Ja, vad skall man säga, tillslut hamnade man ändå vid vägs ände. Att tvingas välja, antingen min alkoholism och gå ”all in” och acceptera att det var så här livet blev för min del eller försöka vända den här jäkla oljetankern till rätt spår och åtminstone förena mig med mina olycksbröder och systrar i kampen för ett anständigt liv.

Jag är idag 38 år gammal med en son på 14 och började dricka när jag var 13. Jag var fast direkt! Det här var min grej, aldrig tidigare hade jag känt mig så lycklig som jag gjorde då, snabbt lyckades man hitta sina likasinnade förtappade själar med samma inställning som jag till A. Dryckesorgierna fortsatte och man tröstade sig med att det alltid fanns någon stackare som var värre.

Åren gick, min son föddes men inte ens det fick mig att ändra inslagen väg, inte lika mycket festande på krogen men hemmadrickande istället, snart började smygandet med flaskor och drickande i bilen på väg hem från jobbet. Snart började jag även dricka innan jobbet.

Jag vill absolut inte gömma mig bakom någon diagnos men fick beskedet att jag var bipolär typ 1 när jag var 30 och min läkare varnade mig att det var vanligt med A problem inom denna patientgrupp. Min reaktion på det var att skall man ändå inte bli gammal så gör det väl inget om man dricker.

Det jag är mest förvånad över är hur jäkla lågt man kunde sjunka utan att själv reagera. Man såg ju varningstecknen redan för 20 år sedan!

Men men! Här är jag och detta är min tråd om min väg tillbaka till ett anständigt liv. Är det någon som undrar något så är det bara att köra på, jag kommer att vara fullständigt ärlig här! Kanske för första gången i mitt förljugna liv.

Du verkar klar och förstår din egen situation. Här kan du skriva om tankar och funderingar kring beroendet.Jag är mest förundrad av att det faktiskt går att förändra sitt liv till något bättre genom alkostopp. Bättre sent än aldrig. Men hade hört massor av ”fakta” kring missbruk/beroende som inte stämmer på alla. Du verkar redo för förändring. Bra beslut att skriva och läsa här..

Mister

Jag känner mig mest arg och ledsen just nu, alla jag någonsin har betydligt något för mig har jag svikit och ljugit för. Mina vänner som jag långsamt dragit mig undan ifrån av rädsla för att de skall se hur illa det är ställt och för att slippa att bli konfronterad av. Jag är arg för att jag i 20 år har fortsatt med vad jag upplevt som lösningen på mina problem men bara skadat mig själv mer och mer. Det är ju så sjukt korkat att upprepa samma misstag men förvänta sig ett annat resultat varje gång.

Hur skall jag någonsin kunna förlåta mig själv för mina livsval, och om jag inte ens kan förlåta mig själv, hur skall jag kunna begära av andra att göra det samma.

Mister

Med tanke på att min hjärna inte verkar vilja förstå vad som är bäst för mig utan bara verkar leta efter en ”quick fix” som i längden får mig att må sämre har jag nu bestämt mig för att sluta låta mina känslor styra för då vet jag vad som händer. Lycklig=A, Ledsen=A, Utråkad=A, Fest=A. Så jag tänkte mig att jag helt enkelt försöker med något annat. Helt pragmatiskt skall jag intresera mig för saker som andra verkar må bra av i långa loppet och som jag helt tappat bort till förmån för mitt enda intresse A. Som att träna, läsa böcker, vila, m.m Jag ser ändå väldigt mycket fram emot att lära känna mig själv igen. Det skall bli spännande, vad tycker jag om att göra, hur känner jag i olika situationer. Vem är jag utan A. Jag hoppas bara att man gillar den man träffar när man vaknar upp ur dimman.

Mister

Jag vägrar att göra mig själv till ett offer. Det är jag och ingen annan som hela tiden aktivt tagit beslutet att dricka. Det är bara jag själv som har försatt mig i alla pinsamma och hemska situationer som man hamnat i på grund av A. Men jag tänker gå rakryggad genom det här. Jag skall konfrontera mina demoner rakryggad och utan att vika ner mig. Jag är värd bättre än ett liv i misär. Det svåraste jag kan tänka mig är att konfronteras av den känslostorm som man måste lära sig att hantera nykter. Men som någon klok människa sa någon gång. ”If you're going through hell, keep going.”

Öltunnan

inställning, att möta A rakryggad och nykter måste till om det ska hålla i längden. Visst är vi värda ett bättre liv än det i alkoholens misär och tvång.

Mister

Mycket konstig känsla att inte vakna upp med krossande huvudvärk och spykännslor idag! Vaknade jag upp som en nyponros eller en kvittrande näktergal, knappast. Känner mig riktigt risig ändå. Ingen skall inbilla sig att det här kommer bli en dans på rosor. Det är en lång mörk färd innan ljuset i tunneln börjar synas, det får man nog vara berädd på men jag förväntade mig väl inget annat heller. Man blir ju inte direkt sugen på att dricka heller när man ser programmet ”Tunnelbanan” och påminner sig om att det hade lika gärna varit jag.

I dag kommer att bli en nykter dag!

Kramar till alla er därute som kämpar därute!

”Just idag är jag stark”

EllaElvira

Min första helnyktra helg är äntligen snart slut. Har varit en lång kamp med mig själv men åker hellre och slänger alla tömma alkoholfria vinflaskor vars innehåll jag hällt i mig än att ta ångesten och känslan av misslyckande. Har nyligen lämnat min man. Vi är inte bra för varandra och han triggar mitt drickande. Har talat om för min omgivning varför och jag har ett enormt stöd men det är inte han som hällt i mig utan jag har lyft glasen själv och nu får jag själv ta mig ur den här skiten. Att ta sig igenom en seperation utan a känns tungt. Inget som kan döva smärtan eller hjälpa mig att hantera alla samtal o sms från maken med ömsom ilska o ömsom övertalning
till att försöka igen. Under de åren vi levt tillsammans har han bara varit nykter några dagar. Längtar till ny jobbvecka med fulltecknade dagar och att börja träna. Fram till dess umgås jag med barnen( när dom har tid) spelar musik, sjunger som en galning, städar, dansar runt i köket, tar kontakt med vänner som jag dragit mig undan, röker( inte bra jag vet, tar tag i det sen) o häller i mig a fritt. Men det känns lite deprimerande. Ska livet bara handla om att ta sig igenom dagarna och genomlida helgerna