Jag har levt med min fru i 22 år och har 2 vuxna barn på 19 och 21 år, min fru har haft problem med alkoholen i många år där hon dricker varje helg och rejält så hon blir riktigt berusad både fredag o lördag kväll, jag har hela tiden haft tron att det blir bättre och under tiden försökt få henne förstå att hon är farligt ute men hon blir bara arg och vill inte höra.
Jag har varit för vek och inte riktigt kunna säga ifrån.
Nu har jag kommit till det läget att jag orkar inte med detta längre och har bestämt mig för att ställa ett ultimatum, hon måste välja mig eller vinflaskorna.
Är det någon som testat detta och kan ge råd om jag är rätt eller fel ute?
Har även börjat fundera på att gå ifrån henne men det är samtidigt svårt när vi håller på att bygga ett nytt hus till oss, det beslutet tog vi för något år sedan och vi har båda sett fram emot det och med tron att hon ska sluta dricka, inte för husets skull utan för vårt äktenskap, men jag känner nu att det betyder inget för mig längre och har börjat fundera på att ska vi fortsätta ett liv tillsammans.
Tacksam för råd från er som är eller varit i samma situation, är det rätt att ställa ultimatum?

Ett ultimatum kan vara rätt om det utgår från dig själv! Och med det menar jag att du ställer ultimatumet för att du har fått nog och verkligen lämnar om hon väljer vinet! Däremot om du ställer ultimatumet för att få henne att sluta så kan det sluta med besvikelse för din del! Är man inte redo att fullfölja (lämna) är det min erfarenhet att det är bättre att låta bli att ställa ultimatum! För ens egen skull och för ens självrespekt! Känner igen mig i din situation! Har haft ett förhållande med en man som var berusad VARJE fredag och lördag, drack varje dag på semester och långhelger! Blev helt slut av det och lämnade i december förra året! Jag hade ställt typ100 ultimatum innan det men var inte redo att fullfölja! Det gjorde att han tappade respekten för mig! Och jag kände att jag svek mig själv vilket i sin tur har satt spår i själen! Fundera noga igenom vad du har för syfte med ditt ultimatum! Är det ett ”hot” för att få din fru att sluta dricka! Eller är det ett löfte till dig själv ” om detta fortgår lovar du dig själv att ta dig ur det destruktiva”! Lycka till och styrkekramar till dig!

navara18

Tack för svar, ja detta har pågått i så många år så jag ser ingen annan utväg, Kärleken från min sida är i princip obefintlig på grund av detta och som jag ser det så har jag i första hand tänkt på henne och vad händer henne om jag lämnar, samma med barnen, nu har dom blivit så stora att jag tror dom förstår. Jag måste börja tänka på mig själv och vad som är bäst för mig, Jag känner att jag måste ställa detta ultimatum för min egen skull för att se vad hon gör, väljer hon alkoholen så känns det enkelt men väljer hon att avstå alkoholen så vet jag inte om det gör saken lättare för min del. Jag måste helt enkelt tänka vad jag vill med resten av mitt liv. Det är som du skriver, det sätter sina spår i själen hur man mår själv rent psykiskt.
Jag återkommer när jag gjort detta.

Blade Runner

Det låter som du kommit till ett beslut, det måste kännas så skönt. Som tidigare person skriver så gör det bara om du är beredd att gå. Har själv varit på väg länge , men känner att jag inte är helt redo, därför ställer jag heller inte ultimatumet.
Lycka till !
//blade runner

navara18

Tack för svar från er, det känns som att jag har tagit ett beslut men är samtidigt lite rädd för att lämna så som det känns måste jag ta mig en ordentlig funderare nu för jag är slut rent psykiskt.
Jag tänker mer på henne än vad jag gör på mig själv och det är dit jag måste komma att sätta mig själv först men det är inte lätt. Kommer nog att kanske bli tydligare efter helgen, jag sitter framför tv`n just nu och hon sitter i köket i telefon och dricker, vilket är vanligt senario här hemma. Jag har alltid gått med tron att det ska bli bättre men känner bara gud vad fel jag haft.

