Har nu insett att jag och barnen inte kan leva så här längre så jag har tagit steget och lämnat honom. Men hur går jag vidare nu? Alla tankar? Har jag gjort rätt val? Det kanske inte är så farligt? Överdriver jag? Jag älskar ju den nyktra mannen.. så otroligt mycket. Jag vet ju nånstans att jag gör helt rätt, men alla dessa känslor.. och ångest..
Hur mår han i det här?
Jag tog steget för två veckor sedan, när han lovar åter igen att inte dricka och när jag efter några dar frågar hur han tänkte göra, ta hjälp osv blev han väldigt arg och tänkte minsan inte ta nån hjälp! Han skulle klara det själv och han skulle inte sluta dricka helt. Ok sa jag. Om du inte slutar dricka helt då kommer jag och barnen att lämna dig. Ja det fick vi väl sa han och ryckte på axlarna. Frågade gråtandes flera gånger om han förstod vad jag menade, att vi går om du inte slutar dricka helt. Jo han förstod det sa han. Jag grät o grät och han brydde sig inte ens. Kände då för första gången att nu är det nog. 15 år av sånt här skit. Dagen efter åkte han iväg till en kompis lite längre bort som är i sin stuga några veckor som också dricker väldigt mycket. Han blev kvar där i två dar och söp. Jag visste inte ens vart han var (anade dock) och när han är inne i sina värre perioder så gör han så här. Försvinner bara utan att säga nånting. Lämnar mig med barn o djur utan en tanke på mig. Och när jag ifrågasätter hur han kan göra så här blir han arg, allt är mitt fel.
Så jag har hittat lägenhet och kommer att flytta 1 okt. Den helgen han var borta började jag att packa och han har sett det, men inte ett ord till mig om det? Är han så säker på att jag ska stanna denna gång också? I måndags började han nog bli orolig för då började smsen komma (flera veckor av tystnad innan) men det var mer typ sms som var kanska stöddiga och visade att han nog var säker på att jag inte skulle flytta. Men när han började förstå att jag menade allvar så tvärvände han. Han skulle sluta dricka helt. Kände dock att han bara säger så för att vi ska stanna. Jag sa att va bra! När du klarar av att sluta dricka och vi ser att du vill och klarar det så finns vi här för dig. Men du måste bevisa det sa jag till honom. Han tyckte att om han nu lovar att inte dricka så kan vi ju lika gärna stanna. Men jag stod på mig och sa att han får bevisa det.
Nu igår skulle han på företagsfest och frågade om jag kunde hämta honom?? Jag sa att men ska inte du sluta dricka?? Vad är det för mening om ni ändå ska lämna mig säger han. Och han åkte iväg och han söp..känner att hans beteende visar ju bara på att jag tagit rätt beslut. Men om han nu vill ha oss kvar, varför visar han inte det då?? Var väl ett ypperlig tillfälle igår?
Men jag mår så dåligt i detta.. ska jag gå? Hur mår han i det här? Hur tänker han? Känns som när jag kommer till lägenheten kommer jag ligga i fosterställning o bryta ihop..Jag älskar ju honom..
Finns det nån nykter alkolist där ute som kan svara hur han tänker och om jag gör rätt?

Jag är inte nykter alkoholist som du efterfrågar utan har varit ihop med en alkoholist men avslutade förhållandet i december förra året! Känner igen beteende mönstret så himla väl! Den där nonchalanta och kalla attityden ”ja men dra då” typ! Så smärtsamt att man inte är värd mer! Tycker du är urstark och gör helt rätt i att flytta till eget boende med barnen! Kanske kanske vaknar din man upp när han får ta hårda konsekvenser av sitt supande! Löp linan ända ut nu och flytta! Även mitt ex kunde dra iväg, ibland puts väck en hel helg, och supa nånstans utan att höra av sig och man blev lika orolig och förkrossad varje gång! Massor med styrka till dig! Kram

