Mitt allra första inlägg. Trodde aldrig att det skulle ske, men har upplevt att det oftast känns lättare när jag läst här så ska ge det en chans.
Vet inte riktigt var jag ska börja, men min man dricker för mycket. Tänker att han inte är alkoholist men hans beteende tycker jag tyder på att han har ett riskbruk. Men det är inget problem, för honom, han behöver bara ta en vit period. Problemet är bara att dessa vita perioder aldrig genomförs som det lovas. Och oj vad det lovas! Jag blir nojig, osäker, överdriver jag? Mestadels sker drickandet under helger (men ibland inte, blir ofta förvånad då) och ibland under veckodagarna, men det är som att han inte kan stoppa sig själv, finns det något kvar dricker han oftast upp det. Ibland går jag igenom garaget (fast jag samtidigt skäms över det) för att se om han har gömt något, har aldrig hittat något så kanske det jag ser är det han dricker. Men är bara så trött, trött på att bry mig när han uppenbarligen inte gör det, trött på att han inte bryr sig när jag älskar honom, trött på hela situationen.

att du inte städat hans burkar och flaskor. Så trist att han sviker sitt ansvar som förälder - det ger mig en vibb om hur starkt hans beroende är. Jag läser om din inre motstridighet och din förvirring. Jag kan inte låta bli att säga, det kommer inte att bli bättre 'av sig själv'. Bra att du sparar på dina krafter och väljer dina strider. Försök hitta en bra tid för Al-Anon, jag lovar att du vågar gå dit och kommer att bli väl mottagen. Jag ska på möte imorgon. Kram och styrka❣️ / mt

Mamma till tre

Och jag har inte flyft ett finger för att flytta dem. Kan detta räknas som ett litet steg i rätt riktning? För mig?

Just när det kommer till barnen och min mans föräldraroll så är jag oerhört splittrad, han kan vara hur bra som helst, men så dricker han och dagen efter är han sur, irriterad och liksom barnslig. Ibland är jag nog Mamma till fyra?

När jag läser ”det kommer inte att bli bättre ’av sig själv’” så blir jag ledsen, men ändå inte förvånad, jag kan faktiskt inte se hur han någonsin kommer kunna sluta? Ändå när jag läser runt här på forumet så är det lätt att tänka att vi ändå har det bra, han dricker sena kvällar/nätter (vilket inte påverkar mig och barnen då), är inte våldsam eller otrevlig. Fast nu när jag läser det jag skriver så känns det heldumt, klart det påverkar! Finns ingen tillit kvar.

Funderar på det här med beroende, att hans kan vara starkt, men ändå kan det ju gå en tid (ibland längre ibland kortare) mellan gångerna han dricker, hur hänger det ihop?

Mamma till tre

Hur är det på dessa möten? Vad är det som sker? Måste man berätta inför alla andra första gången man kommer? Har sett att det finns i grannstaden ❤️

Mamma till tre, att du inte städar efter honom. Du kanske kan be honom att själv plocka undan efter sig.
När du kommer till möteslokalen är det säkert redan någon där som öppnat. Du kan gärna säga att det är ditt första möte redan då. Annars sök en plats och slå dig ner. Ofta står stolar i ring eller runt ett bord. När mötet börjar frågar ledaren om någon är på sitt första möte. Då sträcker du upp handen eller säger ’jag’ så hälsar de dig välkommen. Sen läser ledaren en välkomsthälsning och en text och ofta ’stegen’. Du behöver absolut inte ta ansvar för nånting, eller veta eller kunna nånting, bara sitta där. Sen börjar ’delningar’, du behöver bara sitta och lyssna. Om det går runt i ringen kan du dela själv, om du vill el känner för det, när ’turen’ kommer till dig. Den som delar börjar med att säga ’ Hej, jag heter X och är anhörig’ (ibland Vuxet barn) och då svarar gruppen ’Hej X’ och så delar man, alla bara lyssnar och när man är klar säger man ’Tack’. Du kan annars säga ’Hej jag är X och anhörig, jag väljer att lyssna. Tack.’ Så pågår det och du behöver inte alls komma ihåg nånting eller veta hur det ska vara. Det kan vara lite olika också förstås. Du kan läsa mera här: http://www.al-anon.se/om-al-anon/fragor-svar/
Alla har varit på sitt första möte och de flesta har känt som du. Jag grät mycket under mina första möten, det händer ingenting, kanske man får en näsduk, ibland finns det näsdukar framme. Det är bara att gråta på om det blir så. Första gången brukar man bli tillsagd att inte betala, sen är det frivilligt, ledaren påminner om ’sjunde traditionen’, och man lägger en tia el tjuga eller vad man har i den s.k hatten (som kan vara en burk) eller också swishar man. Och så påminns om att ’allt som sagts stannar här i rummet och i våra hjärtan’. Viktigast: du behöver inte alls kunna det här! Kram, mod och styrka! / mt