man oroar sig för hur ens partner skall klara sig! Kommer hen att supa ihjäl sig? Men också: det blir nån slags konstig ”trygghet” som man har svårt att ta sig ur och så ”skyller” man lite på att man oroar sig för partnern! Helt sjukt när jag tänker på hur många helger jag lagt på att hålla mitt ex sällskap när han drack! Jag fanns där som nåt slags sällskapsdjur eller nåt! Jag hade kunnat göra tusen andra saker som jag hade mått bättre av! Hoppet om att det skulle bli bättre och att han skulle komma till insikt övergav mig aldrig! Tror att den som har mått sämst av vårat uppbrott är jag! Vet inte men tror faktiskt det! Grämer mig över all skit jag tog och över år jag slösade bort på att vara ledsen och olycklig! Du har bara ett liv, ta vara på det och ta ansvar för att du blir lycklig!

navara18

Ja så är det, ikväll var dock en hyfsat bra kväll, hon drack betydligt mindre än hon brukar så det gick att prata någorlunda, det är som hon skärpt till sig ikväll för hon har nog sett att jag mått pest i veckan sedan förra helgen då det spårade ur ganska ordentligt, men helgen är inte slut än, det är ju en lördagkväll också. Jag grubblar så jag blir galen över detta, gör jag rätt eller fel om jag lämnar. Det finns ju känslor kvar även om kärleken dött. Vi har ju trots allt varit tillsammans i 22 år.
Ja jag var starkare förut idag när jag bestämt mig för att sätta ultimatum, mig eller alkoholen ,men nu velar jag och jag tror det blev för att hon inte drack lika mycket ikväll, men jag tror innerst inne att detta var tillfälligt av henne att hon tog det lugnare.
Jag sa till henne att jag är väldigt osäker gällande vårat äktenskap och jag tror hon lyssnade även att jag vet att det var fel att säga när hon druckit.
Nu väntar bara att se hur lördagkvällen blir.
Är det någon fler som känt samma som jag gör nu?

navara18

Tack alla som svarar. fortsättning på föregående, jag glömde skriva en sak. Jag sa åt henne att hon får välja mellan mig eller vinet och hennes svar vet jag inte hur jag ska tänka. Hon sa bara ” jaha där kom den också”. Nu var det fel av mig att säga detta när hon druckit, även om det bara mindre igår kväll, denna diskussion måste jag ta när hon är nykter, jag vet det så väl.
Jag behöver råd från er andra som är eller varit i samma situation för just nu så jag så kluven i mina tankar.
Jag skulle tagit tag i detta för flera år sedan men det är lätt att vara efterklok och samtidigt har man hela tiden gått med den dumma tron att det blir nog bättre, jo pyttsan vad bättre det blivit.

navara18

Ja det är samma här, på semestern är det mer än fredag o lördag samma med långhelger. Ta bara påsken då vi var i stugan i fjällen så dricks det varje dag, det börjar när vi kommit hem från fjället o fortsätter hela kvällarna, ja nästan varje kväll under hela veckan.
Jag har kunnat ta en öl eller två och är nöjd sedan och inte varje dag.
Testade igår att ställa ett ultimatum men jag är ju kvar fortfarande, vilket betyder att jag är för vek än, måste allvarligt tänka på vad jag vill och vad som är bäst för mig.
Ska prata med barnen imorgon och förklara för dom vad som händer och att den kan hända att jag flyttar hemifrån ett tag för att se om hon tänker till

Är att skapa ett inre rum där bara jag bor.
När jag levde med min drickande sambo så var det som att han drack för mig också.
Dvs när han drack så drack även jag mentalt.
Det var väldigt svårt att hålla sig intakt när den andra människan dricker.

Så att jobba på att bygga upp ditt eget jag med antingen rent praktiska egna saker.
Eller försöka bygga upp sitt inre jag.
Helst både och förstås.

Man är fast på så många plan med en som missbrukar.
att sakta frigöra sig medan man är kvar i relationen kan vara svårt.
Men också en väg att markera både för sig själv och den som dricker att nu börjar det hända grejer.
Man sätter liksom bollen i rullning för sig själv.

Inte för att statuera exempel,eller straffa den som dricker.
Mer för att markera en självständighet för sig själv.
En sak i taget och en dag i taget är en ganska bra regel att förhålla sig till.
Det kan vara småsaker,sätta upp en hylla och stoppa favoritböckerna där.

