Kommit på att jag står på exakt samma punkt som jag gjorde för två år sen trotts att jag trodde och lovade mig själv att aldrig hamna där igen.
Men har svårt att lämna för jag vill att han ska förstå att han fortfarande har problem även om hans liv inte är desamma som för två år sen. Hur mycket ska jag vara med om innan jag att hans kärleken till mig är stor men kärleken till alkoholen är större? Alkoholen kommer alltid komma i första hand.
Så ofta har jag tänkt att när/om han går för långt (som smärtan han åstadkommit pga sitt drickande inte vore nog) så kommer jag gå. Då får det vara nog. Nästan längtat efter att få en ordentlig orsak att lämna honom.
I somras var han otrogen. Jag gick men stängde inte dörren. Och nu är det som om ingenting har hänt förutom att jag är helt trasig och tom inuti.
Känner mig nedbruten. Kärleken har ersatts med ångest och det enda jag vill är att han ska förstå och ändra sig. Hur bryter en sig loss? Hur tar en steget att lämna?
Hur ska jag överleva detta?