Mamma till tre

... för din beskrivning! Ska verkligen försöka ta mig iväg!
Många tankar har snurrat under helgen och nya har flyttat in som jag tror måste stanna kvar. Jag börjar förstå vidden av det hela, hur jag faktiskt inte kan få honom frisk (ganska sjukt att jag inte insett detta på riktigt, utan trott att det vi har skulle vara annorlunda?!) Riktiga tankar på eget boende kommer titt som tätt, men det finns så mycket inom mig som säger tvärstopp. Att vilja lämna, men hur skulle jag kunna det? Bara tanken att vara tvungen lämna barnen ensam med honom varannan vecka och inte ha någon koll alls, det går helt emot min instinkt som mamma. Hur gör man det? ?

Ja, ta dig iväg på möte! Och låt tankarna stanna kvar, det är viktigt att ta sig modet att se verkligheten. Självklart känns det oroligt att tänka på att barnen ska vara hos honom, honom du inte litar på. Men du får ta en sak i taget nu. Många, många här har gått igenom och skrivit om detta. Och det är också sådant du får hjälp med om och när det blir verklighet. Ta hand om dig och barnen nu i först hand och pröva Al-Anon. Kram och styrka ❤️? / mt

Mamma till tre

.. och inte hör hur han öppnar och stänger skåp. Att jag inte hör hur han gör sitt bästa att dricka ur en stor flaska gin.
Imorgon blir en ny morgon att vakna upp med en make som är bakis, precis som i morse. Känner en sådan enorm trötthet.

Mamma till tre

.. kan man kalla det min man har i helgen. En annan som verkligen inte spottar i glaset. Tror att jag tidigare skrivit om min misstanke om att min pappa dricker för mycket, något som börjar få mer och mer fäste. Han bor på annan ort, ses inte ofta. Sist han var här drack de båda tillsammans och mycket. Kände sent igår kväll, när min pappa blev märkbart berusad, att jag skämdes. Såg på morgonen att han haft med sig ett glas in i sovrummet och i mina just nu bittra tankar kan jag bara tänka att det var en återställare. Nu för en timme sen tog han en öl. Min man kom just hem och hade köpt mer. Igår ville jag slänga ut dem båda två bara för att jag blev så arg! Arg på den förbannade alkoholen, som liksom förvandlar båda de män jag älskar så mycket. Gick och la mig istället och kramade barnen, glad att de redan sov så de slapp se sin morfar helt förändrad.

Mamma till tre

Utan min vetskap (som vanligt) dracks sista delen av spritflaskan upp igår kväll. Är skrämmande att jag inte direkt kan se, verkar helt opåverkad, hur är ens det möjligt?
Berättade för mannen i söndags hur besviken jag var, om supandet med min pappa osv. Han sa inte mycket, han kanske förstod själv (eller så inte...) Sa också att jag inte kommer erbjuda min pappa att bo hos oss när han hälsar på, att jag mår för dåligt, då vakna han till och tyckte att det måste vi ju göra, det är ju min pappa. Och visst, jag känner samma, men samtidigt mår jag så fruktansvärt dåligt när han är hos oss och jag vet vad som komma skall. Kanske är det fel, jag vet inte, men allt detta börjar stå mig högt upp i halsen, vet nog vad jag måste göra. Ena dagen självklart, en annan inte lika. Men jag börjar tro att det kommer komma en dag då jag inte längre orkar och jag kommer att lämna honom. Ganska ofta drömmer jag om ett eget boende, har till och med tittat vad som finns. Men så tveka jag. Fram och tillbaka och fram och tillbaka. Är väl inte där än. Ni som lämnat, vad var sista spiken i kistan?