Englas mamma

Tack!
Efter jag skrev detta så bröt jag ihop o grät. För första gången kom han o ville prata med mig. Han grät o bönade o bad att vi skulle stanna. Han frågade vad vad jag ville att han skulle göra, han gjorde bad som helst bara vi stannade. Jag sa att vi flyttar i vilket fall som helst, jag o barnen behöver ro. Men att vi har ju varann ändå och visar han att han klarar av att vara nykter så flyttar vi tillbaka. Han grät o grät o tyckte att nu när han ska vara nykter behöver vi ju inte flytta. Allt ska bli så bra och han ska överösa oss med kärlek sa han. Han sa även att om vi flyttar då är det slut. Han tänker inte sätta sin fot i lägenheten någonsin.
Så nu mår jag om möjligt ännu värre... jag älskar ju honom! Tänk om han menar det nu? Tycker så jäkla synd om honom! Om vi nu flyttar, tänk om han aldrig kommer till oss och inte vill ha kontakt? Jag är så jäkla nära att stanna..!

och vinn hans respekt en gång för alla! Verkligen! Stannar du nu så förlorar du mark eller vad man skall kalla det! Och vad är det för stil av honom att ”hota” dig med att det är definitivt slut om du flyttar!? Hans egen förlust i så fall! Nej stå på dig nu och låt dig inte manipuleras! Visst är det synd om honom men vem är det som häller i honom spriten? Han själv och han väljer det aktivt! Så som du agerar (flyttar) är så vi alla borde göra/borde ha gjort! För då finns det nog en chans att poletten ramlar ner hos den som dricker! Backar man däremot så tappar de respekten för en tyvärr! Ställde typ hundra ultimatum till mitt ex men veknade varje gång när han grät! Det sista halvåret grät han inte, ångern var borta och han bara fnyste åt mig för han visste att jag aldrig gjorde allvar av det! Och här sitter jag nu och är ledsen och arg på mig själv för hur jag lät mig behandlas! Upp till kamp?? kramar

Englas mamma

Ja jag vet.. men varför är det så jäkla svårt!? Som han har betett sig sista månaderna och jag har mått så jäkla dåligt och ändå tvekar jag?? Men den han är just nu när vi äntligen pratar är den jag är så förälskad i. Han har ren panik i rösten o verkligen lovar! Han ska fixa lördagsfrukostar, han ska ge överösa oss med kärlek osv, han säger att han tom är villig att ta antabus. Flyttar vi så ser inte vi hur han försöker säger han, då kan han dricka utan att vi vet det. Och det är ju sant. Så min hjärna är helt förvriden nu.. just nu är han den jag älskar!

DetGårBättre

Det är enkelt att säga att man ska ändra sig. Det gäller faktiskt att han nu börjar agera på det sättet. Han ska inte sluta dricka för er skull. Det kommer aldrig hålla ändå. Han måste sluta dricka för sin egen skull och då spelar det ingen roll var ni bor. Alla som ska göra något sen sägervså för att man slipper ändra sig nu. Enkelt men svårt för omgivningen.

Att lova för någon annans skull funkar inte. Det kommer alltid tillfällen då man vill dricka och kanske skulle komma undan med det. Om man gör det för sin egen skull är de tillfällena möjliga att stå emot. Gör man det för någon annan är det ju bara att inte åka fast som gäller. Och sen tar man större och större risker och tillbaka på noll. Sen att hamna i ”jag kan väl dricka för ni ska ju ändå lämna mig” är heller inget bra. Det är en ursäkt. Livet är fullt av ursäkter att dricka om man vill leta.
Du kan inte fixa honom. Bara han kan det, om han vill. Av erfarenhet vet jag att mina löften om att dra ner, var vatten värda innan jag faktiskt ville sluta själv. Och fortfarande är det upp till bevis, varje dag.

Englas mamma

IronWill har du något råd på hur jag ska göra nu? Ska jag hålla fast vid att gå? Tänk om han verkligen menar att skärpa sig denna gång? Just nu är han otroligt hjälpsam, han hör av sig om han blir sen, han kollar om barnen är hemma innan han åker från stan (vi bor 2 mil utanför) så han kan ta med dem hem. Allt det där som jag har bett om och som man gör i ett förhållande och som han struntat i på grund av att han varit full.
Samtidigt så får jag inget riktigt grepp om honom. Han säger att han inte vill dricka mer. När jag frågar hur han tänkt med alkoholen så kan han ena minuten säga att han inte vill dricka mer, för att i en annan mening säga att han vill kunna hantera det. Känns som han inte riktigt är där än? Han är också väldigt noga med att säga att han inte VILL dricka mer, han säger inte att han inte SKA dricka mer.
Han säger också att flyttar vi nu är vi ingen familj längre. Han ska inte sätta sin fot i lägenheten säger han argt. Det gör ju så jäkla ont.. hur ska jag göra?? Desperat!

manipulerar dig svårt nu !
Hans ord kunde vara mina när jag var aktiv.
Genom att hota och lägga ansvar på min familj så fick jag det lite lugnt i några månader så jag kunde återgå till drickandet lite smått efter ett tag. Jag hade inga som helst problem med att vara spritfri ett längre tag om jag visste att det fanns en bortre gräns där det var fritt fram att kröka igen. Just därför har jag aldrig någonsin satt en gräns för min nykterhet annat än att just idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer. En gräns längre bort kan jag inte överblicka och inte hålla mig till eftersom det händer saker på vägen dit.

