för barnens skull, allt dom fått se o varit med om.
Han ragglande runt här hemma, äter o dreglar, ramlat i trappan, badkar, hallen. Fått leda honom otaliga ggr för att han ska kunna ta sig nånstans. Han har legat utanför vårat hus ( radhuslänga ) stupfull, legat nere vid soprummet, tagit med sig dottern när hon var mindre till puben blev så full att de andra fulla människorna som satt där fick ringa till mig då jag var på jobbet, alla ggr jag varit på jobbet och haft magsmärtor av oro då han var bakis men lovat att inte dricka men då jag kommer hem o han är avdäckad i soffan med barnen hemma, vår äldsta dotter fick hotellövernattning med oss som hon önskat sig i födelsedagspresent, då gick han ner i baren o skulle ta sig 1-2 öl men kom Tillbaks till rummet redan 18.30 stupfull, psykakuten, vanliga akuten när han druckit för mkt, på senare år elak när han dricker, kallar mig allt möjligt och att han vill att jag ska dö.
Ja jag vet inte.... kan rabbla upp så mycket som man har försökt tränga bort.
Jag har varit på väg sååå många ggr men så har han verkligen försökt han vet att han har allvarliga problem, skaffat hjälp, pratat med psykolog, ätit antabus, naltroxen osv Hållt upp i långa perioder och varit jättebra, det är tack vare hans innerliga försök att bättras som jag stannat . Och jag vet att han inte menar vad han säger när han druckit men det tar på mig ändå. Jag flyttar mina gränser allt eftersom för vad som är ok tycker jag. Varför är jag sååå svag ? :(
Hade varit lättare om han var elak jämt o bad mig dra åt hel....
Men nej han är snäll, omtänksam, hjälpsam , kärleksfull o min andra halva...
Han tycker han ska få EN SISTA CHANS nu för utan mig kan han inte leva, andas, funka
Jag tycker jag gett honom 100 chanser och jag har hoppats och det har funkat i perioder men till slut trillar han dit och ju längre tiden går desto mer bleknar minnena från den dåliga tid som varit.
Jag känner att nu spelar det ingen roll om han sköter sig länge för när han trillar dit igen så hamnar jag direkt på noll igen, blir så nere o deprimerad, arg på mig själv !! Inte ens om han är nykter resten av livet så känns det som jag ändå tappat lusten till allt fastän jag älskar honom.
Fan att jag ska tycka så Synd om honom, känns som att jag sätter hans mående framför mitt eget, jag har inte hjärta att såra honom så fastän han sårat mig så många ggr men det är ju inte ” med meningen ”
HÄLP !! Vad ska jag göra och hur många chanser ska man ge ?