Mamma till tre

.. på att berätta för mina svärföräldrar om min mans alkoholvanor. Men är osäker på om jag verkligen borde, de har det redan svårt med egen sjukdom. Vill inte tynga ner dem mer, vet verkligen inte vad jag ska göra? Tänker att de säkert vill veta, är ju deras son det handlar om, samtidigt som livet varit hårt och prövande för dem. Tycker så mycket om dem, vill så gärna bespara dem detta.

Hej på dig!
Du kämpar verkligen, för din familj och med din egen ambivalens. Att väga fram och tillbaka, och känna och tycka olika, lika dagar. Det finns en övning som kan vara till hjälp, vet inte om du gjort den redan. Men jag skriver den här i alla fall så kan du testa om du vill.
* Skriv först alla fördelar med att stanna kvar i relationen.
* Skriv sedan alla nackdelar med att stanna kvar i relationen.
* Steg 3, då skriver du alla nackdelar med att lämna relationen
* Steg 4, då skriver du alla fördelar med att lämna relationen.

Det är inte alltid så att man kan ta ett beslut bara för att man har gjort övningen, men ofta kan man ändå få lite mera klarhet när man ser det man känner och tycker svart på vitt.

Sedan funderar du på huruvida du ska berätta för hans föräldrar. Tyvärr är det ju ingen som har något facit i handen som kan säga vad som är bäst. Men ett första steg är kanske att du funderar på vad det är du vill uppnå med att berätta. Vad är viktigt att berätta och vad hoppas du att det ska leda till?

Önskar dig en fin helg!
/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Mamma till tre

Hej Carina,
Tack för detta tips. Jag har suttit och skrivit. Känner att jag lika gärna kan skriva upp det här, vill inte ha något papper liggandes här hemma med detta. Det är för känsligt. Och detta är ju ändå lite av en "dagbok", men där man ibland får respons. Detta forum, är så glad att jag hittat hit!
Fördelarna med att stanna känner jag är att vi är en hel familj. Älskar honom. Jag har koll på barnen. Vårat hem. Kan hålla ihop allt.
Nackdelarna med att stanna känner jag är att det inte finns någon tillit. Jag mår dåligt. Finner ingen ro. Stressigt. En energitjuv. Tassar på tå. Ingen respekt.
Nackdelarna med att lämna är det svåraste, att tvingas vara utan barnen! Min mardröm! Vara ensam, ingen koll. Hitta boende.
Fördelarna med att lämna kändes befriande att skriva ner. Det är ju målen jag vill nå! Ro. Ge barnen min odelade uppmärksamhet. Fri. Lämna problemet där det hör hemma. Vara snäll mot mig själv.

Detta var nyttigt för mig. Ni är så kloka här. Tack.
Nu låta detta sjunka in, försonas med dessa tankar.

Mamma till tre

Vet inte vad som hände idag, eller egentligen på morgonen? Vaknade, gick upp, konstaterade att det druckits, gjorde mig klar för skolan, såg till att maken kom upp för att ta ansvar för att barnen kom iväg till skolan. Sen i bilen, där bröt jag ihop när jag körde. Grät grät och grät. Var längesen jag grät över detta, mest varit olycklig och om vartannat bitter. Var ju egentligen inget speciellt som hänt? Det var ju mest en vanlig morgon när min man gått på sin ledigvecka. Vill och vill inte pratat med honom om detta, allt jag kommer att få tillbaka är förmodligen ”du överdriver” ”har du hakat upp dig på detta igen?” ”Det är ingen fara!”..

kommer förr eller senare till en punkt när tårarna rinner över. Kroppens egen övertrycksventil.
Att vara "stark" är en illusion, ingen människa klarar hur mycket som helst. Känslorna finns med hela tiden och det går att trycka undan dem ett tag men sen måste de ut.

