Ja, vad skall man säga, tillslut hamnade man ändå vid vägs ände. Att tvingas välja, antingen min alkoholism och gå ”all in” och acceptera att det var så här livet blev för min del eller försöka vända den här jäkla oljetankern till rätt spår och åtminstone förena mig med mina olycksbröder och systrar i kampen för ett anständigt liv.
Jag är idag 38 år gammal med en son på 14 och började dricka när jag var 13. Jag var fast direkt! Det här var min grej, aldrig tidigare hade jag känt mig så lycklig som jag gjorde då, snabbt lyckades man hitta sina likasinnade förtappade själar med samma inställning som jag till A. Dryckesorgierna fortsatte och man tröstade sig med att det alltid fanns någon stackare som var värre.
Åren gick, min son föddes men inte ens det fick mig att ändra inslagen väg, inte lika mycket festande på krogen men hemmadrickande istället, snart började smygandet med flaskor och drickande i bilen på väg hem från jobbet. Snart började jag även dricka innan jobbet.
Jag vill absolut inte gömma mig bakom någon diagnos men fick beskedet att jag var bipolär typ 1 när jag var 30 och min läkare varnade mig att det var vanligt med A problem inom denna patientgrupp. Min reaktion på det var att skall man ändå inte bli gammal så gör det väl inget om man dricker.
Det jag är mest förvånad över är hur jäkla lågt man kunde sjunka utan att själv reagera. Man såg ju varningstecknen redan för 20 år sedan!
Men men! Här är jag och detta är min tråd om min väg tillbaka till ett anständigt liv. Är det någon som undrar något så är det bara att köra på, jag kommer att vara fullständigt ärlig här! Kanske för första gången i mitt förljugna liv.