Laga den där middagen som man själv vill ha och inte ta hänsyn till resten av familjen,osv.
Liksom markera att du och din plats också räknas åtminstone för dig själv.

Anxiete

Alla vi medberoende famlar omkring och letar halmstrån att hålla oss fast vid men jag tycker din idé om att flytta hemifrån ett tag är sund. Om inte annat så för att skaffa ny energi, kanske hittar du en lösning åt dej , kanske oroar du dej alldeles fördärvad över hur det går för din fru.... oavsett så får du tänka ”ifred”
Era barn är tillräckligt vuxna för att ha bildat sej en egen uppfattning antar jag. Det är kanske skönt för dem att du bekräftar deras tankar, om det har pågått i många år så är de säkert införstådda.
Att ställa ultimatum kan vara vanskligt om man inte orkar fullfölja, det vet jag....
Om du ställer ett ultimatum till dej själv: Här är min gräns och den ska jag inte flytta oavsett vad som händer!
Har du något intresse? Ta upp det igen eller skaffa ett nytt. Gör något för dej själv, man måste inte ställa de stora kraven om man inte är redo, man kan börja med mindre handlingar för sej själv. Åk på semester med barnen eller en vän ,en nykter semester/weekend/ dag Frun kan bli hemma och dricka .
Exkludera henne när hon dricker och gör det du vill även om det tar emot!
Oj vad jag är klok närdetgälker andra ?men jag försöker göra mej fri med små mikrosteg, ett steg i taget.
Ha en bra söndag ?

navara18

Jo nog famlar man omkring och försöker hitta saker att hålla sig fast vid.
Som läget är nu så håller vi på att bygga hus och vi har båda sett fram emot detta, dessutom på annan ort, men nu ser jag inte fram emot det. Jag har hela tiden gått med tron att det ger sig nog men efter förra helgen så har jag börjat tänka, vad lever jag för liv? Är inte jag värd bättre än så här?
Vi bråkar varje helg och så har det varit sedan många år tillbaka och min ork har tagit slut nu, det är väl därför dessa tankar kommit om att leva själv.
Jag tror också barnen är stora nog att förstå, speciellt dottern och jag undrar om inte hon känner på sig något, hon är arg hela tiden, speciellt på mig och det beror nog på att mina tankar är någon annanstans och är inte deltagande i diskussioner tillsammans med frun.
Idag åkte jag och klippte gräset vid sommarstugan och vad skönt att få vara själv och bara få va.
Jag ska berätta för barnen ikväll innan dom åker iväg på jobb att eventuellt kan det bli så att jag flyttar till sommarstugan ett tag för att vi båda ska få fundera vad vi vill i fortsättningen, dom vet ju hur vi har det med bråk varenda helg. Det går bättre när vi har vänner hemma på middag för då kan hon inte sitta och kasta skit på mig hela tiden.
Tack än en gång för kloka råd och svar, vill gärna hålla tråden vid liv så skriv om ni har lust.
Ha det bra alla på forumet.

Anxiete

att den som inte är beroende blir sedd som ”sur , gnatig och ibland dominerande. Vi vet ju vad som kommer att hända oftast innan det har hänt och den trevlige, utåtriktade , glade personen som är vår andra hälft ” begriper ingenting” Så kanske din dotter märker att du inte är dej själv, eller så är hon oroad och tar ut det på den som känns mest stabil. Nu gissar jag bara men oavsett vad så är det nog bra att du sätter dej och pratar med dem, försök att inte skuldbelägga din fru utan koncentrera dej på dina känslor och tankar.
Lycka till ?

navara18

Och jag sa att som ni vet så bråkar vi väldigt mycket hemma på helgerna på grund av alkoholen och nu orkar jag inte med det längre och att jag måste tänka på mig själv och fundera vad jag vill och eventuellt kommer jag flytta till stugan ett tag så att vi båda får tänka igenom detta. Dom förstod men dottern tyckte jag skulle prata med en av hennes vänner och be henne prata med min fru för att hon kanske lyssnar mer på henne istället för mig. Jag vet inte vad som är rätt. Sedan tyckte hon att jag ska försöka en gång till i veckan när hon är nykter och förklara hur jag känner och sedan avvakta till nästa helg och se vad som händer.
Jag tänker inte ställa ultimatum utan bara förklara hur jag tycker det är när hon dricker för att se om hon överhuvudtaget lyssnar på mig. Låtet det klokt?
Min dotter märker nog att något är fel på mig då jag för det mesta är lite sur och stressad, det sa hon till mig.
I morgon ska vi åka till huset för att bestämma en del saker och tänkte då passa på att prata med henne i bilen. Inte för att jag känner mig så pigg att åka då jag inte vad som händer med oss, är vi fortfarande tillsammans när huset är klart i januari.
Jag tar gärna emot råd från andra i samma situation.

