Hej. Jag dödar mig själv. Mitt huvud är tomt. Min kropp känns rutten. Jag har druckit hårt i 10 år. Är 31.
Sommaren har det hällts i en heldel och senaste veckan nu över en vinare per dag. Jag har ett fungerande liv, ett annorlunda och fritt. Kan kalla mig för äventyrare och extremsportare. Jobbar och är en omtyckt tjej.
Men jag har den här mörka hemligheten som förgör mig. Igår så sa jag till mig själv i dimman, sluta nu! Jag super i min ensamhet, med vänner, vardagar, förmiddagar, nätter. Jag vill sluta nu. Jag vill inte hälla i mig en droppe till! Det kommer funka idag men imorgon så kommer handen gå till glaset. Det har gått så långt att jag avskyr min person! Allt annat är bra och jag har kommit långt på ett sett med min personliga utveckling. Men det här, jag går i allvarliga tankar att bara hänga mig raktuppochner i en snara om jag inte klarar av det här den här gången. Det gör så jävla ont, det gör att jag inte klarar av att älska mig själv. Jag skriker ut att få något att jobba med, alkoholen dövar mig, samtidigt som den väcker mina tankar. Kan jag bli stark och fungerande utan?
All kärlek och respekt
J

Mod

Du har tagit första steget och är med här, bra gjort!
Känner igen mig väl i det du skriver och jag kan känna hur "ont" det gör.
Du kan och du kommer att klara dig utan A.
Vi är många här på forumet och vi peppar och hjälper varandra.
Vi hjälps åt Juliana.

Många varma styrkekramar

Juliana

Hur ska jag göra när jag sitter där med tankarna eller eventuellt glaset framför mig? Finns det något som har fungerat för er? Kanske en gemensam nämnare? Jag har börjat meditera och tänker att det ska kunna hjälpa. Vet hur mina tankebanor går: drick inte du känner inte för det. Oj där köpte jag helt plötsligt alkohol och så skyndar jag mig hem och dövar dövar.. det är helt otroligt!

Femina

Du behöver stöd och hjälp. Det här forumet är ett stöd men du behöver nog lite mer. Gå till närmaste AA-möte, idag.
Du kommer bli förvånad över det varma välkomnandet och känna lättnad. Tveka inte, bara gå dit.
Kram,

Mod

Finns det någon du kan prata med Juliana?
Jag har inget vågat mig till något AA möte. Men förstår av alla andra att det skall vara mycket bra.

När jag känner suget efter A, så drar jag på mig träningskläder och går ut och går.

Kramar i massor

Juliana

Hej underbara människor! Jag måste få skriva igen. Helt ensam i det här.. Jag förstår inte emellanåt vem jag är och vad jag gör. Men jag får dom här blickarna på mig själv som person och blir så rädd. Jag köpte 5 öl idag och nu har jag bestämt mig att gå till mitt första AA möte på måndag. Jag klarar inte det här. Jag försummar min sambo, jag ljuger så bra och han tror på allt. Tror att jag har så mycket problem men VET att det är alkoholen jag kan inte förstå varför jag fortsätter och forsätter hela tiden. Hela tiden. Vad ska jag göra? Hur ska jag sluta? Hur ska jag kunna leva med mig själv?

Jag tyckte att det värsta var att erkänna för mig själv. Att jag inte är så perfekt som jag ville vara. Men jag accepterade att alkohol inte är för mig. Jag är bra på många sätt men har också en hel del brister. Det är helt ok! Om du är äventyrare kanske det är liknande för dig.
Men det är verkligen ok att inte vara perfekt. Trots vad facebook och instagram mm. ”lär oss”. Sen var det lättare att hitta motivationenen och viljan att vara utan. För mig hjälpte det oerhört att snöa in ett tag på hur skadligt och värdelöst alkohol är. Jag kollde dokumentärer och läste fakta och böcker. Det höll mig sysselsatt länge. Och ganska snabbt kom ny energi och starkare/stabilare psyke som gjorde att jag sportade mer och verkligen cementerade tanken att ”jag är en sån som inte dricker”. Så fort jag fick alkohol framför mig eller tankr på det så pausade jag och tänkte (verkligen tänkte) på vad det skulle innebära att dricka, allt negativt också. Avslutningsvis tänkte jag orden ”just det, jag är ju en sån som inte dricker alkohol”. Det gick upp och ner då och då. Men nu är det i alla fall bra. Men jag räknar med att vara uppe i toppenbra nån gång under 2019. Just ja, jag tar det en dag i taget men håller i medvetandet att det är en långsiktig lösning. Vore naivt att tro att något som tog 20 år att lära sig skulle gå att lära av sig på en vecka. Jag är snart uppe i 6 månader.
Du kan vara en toppenperson och bästa partnern trots detta. Döm dig inte så hårt och överväg att prata med din partner för stöd. Du kommer inte kunna ljuga och smussla hur länge som helst, det är ohållbart. Och vilket tror du han uppskattar mest? Att du säger att du har problem och behöver stöd, eller att han ”kommer på dig”. Lycka till och kämpa på!