Hej!
Jag är ny här. Hittade av en slump alkoholhjällpen.se igår när jag surfade på alkohol och viktökning. Oj, om jag hade vetat att dessa forum funnits tidigare... Har ägnat större delen av gårdagen och dagen av att ta del av alla era starka historier och hur otroligt konstruktiva och peppande ni är mot varandra! I många historier känner jag väl igen mig. Nu får det vara nog och det är dags att försöka göra något åt saken!

Vi får se hur det går att skriva nu. Jag lider sedan ett par år av utmattningssyndrom och det tar sig i uttryck bland annat av "fågelkvitter i huvudet" när jag försöker tänka eller skriva, vilket är extremt frustrerande. Jag hamnade i utmattning efter ett antal år varit duktig mamma med stort engagemang för barnens skola och fritidsaktiviteter, full fart på ett krävande arbete etc. Förstår när jag läser i andra trådar att jag inte är ensam om att ha hamnat i alldeles för hög alkoholkonsumtion som ett resultat av detta.

Jag har under många år kunnat hantera måttlig alkoholkonsumtion (1-2 glas 4-7 dagar i veckan) men i samband med att jag fick utmattningssyndrom och var sjukskriven började jag dricka vin oftare. Framför allt i samband med att jag skulle göra något som krävde koncentration. Jag blev frisk, men det hände saker som gjorde att utmattningen i form av panikångest, koncentrationssvårigheter och en extrem stresskänslighet kom tillbaka. Sedan 2014 har allt varit en nedåtgående spiral, blev tröttare och tröttare, huvudet funkade sämre och sämre, ångesten blev värre och värre och samtidigt ökade alkoholintaget sakta men säkert.

För drygt två år sedan fick jag en ny VD och vi saknade samsyn i det mesta så vi kom överens om att jag slutar. Jag fick ett sjysst avgångsvederlag och tänkte att nu får jag möjlighet att vila och tänka efter och god tid på mig att hitta något annat. Bara veckor efter att jag hade slutat brakade det dock rejält och jag ramlade hela vägen ner i källaren. Det var egentligen här mitt osunda beteende började. Jag var ensam hemma och "unnade" mig ett glas vin på eftermiddagen för att lindra ångesten.

Mitt avgångsvederlag började närma sig slutet och det fanns inte på kartan för mig att söka jobb. Hur skulle jag kunna göra det när jag var fullständigt utmattad? Vilket jobb skulle jag kunna ta? Fanns inte en susning att jag skulle kunna skriva CV / personligt brev. Jag hade ett inledande samtal med Arbetsförmedlingen och förklarade detta. De var mycket förstående och tyckte att jag skulle kontakta läkare så att jag kunde bli sjukskriven. Sagt och gjort. Men, tror ni att jag fick någon sjukskrivning? Icke sa nicke. De bollade mig tillbaka till arbetsförmedlingen. Då hade jag fått en ny kontaktperson som sa att för att få A-kassa måste man söka jobb... OK. Då var det bara att börja kämpa (fast jag vet sedan mina KBT samtal att det är just det man inte ska göra när man lider av utmattning). Så jag började söka jobb. För att tillgodose arbetsförmedlingens krav. För att klara att skärpa hjärnan var jag tvungen att dricka vin samtidigt. OK, detta var i samband med att jag skrev ansökningar, alltså inte varje dag. Just i detta skrivande nu har jag rest mig flera gånger för att gå och hämta vin, då min hjärna vill ha det när jag skriver (men hittills har jag lyckats hejda mig).

Det var ju egentligen inte relevant för mig att ta en anställning på heltid. Jag gick en starta eget kurs på trygghetsrådet förra våren och för ungefär ett år sedan startade jag mitt företag. Det är jätteroligt, MEN. Det var mycket krävande arbete i samband med detta, så min vinkonsumtion ökade dramatiskt. Företaget går egentligen bra, efterfrågan finns och jag skulle kunna expandera kraftigt. OM JAG BARA ORKADE!!! URK! För att få ork har jag druckit mer och mer vin och nu under sommaren har det spårat ur helt.