Anxiete

ultimatum eller krav prata med frun och se vart det leder, det kan ju vara skönt för dej att säga vad du känner . Oavsett om hon förnekar eller förminskar sitt drickande så är det ju ett problem i ert förhållande.
Vad gäller dotterns råd så kan bara du avgöra om du vill ta dem åt dej för hur man än vill ta hänsyn till familj så är det du som ska leva ditt liv.... Så skönt att du har stugan som tillflykt, det kan ju vara ett uppvaknande för din fru om du helt enkelt åker dit ett tag och bra för dej att ha en trygghet utan att behöva fatta de stora besluten med en gång.
Fortsätt gärna skriv ?

navara18

Jag ska försöka prata med henne idag och höra hennes reaktion eller om den blir samma som i fredags, när det bara flög ur mig att du får välja mig eller vinet, då sa hon bara ” jaha där kom den också”.
Jag var såg arg så det bara kom, då hade hon druckit några glas vin.
Vi har knappt pratat sedan dess och jag känner att jag orkar inte prata, för jag har inget att säga. Är så trött på allt, även att hon knappt drack något i helgen. Jag tror hon inte drack något för att jag sa så som jag sa och hon tror nog det ska gå över, det är därför som jag känner att jag kanske måste flytta ett tag, men vi får se vad hon säger idag.
Som du skriver att det kan vara ett uppvaknande för min fru om jag flyttar så kanske det är så, jag vet snart ändå inte om jag vill vara kvar även om hon ändrar sig, känslorna dör av alla bråkiga helger som varit och det är svårt att få dom tillbaka.
Min dotter sa igår när vi pratade att flyttar du ut en stund så blir det jag som får ett helvete på helgerna, (hon bor hemma just nu då hon är arbetslös)., jag tolkar det som att min dotter inte heller tror på en förändring.
Jag återkommer ikväll efter jag försöktprata med min fru.

Anxiete

Att känslorna kanske inte går att hitta igen, även om det slutas dricka , är det hög igenkänningsfaktor på. Jag tror alla anhöriga här kan skriva under på det. En liten del av känslorna försvinner för varje gång det blir fel , varje gång man blir sårad och ljugen för och det är inget som kommer tillbaka av sig själv. Jag har sagt detta till min man men jag tror inte han tror riktigt på mej och i vårt fall hade jag troligtvis fått tillbaka känslorna igen om han blev nykter, vilket han troligtvis inte kommer att bli. Så jag förstår precis vad du menar.
När jag läser vad du skriver så tolkar jag det som, förlåt om jag trampar i klaveret, att du bara vill därifrån. Hade ni inte hållt på att bygga hus och hade inte barnen protesterat så tror jag att du hade kommit längre i din handling.Därav rådet du får: Om du bortser ifrån din fru, hur vill du leva? Har ni samma mål och drömmar eller kan ni hitta nya mål tillsammans eller har ni mål som går tvärtemot varandra? Tror att du hade mått bra av en tids vila i stugan för dej själv. Om dottern tycker det är jobbigt att vara hemma med mamma och att ”hon får ett helvete” då har hon ju bekräftat att hon också mår dåligt av mammans drickande. Kanske biter bättre om dottern blir förbannad och talar om för mamman att det räcker nu ?!?
Dottern får väl hålla dej eller kompisar sällskap på helgen och låta mamma roa sej själv .
Förlåt om jag blir tjatig och lägger mej i för mycket!
Hoppas det går bra idag ?