Jag kommer inte ihåg om det var under min första eller andra vecka på behandlingen när min känslor brast helt mitt i morgonduschen. Jag grät som jag aldrig gjort förr och skämdes dessutom för det ! En stor, stark man ska ju inte gråta, eller ??
Men efteråt kändes det så skönt att ha få lättat på locket till mina känslor och idag har jag väldigt lätt för att gråta.

Ta din gråtstund som ett friskhetstecken och som en fingervisning på att du är på rätt väg mot ett beslut som är bra för dig.

Kram !!

Mamma till tre

Känns det lite bättre. Det är väl just så Adde, man orkar inte bära allt inom sig hela tiden.

Fast jag inte är ”en stor, stark man” kan även jag ibland skämmas över mina tårar, vilket såklart är helt tokigt. Jag tänker ofta då ”ta dig samman, det är inte så farligt! Det finns dem som har det betydligt sämre”. Istället för att jaga bort känslorna kanske jag istället behöver ta dem till mig och fundera över dem.

Jag hoppas att jag är på rätt väg. Det är dock en rätt krokig och guppig väg och ibland känns det som att jag tappar kartan. Det som är mest jobbigt här hemma nu är nog att jag bara drar mig undan, undviker min man så gott det går. Vi pratar nästan ingenting, förutom det som rör barnen.

Jag vet inte hur jag ska sätta gränser heller, han lovade att inte dricka, började om och jag säger ingenting. Jag är arg, men får inte ut någonting, blir istället bara tyst. Jag vill så gärna säga ”hörru, det gick inte så bra det där! Nu tar vi nya tag” men jag vet inte hur/om jag ska orka och jag inser efter månader här att det inte heller är min börda att bära, fast man så gärna vill. Han kan snacka, det kommer sluta med nya tvivel för mig. Jag skulle vilja säga nu är det slut på alkohol i detta hus, vill du fortsätta dricka får du göra det utan oss. Barn har rätt till nyktra föräldrar. Nu kommer tårarna igen och jag ska låta dom komma ut.
Kram till dig Adde som så vänligt delar med dig!

Mamma till tre

Mellan hopp och sorg. Blir lika ”förvånad” varje gång, hur snabbt man glömmer. Tionde dagen av denna månad är här och fyra dagar har det varit alkohol. Och ja, för mig är det för mycket. Men samtidigt, är jag snabb på förlåt/förneka/glömma. Intalar mig att det är ok. Han är inte ”värst”, det är inte varje dag, ibland inte mycket alls. Han följer liksom inget mönster och ja, jag förstår att det inte behöver göra det, men ändå. Är inne i något slags tvivel. Har han problem, är det jag som förstorar? Vill typ örfila upp mig själv för att ens tänka så här, egentligen så vet jag ju! För ”dagbok” över dagar som jag vet (sett) att han dricker. Augusti var hemskt, hälften av månaden dracks det i olika mängder. September bara en bråkdel. Vet egentligen inte varför jag skriver detta? Igår när han drack halvsov jag i soffan till något tv-program, när han trodde att jag somnat gick han iväg och blandade i köket, kom tillbaka och då tittade jag upp på honom, han gömde glaset på sidan och gick tillbaka till köket där han drack upp allt snabbt och fyllde sedan glaset med vatten och kom tillbaka. Då gick jag och la mig, känns som att jag inte orkar bry mig längre och ändå är det allt som jag tänker på.
Tror att jag måste prata med honom igen, få honom att förstå att snart lämnar jag honom om han inte gör någonting åt detta. Det som också skrämmer mig är att jag heller inte vet om jag vill stanna, även om det ordnar upp sig..

Mamma till tre

Försöker lägga upp någon slags strategi för hur jag ska samtala med min man. Han är bra på att prata och jag är rädd att han pratar omkull mig när jag ska dra upp drickandet igen. Vad är smart och inte? Jag har försökt tidigare att utgå från mig själv, hur detta beteende får mig att må. Att jag är orolig för honom. Finns det någon väg som kan fungera för att ”ta sig fram”? Känns som att jag vill vara beredd på allt. Kan jag kräva att han inte ska dricka här hemma, han lovade ju att inte göra det i våras. Jag kan väl förstå att jag inte kan tvinga honom till någonting, men jag tycker ändå att jag kan kräva att hemma där vi bor tillsammans med våra barn - där ska man vara nykter. Om någon har tips eller idéer på hur jag ska lägga upp detta och gå tillväga så är jag väldigt tacksam. Han är ingen dumskalle och kan ofta argumentera väl. Jag är dessutom konflikträdd, men situationen tär så oerhört så nu måste jag göra någonting

Vad starkt av dig att bestämma dig för att ta upp problemen du uppmärksammar igen! Det krävs mod och omtanke för det.

