Hej!
Jag är en 25-årig kille som så gärna vill bli nykterist, men har svårigheter med att åstadkomma just detta.
Jag är medveten om att mina dryckesvanor är problematiska - och djuptrotade. Då jag var yngre var det gärna hardcorefyllan och ut på krogen varje helg, och du kunde ta dig fan på att jag kom att göra bort mig minst en gång under helgen. Det blev en ond cirkel, för då ville man gärna försöka bli full och göra något annat pinsamt, fast lite mindre än förra gång, så folk skulle glömma de gamla dumheterna och hellre komma ihåg de nya som inte var lika illa. Många verkade göra så i min umgängeskrets när jag var 18-20 år, och trots att jag skulle påstå jag var i ett rätt så normalt tonårsgäng var det nog en hellre giftig miljö med tanke på hur mycket alkohol som konsumerades. Det var alltid ett ständigt tjat om att dricka mer och snabbare, annars var man ju en stämningsdödare.

Eftersom jag blev äldre, mot början av tjugoåren, blev det mer sällsynt med dessa vilda fyllakalas, men drickandet blev inte nödvändigtvis bättre av den anledning. När man då väl drack hade man gärna glömt bort hur bakis man blev förra gång, för det var ju så länge sedan, så man gick all in och kunde konsumera hela 3liters-dunkar med vin på en kväll. Då blev minnesluckorna större, ångesten mer kvävande - och givetvis blev dumheterna värre. Det var inte längre bara att man hade dansat på bordet eller berättat hemligheter. Nu hade jag plötsligt hamnat i slagsmål, tagit droger, tappat en massa föremål som innefattade allt från mobilen til skorna, och vid ett tillfälle vaknade jag även naken i en säng med en annan kille - helt enkelt en massa grejer jag aldrig skulle göra som nykter.

Mina problem är en kombination av egna och andra faktorer. Jag har många gånger valt att sluta dricka, men ofta vill polarna inte respektera det, utan de försöker närmast tvinga i mig alkohol. "Du är så tråkig när du är nykter", "du drar ner stämningen när du inte dricker", "drick med mig då, jag kan ju inte sitta här och dricka ensam, och jag vill ha öl till lunchen."
Det är dock för enkelt att bara skylla på de jag umgås med. Det har ofta hänt att jag har slutat dricka en period, eller att jag har lyckats dricka moderat under längre tid - men sen, plötsligt, får jag för mig att det skulle vara roligt att bli dyngrak, för man har ju så himla kul ändå när man är full, och jag kan väl kontrollera mig? Jo, klart man måste få släppa lite loss, det har jag förtjänat efter såhär lång tid. Och därmed spårar det ur, jag blir totalt packad och gör troligtvis något dumt igen. Sen kan det gå månader tills nästa gång, men det händer definitivt igen - lika säkert som att dag blir till natt, och en bärs blir till åtta.

Jag vill ju inte att mitt liv ska vara så. Bakisångesten blir ofta så illa att jag bara vill fly från det hela, flytta till en ny stad och börja om. Samtidigt får jag ofta social ångest under en period efteråt, där jag är rädd för att träffa på människor i till exempel tunnelbanan eller i skolan, som har sett mig driva omkring i stan en lördag kväll, full som en kastrull och gjort bort mig. Jag blir ofta så orolig för detta att jag undviker att gå ut om jag inte verkligen måste. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Nu har jag åter bestämd mig för att bli nykterist, och har även skrivit en lång lista med anledningar till varför, i fall jag skulle glömma bort det när det börjar bli ett tag sedan ångesten släppt taget. Men vad mer kan man göra? Jag vet att det uppenbara här ser ut att vara att bli av med dessa kompisar som är ett sånt dåligt inflytande, men det är svårt att bara skaffa nya vänner i en stad där man inte känner så många, och jag är rädd för att bli ensam. Dessutom ligger som nämnt inte problemet bara där, utan även inuti mig själv.

Jag hoppas verkligen någon har några goda råd för hur jag kan lyckas bli nykterist på heltid, för jag orkar verkligen inte ha det såhär längre.

Jag känner igen mig, i din text och i många andras. Jag höll på sådär i din ålder, helt tokigt festande. Det har eskalerat med åren och är ett stort problem. Skillnaden är att jag har ansvar för mina barn. Ändå har jag fortsatt. Jag vill ha sagt att det är bra att du tar tag i det nu! Det blir nämligen aldrig bättre med alkoholen och det kommer inte att bli lättare. Alkohålet blir djupare. Bra att du tar dig ur i god tid! Fortsätt!

Finns inga ”ska nog testa”, ”eller värt ett försök”.
Om du bestämmer dig så väljer du att vara nykter. Det är en annan typ av liv, bättre men annorlunda. Och då måste du gå in för det 100%.
Om dina ”polare” inte kan ta att du inte vill dricka så kanske de inte är så mkt till polare? De ser ju vad det gör med dig? Och ofta har de som gnäller över att man inte dricker en egen ångest över sitt drickande. Öva in vad du ska säga när de tjatar. Och om de inte ger sig så gå därifrån. De respekterar ju inte ditt beslut. Om du inte dricker så kanske någon av dem måste vara ”värst”. Om de fattar att du menar allvar så kanske de ger sig. Eller så får du kolla om några av dem verkar bry sig mindre och hänga med just dem.
Det är inte lag på att supa. Det är ingen bra grund att bygga familj på framöver heller (tro mig).
Så satsa, stå ut, och lev sen det liv du vill ha. Det blir tyvärr inte så att man ändrar sitt beteende på fyllan med åldern. Det blir värre och mer patetiskt eftersom man ”borde veta bättre” och pinsamheter än svårare att släta över.

Kämpa på

nydag2018

Får själv lite ångest av att läsa detta. Jag har gjort samma saker, sjuka, dumma, konstiga grejer som aldrig skulle ha skett utan alkohol. Känner igen mig i oron kring att man ska stöta på människor på stan som sett en eller vet om vad man gjort när man varit full.
Jag förstår det där med polarna, det är svårt att skaffa nya. Tror delvis att man väljer sina vänner baserat på sina intressen. När jag drack som mest så sa de flesta av mina vänner upp bekantskapen med mig, dom orkade helt enkelt inte med till slut. De vänner jag hade kvar var sådana som själva hade ett mindre bra dryckesmönster. För dom gjorde det ju inget att jag betedde mig som jag gjorde, där fanns liksom inte samma gränser för vad som var okej och inte. Nu har jag snart varit nykter i sex månader och jag är väldigt benägen att säga att nykterheten är värt 1000 gånger mer än vännerna, och kan vännerna inte acceptera att man inte vill eller kan dricka så skulle jag inte klassa det som några bra vänner.
För mig har det där "behovet" och viljan att supa mig dyngrak försvunnit, men det krävdes en massa kämpande för att ta sig dit.

Tack till er som svarat och säger ni relaterar. Det gör att jag åtminstone inte känner mig så ensam i situationen. Jag har inte rört alkohol sedan senast, vilket var 6 dagar sedan. Nu är det iofs inget speciellt med det i mitt fall, för jag har aldrig brukat dricka varje dag, men idag åkte jag till hemstaden för att en kompis ska fira födelsedag i helgen. Med det kommer första stora utmaning - att tacka nej i ett sällskap där alkoholen flödar. Men jag har en riktigt bra känsla på att det kommer gå fint. Jag känner mig så himla bestämd på att jag inte vill leva på det sättet längre, att jag tror jag kommer hantera situationen bra, trots eventuell gruppress och min allmänt bristande förmåga till att säga nej.