Mina föräldrar har haft alkoholproblem sedan jag och mina tre syskon varit runt 8-12 års ålder (vi är alla över 30 år idag). År 2006 skrev dom in sig på ... (redigerat av admi) ett tolvstegsprogram i Göteborg och blev i flera år kvitt sitt alkoholmissbruk. Vi fann varandra igen och det fanns tid att lappa ihop trasiga broar, men så kom första återfallet. Det följt av en tid som nyktra tills nästa återfall kom och så håller det på än. Jag var egentligen det enda av oss barn som orkat säga ifrån om det här redan som tonåring men också som vuxen och har således ofta klandrats som den anklagande, dömande, besvärliga och elaka dottern. Otaliga samtal där framför allt min pappa ringt mig och antingen sagt till mig eller lämnat fullkomligt vidriga röstmeddelanden. Stoff som plötsligt är bortglömt dagen efter.
Med tiden blev mina föräldrars alkoholproblem mer påtagliga och resulterade ofta i gräl som kunde sluta i att min pappa ringde 112 i sin berusning och ville att dom skulle "hämta in" min mamma till psyket. Räddningstjänstpersonal som åker ut till deras isolerade bostad för att påträffa två, kraftigt berusade människor som slår varandra och skriker osammanhängande goja högt och lågt. När allvaret tillslut nådde denna nivå, ställde sig mina syskon bakom mig och vi satte ett ultimatum: Antingen oss barn med barnbarn och obligatorisk missbruksbehandling/plan eller alkoholen. Valet lät sig inte väntas på - vi barn. Tills nästa återfall kom. I samma veva började min pappa konspirera för mina syskon hur allvarligt psykiskt sjuk jag var och hur olämplig förälder jag var till min då några veckor gamla bebis. Naturligtvis utan fog. Då klippte vi alla fyra kontakten.
Det gör mig arg att dom inte vill ha sin familj mer än detta elände. Dom har på senare tid börjat dricka oftare och mer, bråka allt mer hätskt och våldsamt. Att båda numera är pensionärer hjälper inte direkt och min far visar dessutom tidiga tecken på demens - än mer ilska. Min mamma ljuger patologiskt för alla i sin närhet och i synnerhet på frågan hur det går med alkoholen. Vi syskon går nästan och väntar på samtalet om att någon av dom dött. Antingen i följdsjukdomar till alkoholismen eller att ena helt sonika haft ihjäl den andra. Två av mina syskon pratar sporadiskt med dom. Kanske av skuldkänslor, vad vet jag? Jag försöker stå utanför och lever efter novisen att jag ändå inte får tillbaka mina föräldrar. Dom är förlorade. Ändå påverkar det familjen så oerhört. Våra egna barn har inga mor- eller farföräldrar. Släkt som frågar mig varför mina föräldrar inte är med på dop, bröllop och stora kalas etc. Varför mina föräldrar ibland ringer onyktra till dom med diverse osammanhängande snack eller bara undrar varför dom inte längre svarar på sina telefoner. Dom kan likväl ligga avlidna hemma på köksgolvet och INGEN skulle veta - förrän hyresvärden knackar på.
Hur kom ni andra vidare? Har avbruten kontakt varit räddningen för er? Hur kom ni till sans med era känslor och tankar? Känner ni också ett ansvar eller har ni lyckats bli kvitt det? Jag vill bara radera deras existens från min näthinna och sluta må dåligt över deras skit.