Det låter som att du försökt nå fram tidigare med hjälp av "Jag-uttalanden" och beskriva hur alkoholkonsumtionen påverkar dig. Jag tror att du kan fortsätta på den linjen och samtidigt se om du kan vädja till att han kommer med förslag på lösningar till situationen. Jag tänker att ni båda säkert vill att familjen ska må bra och att barnen får växa upp i en trygg miljö. Vad tänker han om det? Hur kan ni jobba för detta tillsammans?
På det sättet hoppas jag att man kan undvika skuldbeläggande och samtidigt öppna upp för nya tankar om förändring.

Gällande att kräva att han inte ska dricka hemma, det kan vara ett krav du kan ställa men vad gör du om han inte håller det? Ett tips är att du i sådana fall gör en plan för dig själv hur du ska hantera det och att du håller dig till den planen med 100% säkerhet. Risken är annars att du ställer krav som du själv inte orkar följa. Det blir innehållslösa ord.

Förutom det, du skriver att situationen tär på dig. Vad kan du mer göra för att ta hand om dig själv?

Hoppas du vill fortsätta skriva här och berätta!

/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Mia.80

Dessa eviga löften! Under åren har löftena förändrats i karaktär, i början för ett antal år sedan skulle det vara totalstopp innan barnen skulle känna igen dessa burkar och flaskor. Men som alla vet, så funkade ju inte detta. Idag försöker han utforma löftena så det finns ett visst utrymme för alkohol. Men återigen, vi vet att det inte kommer fungera i längden.

Jag har tyvärr inga råd eftersom jag själv brottas med hur jag ska nå fram.

Men jag tror som en del också har sagt, att till slut får man nog på riktigt. Man känner det i kroppen. Det kan nog ta många år, men då kanske det klarnar för en hur man skall gå vidare. Det är vad jag hoppas iallafall. Jag känner att jag kommer närmare min yttersta gräns mer och mer.

Jag hoppas det löser sig för dig och din familj!

Hej mamma till tre!
Det var ett tag sedan jag var här inne men minns att jag ”pratade” med dig för ca ett år sedan och nu var jag nyfiken på att se hur det hade gått för dig. Ser att du är kvar här och att du tampas med exakt samma frågor som mig. Jag har sedan sist börjat i terapi och det är oerhört bra. Jag ser när jag läser om var jag varför ett år sedan att jag har kommit en bit på vägen även om inte jag heller har lämnat.
Min terapeut frågade mig vad det är för något som gör att jag inte lämnar. Mitt svar var något i stil med att vi har det bra när han är nykter varpå hon frågade om jag har tänkt på att jag väntar på de där dagarna när vi har det bra i väldigt många fler dagar när vi har det dåligt pga alkoholen. Som att längtan efter 1% får mig att stå ut med 99% dåliga dagar. Det perspektivet satte sig djupt i huvudet på mig...
Jag säger också att jag inte kan lämna för att vetskapen om att barnen ska vara med sin fulla pappa utan mig som filter....som kan gå emellan när det går över styr. Då frågade terapeuten mig om jag trodde att barnen verkligen skulle vilja vara med honom om han är full.
Har aldrig tänkt så....att barnen ju kan välja själva. Det kan de ju inte nu, när jag stannar.
Nu vet jag inte hur gamla dina barn är....men mina är 11, 14.
Mycket har hänt under mitt år som verkligen borde ha fått mig att lämna....men det har jag inte gjort. Min man är nykter just nu sedan en tid tillbaka, men det är som att det är för sent. Jag har liksom blivit till is inuti.... och ingen i familjen litar på att det kommer att vara.
Huuu blev deppigt detta, men tänkte ändå att du kanske kunde hitta något i min och min terapeuts samtal.
Kram ❤️