navara18

Du är inte alls tjatig, jag är tacksam för dina ord.
Som det känns nu så vill jag helst bara härifrån och jag tror att jag kommer göra slag i saken att bo i stugan ett tag. Det är som du skriver huset och barnen som håller mig kvar och hade jag för ett och ett halv år sedan varit i de tankarna jag har idag så har jag aldrig diskuterat hus. Men det är lätt att vara efterklok, jag har ju gått med tron att det blir nog bra och hon slutar nog dricka.
Dottern får som du skriver hålla sig till kompisar och mig om det blir för jobbigt för henne.
Jag pratade med min fru idag och försökte förklara hur jag mår av detta, hon bara gick emot mig med alla fel jag gör och hur jag är. Hon har rätt i många saker att jag inte är den som lagar mat m.m förutom ibland, hon tycker hon gör mer än mig och så är det, det sticker jag inte under stolen med. Sedan sa jag att hon behöver hjälp utifrån av t.ex psykolog eller att vi går i familjeterapi men hon sa att det är inget för henne. Ja jag vet inte om något av det jag sa gick in, vi får se hur det blir till helgen, jag lovade barnen att prata med henne och se hur hon är till helgen och om hon dricker lika mycket då.
Det kanske biter bättre om dottern säger åt henne, är inte jag på plats sedan så tror jag nog att hon kommer riva ifrån.
Som du också skriver så måste jag allvarligt fundera hur jag vill leva och dom tankarna kommer om jag skulle bo själv ett tag, så man kan tänka ifred.
Tack än en gång för det stöd och råd jag får och det får ni gärna fortsätta med.

på dina förslag om hjälp utifrån tyder på att hon inte är klar med sin ”kompis” alkohol! Försvarsmekanismerna är oändliga för att få fortsätta dricka! Mitt ex sa jämt att hjärnskrynklare inte var något för honom! AA tyckte han var för såna som sitter på den berömda parkbänken! Han sa att han ville sluta dricka men klara det på egen hand! Finns säkert dom som klarar det på egen hand men de allra flesta behöver nog hjälp! Om det skall hålla långsiktigt i alla fall! Tror det finns någon underliggande anledning eller flera till att de tar till flaskan och det gäller nog att komma tillrätta med det! Att ”bara” hålla sig nykter räcker inte! Bra att du vänder fokus till dig själv och tänker på vad du själv behöver! Lyxigt att ha en sommarstuga att åka till för vila och ro?

navara18

Jag vet inte om detta är en reaktion på det jag sa igår, men innan vi båda for på jobbet i morse så gav hon mig en kram och det ska ni veta har inte hänt på länge. Har ingen aning vad det betyder men jag tror att hon är rädd att jag ska åka ifrån henne, hon ser väldigt fram emot vårt nya hus och flytten så är det så att hon gör ett försök ändå, hon har inte sagt något mer efter att vi pratade igår och inte jag heller för den delen.
Tror också det finns en underliggande anledning till drickandet, hon har en pappa som är allkholist enligt mina ögon, nu har hon nästa ingen kontakt med honom då hennes föräldrar gick ifrån varandra då hon var liten.
Hon har själv sagt att det går i arv, men verkar än så länge inte villig att göra något åt det.
Vi har trevligt oftast under veckorna för då är hon nykter och jag "glömmer" bort hur hon är på helgerna men nu så har mina tankar börjat sväva iväg om jag ska leva själv, i alla fall för en stund och se vad som händer.
Jag ska som jag lovat barnen se hur helgen urartar sig, jag tror att hon kanske håller sg lugnare i och med att allt jag sagt åt henne under helgen/veckan, men som det känns så tror jag det är tillfälligt från hennes sida att nu håller hon sig lugn ett tag och tror att jag glömmer, ja jag vet ingenting längre.
Har själv inte många vänner som jag kan prata med förutom ett par som är våra gemensamma vänner, dom förstår min situation för dom har varit med så många gånger när hon spårat ur.
Annars är jag väldigt ensamen och jag har än så länge inte dragit vår släkt i detta, det är min och hennes mamma samt hennes styvfar (inte han som är alkholist). Jag känner att jag vill inte utsätta dom för detta, fast jag tror innerst inne att dom har en aning om hennes problem.
Ja som sagt jag funderar vidare och ser vad som händer.
Tacksam för alla råd jag kan få, för jag är väldigt ensamen i detta.

Ha en bra dag alla!