Jag har länge velat förändra mina alkoholvanor men inte vetat hur. Hur ska jag få motivation? Hur ska jag kunna vara uthållig (har rättså kass impulskontroll) ? Det är många gånger jag tagit ett glas vin till frukost eller lunch bara för att det är ett sådant fågelkvitter i huvudet att jag inte klarar av att exempelvis ta fram en skål, öppna kylen och hälla i lite youghurt och sen hälla i lite müsli och ta fram en sked för att sedan äta. Det är så mycket att öppna kylen och tappa av lite från en box...Vinet stillade hungern.

Senaste månaden har jag haft mycket oro i kroppen på förmiddagarna och har vid ett par tillfällen druckit vin på morgonen bara för att stilla den.

Den senaste veckan har jag kommit till flera insikter.
Jag har märkt att jag blir supertrött så fort jag dricker vin och att min trötthet numera inte beror på utmattning utan alkohol.
Jag har insett att det faktiskt finns riktigt stora hälsorisker och det på allvar (vilket jag tror kommer att vara den tanken jag vill komma tillbaka till när det blir jobbigt). Under de senaste 5 åren har jag gått upp i vikt mer än 20 kg (vilket är mycket för en tjej på 158 cm). Har en stadigt expanderande ballongmage vilket varken är sunt eller roligt.

Så, då kom det lite fågelkvitter... vad skulle jag skriva nu? Nä, jag går INTE och hämtar ett glas vin nu.
Jo, i onsdags gjorde jag en ansats att bestämma mig för att bli sundare både vad gäller mat och alkohol. Jag inbillar mig att det kan vara fördelaktigt att ta bort både socker och alkohol samtidigt. Så att man inte ersätter ett "sug" med ett annat. Jag har kört LCHF för och det fungerar bra för mig. Jag blir pigg, får energi och tappar vikt (dock funkade det inte förra gången, men då drack jag samtidigt en hel del alkohol, smart va!). Införde att jag inte får dricka alkohol förrän 18.00 och då inte mer än 1-2 glas vin. Det har gått ganska bra hittills. I förrgår blev det 3 glas vin (för att jag glömde av mig) och i förmiddags blev det ett halvt glas för att motverka ångest eftersom jag var tvungen att prestera något.

Mina mål är att få tillbaka min energi och min hjärna, bli av med min övervikt (visar mig helst inte längre) och att snart börja en vit period. Förhoppningsvis en ihållande sådan. Tills dess, en begränsad konsumtion på 1-2 glas per dag. Tycker förresten att jag redan märker skillnad i toleransnivåerna. Kan det vara möjligt?

Min stora utmaning är att jag har så kass impulskontroll. Jag är även mycket dålig på att ta motgångar. Någon som har några bra strategier för att hantera detta?

Sannah

Och precis hur mycket du vil! Det är detta forum till för! Jag tror på dig! Du vill verkligen förändra! Och det kommer gå!
Kram till dig!

Min 6 dag utan alkohol. Kämpar med tankar och ångest. Försöker leva i nuet men försvinner in i mina tankar hela tiden. Lyssnar på mindfulness musik när jag åker pendeltåg till och från jobbet. Det är skönt och ger mig ro. Jag har tillbringat mycket tid i garaget och skruvat bil under mitt liv. Det har varit en må bra aktivitet för mig. De senaste 15 år fick jag dock ofta sällskap av herr starköl i garaget. I början uppskattade jag herr starköls sällskap nu har vi gått skilda vägar. Hoppas han aldrig kommer på besök igen. Har två objekt i garaget som jag tänker göra iordning under vintern.

Idag har ångest / oro varit mycket lättare,
Jag sov i vanlig ordning som en stock men har ändå varit supertrött hela dagen.
Vet inte varför men har dividerat med mig själv om att dricka vin hela eftermiddagen. Faktum är att den första triggern kom redan 09.30 då jag fick en mycket bra jobbrelaterad nyhet. För mitt inre tog jag ett glas champagne. Undrar om det var detta som orsakade dagens många tankar på att idag ska jag dricka vin?? Jag bestämde mig att vänta till kl 18, men då kändes det inte så viktigt längre, så nu sippar jag på te istället!
Trevlig kväll alla!