Idag är jag nykter helt för min egen skull och kan inte lägga ansvar på nån annan än mig själv.

är du utsatt för! Känner igen mig något enormt! Mitt ex kunde låta bli att dricka ett tag för att jag skulle backa och lugna mig! När allt var lugnt igen började han ta en öl till maten, som blev två öl och snart var vi tillbaka på ruta ett igen! Hade din man menat allvar med att sluta dricka hade han låtit dig flytta (av respekt för dig och barnen) och följt sin nykterhet oavsett vad du fattar för beslut runt dig och er! Känner även igen det där med att vilja hantera sitt alkoholintag eller som mitt ex uttryckte det ”nu skall jag bli normaldrickare och vi skall bara ha det bra”! Hände aldrig, funkade nån vecka eller två! Och jag tyckte så otroligt synd om honom! Det ÄR ju synd om alla som är beroende tycker jag för alkohol finns överallt nu för tiden! Måste va hemskt att vilja sluta dricka och hela tiden utsättas för frestelsen överallt! Önskar dig massor av styrka!

Om du frågar honom hur han ser på att sluta och på vilket sätt han ska jobba med det. Är han villig att prata om det? Slätar han över svaren? Hur tror du han skulle bete sig om han menade allvar? När han velat förändra andra delar av livet hur har han gjort då? Vilka steg har han tagit för att visa att han vill förändras?
Visst finns det risk att det är manipulation. Och visst har du rätt i att velande kring sluta/skära ner är tecken på obeslutsamhet men det är ett jävligt svårt beslut. Jag kan bara tala för mig men jag sa att jag slutar för gott, velade ca 2 dagar men valde att fullfölja. Då blev jag helt besatt av att sluta. Läste, gick på AA, hittade hit, pratade väldigt mycket med min fru om mitt upplägg och mina tankar kring hur det skulle bli och konsekvenser av det valet. Jag var också öppen om att diskutera hur det sett ut under åren och att ta in allt. Också att bränna alla broar (ok det jobbar jag fortf med) och inte ge mig några utvägar. Men sen är det ju givetvis dag till dag. Jag kanske får återfall, men jag är i alla fall bestämd över att jag i så fall ska sluta igen och vet att jag har problem. Tror alla visar sin förändring olika, men om du verkligen känner honom så kanske du känner om han verkligen menar det. Men ord väger ganska lätt. Att skuldbelägga, vela och spela offer är nog tyvärr fel tecken i alla fall. Sen viktigast av allt orkar du? Det är en resa att sluta också? Den blir lättare var dag, men om han får återfall, är du beredd på det? Fundera över vad du kan ta och inte och dra gränsen med taggtråd.
Tillägg: Jag läste en bok om dåligt ledarskap. En dålig chef som trycker ner sina medarbetar får dem att konstant flytta sina gränser och tillslut är de inte förmögna att stå upp för sig själva. Kan tänka mig att medberoende funkar lika dant. Så ta en ärlig titt och försök lista ut hur långt du flyttat dina gränser (om det går). Jag förstår att det är jobbigt att ge sig ut på okänd mark och lämna. Men i ärlighetens namn, är det inte lika okänd mark att vara kvar?

Blade Runner

Dina brev skulle kunnat vara skrivna av mig, samma situation med barn, långt förhållande, brutna löften och en oförmåga att lämna fast man dagen innan känner att nu händer det. Jag har inga goda råd då jag sitter i samma båt. Det som kanske hjälper på sikt är att bry sig om sig själv, lära sig göra saker för sig själv och på så sätt bygga upp ett oberoende. Jag tycker jag börjar bli bra på det men eftersom jag är kvar vet jag ju inte om det hjälper :-). I vilket fall som helst en stor kram till dig // blade runner

inte för en själv när man lämnar heller! Inte när kärleken ändå finns kvar...trots allt dåligt som hänt! Precis som alkoholisten får ta hårda konsekvenser så får man själv det också! Så Ironwill är klok: du känner honom bäst! Själv lämnade jag för nästan ett år sen och är fortfarande jättedeppig och saknar det som var bra och den kärlek vi i grund och botten hade! Känns som man aldrig kan gå vidare! Var jätterädd om dig själv och barnen vad du nu än kommer fram till för beslut!

