Hej!
Jag är en 25-årig kille som så gärna vill bli nykterist, men har svårigheter med att åstadkomma just detta.
Jag är medveten om att mina dryckesvanor är problematiska - och djuptrotade. Då jag var yngre var det gärna hardcorefyllan och ut på krogen varje helg, och du kunde ta dig fan på att jag kom att göra bort mig minst en gång under helgen. Det blev en ond cirkel, för då ville man gärna försöka bli full och göra något annat pinsamt, fast lite mindre än förra gång, så folk skulle glömma de gamla dumheterna och hellre komma ihåg de nya som inte var lika illa. Många verkade göra så i min umgängeskrets när jag var 18-20 år, och trots att jag skulle påstå jag var i ett rätt så normalt tonårsgäng var det nog en hellre giftig miljö med tanke på hur mycket alkohol som konsumerades. Det var alltid ett ständigt tjat om att dricka mer och snabbare, annars var man ju en stämningsdödare.
Eftersom jag blev äldre, mot början av tjugoåren, blev det mer sällsynt med dessa vilda fyllakalas, men drickandet blev inte nödvändigtvis bättre av den anledning. När man då väl drack hade man gärna glömt bort hur bakis man blev förra gång, för det var ju så länge sedan, så man gick all in och kunde konsumera hela 3liters-dunkar med vin på en kväll. Då blev minnesluckorna större, ångesten mer kvävande - och givetvis blev dumheterna värre. Det var inte längre bara att man hade dansat på bordet eller berättat hemligheter. Nu hade jag plötsligt hamnat i slagsmål, tagit droger, tappat en massa föremål som innefattade allt från mobilen til skorna, och vid ett tillfälle vaknade jag även naken i en säng med en annan kille - helt enkelt en massa grejer jag aldrig skulle göra som nykter.
Mina problem är en kombination av egna och andra faktorer. Jag har många gånger valt att sluta dricka, men ofta vill polarna inte respektera det, utan de försöker närmast tvinga i mig alkohol. "Du är så tråkig när du är nykter", "du drar ner stämningen när du inte dricker", "drick med mig då, jag kan ju inte sitta här och dricka ensam, och jag vill ha öl till lunchen."
Det är dock för enkelt att bara skylla på de jag umgås med. Det har ofta hänt att jag har slutat dricka en period, eller att jag har lyckats dricka moderat under längre tid - men sen, plötsligt, får jag för mig att det skulle vara roligt att bli dyngrak, för man har ju så himla kul ändå när man är full, och jag kan väl kontrollera mig? Jo, klart man måste få släppa lite loss, det har jag förtjänat efter såhär lång tid. Och därmed spårar det ur, jag blir totalt packad och gör troligtvis något dumt igen. Sen kan det gå månader tills nästa gång, men det händer definitivt igen - lika säkert som att dag blir till natt, och en bärs blir till åtta.
Jag vill ju inte att mitt liv ska vara så. Bakisångesten blir ofta så illa att jag bara vill fly från det hela, flytta till en ny stad och börja om. Samtidigt får jag ofta social ångest under en period efteråt, där jag är rädd för att träffa på människor i till exempel tunnelbanan eller i skolan, som har sett mig driva omkring i stan en lördag kväll, full som en kastrull och gjort bort mig. Jag blir ofta så orolig för detta att jag undviker att gå ut om jag inte verkligen måste. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Nu har jag åter bestämd mig för att bli nykterist, och har även skrivit en lång lista med anledningar till varför, i fall jag skulle glömma bort det när det börjar bli ett tag sedan ångesten släppt taget. Men vad mer kan man göra? Jag vet att det uppenbara här ser ut att vara att bli av med dessa kompisar som är ett sånt dåligt inflytande, men det är svårt att bara skaffa nya vänner i en stad där man inte känner så många, och jag är rädd för att bli ensam. Dessutom ligger som nämnt inte problemet bara där, utan även inuti mig själv.
Jag hoppas verkligen någon har några goda råd för hur jag kan lyckas bli nykterist på heltid, för jag orkar verkligen inte ha det såhär längre.