Som är så tydligt att det inte går att missuppfatta. Som är så starkt att det överröstar alla andra tankar. Det bör innebära att jag verkligen förstår att alkohol är ett gift. Att det inte är ofarligt. Att det är ångestframkallande. Att det är helt vansinnigt att hälla i sig en hel flaska vin under en dag. Att jag måste hitta andra sätt att fylla ”hålet”.

Idag innebär risker. Tröttheten igår berodde på annalkande förkylning och idag hat jag feber och lock för öronen. Och har en megatuff arbetsdag framför mig. Jag får panik bara jag tänker på den. Eftersom mitt jobb oftast utförs hemifrån finns inget hinder att ta till A.
Idag tänker jag extra mycket på att vi alla som kämpar här inne håller tummarna för varandra att vi klarar även denna dag! Kram alla?

Sannah

Inte agera på det utan hålla ut till suget klingar av. Är ett sätt att klara det!
Sugen är kort variga men kan komma ofta.
Tänk på allt du får göra! Ät vad som helst!
Vila en stund!

Nä, jag vet, den måste jag skaffa mig själv. Har haft en gräslig vecka, halvförkyld och konstant fullständigt utmattad. Läste ett av AlkoDHyperD's inlägg i en tråd om "energibaksmällan", när man en tid varit mycket aktiv och produktiv för att sedan landa i en handlingsförlamningssvacka. Så "spot on"! Där hamnar jag också hela tiden. Som jag skrivit tidigare utför jag mitt arbete hemma. Så när svackan kommer och jag ändå måste leverera har jag vin som bränsle dagtid. Hela helgen har jag varit helt golvad av trötthet. Avbokade t.o.m. att fika med min väninna som inte varit i Göteborg på ett halvår, för att jag helt enkelt inte orkade. Min bedrift i helgen var att köra en tvättmaskin och att inte avboka en middag hos vänner i lördags. Idag känner jag mig pigg och i skrivande stund laddar jag för att slutföra ett uppdrag under dagen. Jag är rädd för att jag inte kommer att klara det trots att jag nu känner mig pigg. Att energin försvinner om en timma eller två. Att jag då tar beslutet att åka till gröna skylten. Fy vad jag är trött på att aldrig lyckas få till någon form av balans.

Just nu förhandlar jag intensivt med mig själv. När handlingsförlamningssvackan börjar klinga av finns enorm otålighet att äntligen få något gjort igen. Så kör man så det ryker igen (bäst att passa på mär det finns energi eller hur). Känner hur tröttheten börjar smyga sig på och frågar mig om jag verkligen måste slutföra uppdraget idag och tillåta mig att härda ut att vara improduktiv.
Glömde förresten skriva i mitt förra inlägg att jag druckit vin varje dag de senaste 3 veckorna.

Hej, tar du en dag i taget?
Kan det få vara okej att inte åstakomma mer än minimum första tiden du är utan alkohol? Kanske det kan få vara ”bra nog”? Att allt du måste göra bara är kortsiktigt, men att bli alkoholfri är ett långsiktigt mål som kommer att göra alla kortsiktiga mål mycket enklare att nå.
Jag brukar sätta ord på det. Om du är själv kan du ju säga högt vad du tänker? Det hjälper ibland. ”Aj aj aj nu blev jag sugen, men det går över snart!” Eller något som passar just dig. Jag är inte ens säker på att det är riktiga tankar ibland utan impulser, så att sätta ord på dem gör att man faktiskt tänker. Räcker i huvudet om du inte gillar att låta galen :) Det är värst första tiden. Ge dig själv en chans att klara den genom att släppa på andra ”måsten”. På’t igen. (Av’t igen?)