Englas mamma

IronWill Du har rätt. Gränsen är flyttad många många gånger. Tror ärligt inte det finns mer gränser nu, ska vara att jag stannar och han får dricka och bete sig hur han vill och så tänker jag inte leva.
Jag och barnen behöver lugn och ro nu. Och för att få det behöver vi flytta. Är han villig att kämpa och bli nykterist så finns vi där och det har jag sagt till honom. Jag vill se att han gör som du, att han bevisar att han tar hjälp, att han pratar med mig osv. Att jag ser att han verkligen vill. Och det kan han göra fast vi bor på annat ställe. Sen får tiden utvisa. Jag hoppas innerligt att han tar hjälp och att han inte avvisar mig.
Så lätt att tänka så och skriva ner det.. jag VET att det är det enda rätta, men så svårt när jag älskar honom! Bara jag tittar på honom tycker jag synd om honom. Vill inget hellre än att hålla om honom o säga att jag stannar. Tror han är jäkligt förvånad att jag inte gett med mig än..
Tack för att du svarat! Så skönt att få höra hur en alkolist tänker! Och jag är glad att du tagit steget till en nytt liv!

Förstår att du är i en svårt situation. Du kan vända på det och se att du kanske räddar livet på den du älskar genom att gå. Att du går, kan bli en vändning. Du räddar dina barn från att riskera medberoende i vuxen ålder. Din man, och jag vägrar att kalla någon "din/min alkoholist" (Alkoholist är inte vår identitet. Vi är människor med alkoholproblem) kan också behöva en tid för reflektion, rehabilitering. I sitt tillfrisknanden kommer han att förstå att du gick av kärlek. Många skriver: jag är rädd att han super ihjäl sig om jag går, men vi super ju ihjäl oss avsett, om vi inte lägger ner.
Det blir en tuff tid för dig, barnen och din man men det kan också rädda hans liv.

Kram och lycka till

MM, medmänniska och passiv beroendeperson.

Och det låter som du har en bra plan. Självkart tycker du synd om honom, men han vet ju vad han måste göra för att lösa problemet. Ge honom tid att acceptera det och utvärdera igen vad du tror. Hoppas det går bra för DIG, och barnen såklart.

Anonym 21523

Du tar ansvar för dig och dina barns välbefinnande.
Det gör ont och det du känner är en normal reaktion,
Gör jag rätt? Hur mår han nu osv?
Det här kommer försvinna allteftersom tiden går.
Försök tänk på att du gjort rätt och se till att skriva och tala med någon du tycker om att prata med

frågade mitt ex en bra bit in i nykterheten om hur hon skulle reagera om jag tar ett återfall. Hon hade då varit med på en sk Familjevecka och sen jobbat med sig själv i Al-Anon och hittat sin egen väg så svaret var direkt och obarmhärtigt :
Du ! Det är enbart ditt problem !

Så enkelt, kort och koncist. Så bra. Den lägger jag i min samling av bra ord och meningar.
Ditt återfall - ditt problem. Precis det som en missbrukande människa behöver.
Tack. Tar det till mig, rakt in.

Men jag undrar lite (för att jag inte förstår, så ta inte illa upp) hur hon menar?
Är det inte lite som att någon krockar in i mig när vi båda cyklar och vi flyger ner i diket. Sen när vi ligger där så säger jag ”du det här är ju ditt problem”? (Wow vilken dålig liknelse)
Vad jag menar är ju att ett återfall hos en partner drabbar båda i någon form oavsett hur man tar avstånd från det?
Eller menar hon då drar jag så du kan sitta där med ditt problem?

enkelt att jag ensam ansvarar för min sjukdom och att jag är den som häller i alkoholen i min strupe.
Ingen annan.
Som aktiv alkoholist är jag ju en mästare på att lägga ansvaret på allt och alla utom mig själv.

Och jag TAR ett återfall...jag får det inte. Återigen : Ansvaret är mitt.