Men först och främst tack för att du både läser och kommenterar❤️? Jag blir så glad och det betyder såå mycket för motivationen.
... ta en dag i taget. Med rätt fokus. Men jag tar en dag i taget med prestationen i fokus. Eller rättare sagt att jag ska ”leverera”.
”Bara jag blir klar med detta, så kan jag tag i mig själv” resonerar jag hela tiden. Men det skjuts alltid framåt fast jag vet att det är fel. Och så kör jag mig själv i botten tills energin är helt slut och jag tillbringat en vecka i soffan med Candy Crush som återhämtning (eller snarare få nästippen över ytan)?. Jag vet. Hur knas får man vara. Tror att jag är kvar i detta pga rädslor. Jobbar på att samla mod till en förändring på riktigt. Och den förändringen är i mitt huvud.
Idag lyckades jag dock klara hela kreativa arbetsdagen helt utan A. Och det är jag jäkligt nöjd med. Godnatt!

Igår var jag pigg. Då är allt SÅ mycket lättare. En dag som idag är det SÅ svårt att kombinera tanke och handling. Läser runt itrådarna här och det är så mycket jag skulle vilja kommentera hos er och stötta och peppa. Men idag kommer inte orden på rätt sätt. Jag läste i Studentens tråd och det skär djupt i hjärtat. Skulle vilja skriva något konstruktivt. Tänker på vårt samhälle som inte ger hjälp till de som behöver. När vi kört slut på oss och behöver återhämtning och i många fall det som fanns förr, sjukpension. I dagens Sverige får man vara sjuk max 1 år. Sen ska man kunna jobba 100%. Klarar du inte det blir du utförsäkrad. Tvingas tillbaka till ett jobb man inte har förutsättningar att klara. Blir arbetslös. Arbetslös får man också vara högst 1 år, eller rättare sagt arbetssökande. Söker du inga jobb får du ingen a-kassa. Blir utförsäkrad. Det är tungt att inse att de sociala skyddsnät man trott skulle finnas inte fungerar. Är böjd att hålla med Östling ”vad fan får jag för pengarna” (skattepengarna alltså). Detta låter säkert bittert, men den otrygghet som utsatta personer lever i är fullständigt ovärdig och skapar ångest och depression. Hur kan man vända detta? Utbrändheten går lägre och lägre ner i åldrarna. Samhällets förväntningar. Har du ingen högskoleutbildning är du en misslyckad individ. Gör du ingen karriär är du misslyckad. Har du inte råd att åka utomlands på semester är du en misslyckad person. Kan du inte hjälpa dina barn att få höga betyg är både du och barnen misslyckade. Hur kan detta ha blivit normen? Jag drömmer om att lämna förortsidyllen och bli självförsörjande lantbrukare. Eller snarare att jag valt det som uppväxt för mina barn. För jag är alldeles för utbränd för att klara detta nu. En dag i taget. Det ska jag försöka med. Skita i vad alla andra tycker. Göra det som känns bra i min mage. Nu ska jag faktiskt ut i skogen och se om det finns någon svamp kvar.

Vaknat med huvudvärk 2 dagar i rad nu. Tack och lov finns det fungerande migränmedicin. Svamppromenaden i tisdags var magisk. Grön mjuk mossa, vindstilla, soldis och sanslösa mängder svamp.
Gårdagen blev en heldag i rekreationens tecken. Spontanlunch med väninna, åtföljd av ny svamppromenad. Dagen toppades sedan med att min nyblivne myndiga son för första gången i världshistorien frågade om jag ville följa med på en promenad vid havet. Vi fick en magisk timme. Sonen hade hittat en glömd klippa, alldeles slät och rosa. Brännmaneter som trängdes i en vik. En ensam skarv som dök efter fisk. Det är sådana här dagar man ska spara i en ask och ta fram när det känns tungt. Är i bättre balans nu och har klarat nykterheten dagtid, vilket är mitt mål just nu, hela veckan nu.
Tror jag måste ut i naturen idag med!
Ha en fin dag alla fina ni!

Har bevisad lugnande effekt och dämpar stress. Så det låter toppen! Fortsätt med det. Jag promenerade och tränade mer första tiden (slappat av lite på sistone) men det hjälpte mig mycket. En liten kick och även psykologiskt positivt att man inte bara är nykter utan rör på sig också. Win-win.
Huvudvärk har jag också dragits med i aningen större utsträckning sen jag slutade, men inte migrän men jag tänker att det är hjärnan som lagar sig själv ;) Känns i alla fall bra att tänka så även om det har andra orsaker.
Kämpa på!

Femina

Det låter som om du och sonen fick en vacker och värdefull stund tillsammans. Sådana promenader gör också att man lättare kan mötas och tala med varandra på ett sätt man kanske inte gör till vardags hemma. Min son fyllde nyligen 17 år. Åren går så fort...
Kram,

att ni läser och kommenterar i min tråd❤️? @IronWill @Femina.
Migrän har jag haft sedan 25-årsåldern men insåg inte att det var migrän förrän jag var 40. Guldstunder fick jag både i skogen och med sonen, men det finns ändå ett stort mörker hos mig som tagit mig dit jag är. Vet att det bara är jag som kan ta mig därifrån. Har inte kommit på hur än bara.

Jag är så evinnerligt trött på att vara trött. Varför kan man inte få fungera som en normal människa? Har i och för sig aldrig känt mig särskilt normal. Hur hamnade jag då här? Självkänslan, eller rättare sagt bristen på självkänsla, som har präglat hela mitt liv. Har aldrig passat in, första öknamnet jag fick var på lekskolan. Det störde andra att jag alltid var glad så de kallade mig för ”smajlet”. Min mamma berättade att jag kom hem och grät för detta och ville inte visa mig glad för andra sedan. Jag har heller aldrig varit som tjejer ”ska vara”. Har aldrig kunnat sitta still. Har säkert flera diagnoser. Liten till växten med stark vilja, jobbig kombination. Hade det jobbigt hela skoltiden, även gymnasiet, där jag var så tilltryckt, att man kallade mig för minimesen eftersom jag så gärna ville bli omtyckt, och det uppenbarligen inte gick hem genom att jag var mig själv, så jag försökte mest anpassa mig och var väldigt rädd för att säga fel saker. Inte för att det hjälpte. Jag har i stort sett i hela mitt liv varit mobbad genom utfrysning, så även många år i arbetslivet. Jag är så förbannad över att det ska vara så här. Jag har ett mycket bra självförtroende, för jag tycker faktiskt att jag kan en hel del, men den totala paniken kan komma på en millisekund, då jag blir övertygad om att allt jag gör är kass, för att människor inte tycker om mig som person och därför aldrig ser det jag gör som positivt. Det räcker med en blick, eller att det jag säger inte låtsas om alls som om jag inte sagt något. Försöker vara positiv eftersom det ligger i min natur, men det känns ibland mycket tungt, då även de som jag sett som mina vänner kan bete sig på detta sättet. Det är smärtsamt arr inte få leva det sociala liv som jag så innerligt alltid har önskat. Ovanstående text är orsaken till att jag bränt ut mig flera gånger och till min relation till alkohol. Ja, om någon mot förmodan orkat läsa detta inlägg har ni den nakna sanningen om mig.

...i allt du skriver. Jag var också en glad prick, söt och glad vilket många irriterade sig på. MEN med så dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Jag tror också att min relation till alkohol beror på den biten. Jag utgår alltid från när jag träffar andra människor att de inte gillar mig, säkrast så för då blir jag inte besviken.

Tack @Denhärgången och @Pellis för att ni både läser och kommenterar. Det tröstar❤️
Jag sörjer ibland, men mest för att det har tagit mig dit jag är nu, i utmattningens till synes eviga återvändsgränd. Jag vet, tänk konstruktivt, nu är det är det så här, och hur kan jag på bästa sätt hantera situationen. Men det är så mörkt och tungt när man plötsligt och utan förvarning ramlar längst ner i brunnen totalt förlamad i tanke och handling.

Vilka skitveckor jag har bakom mig. Just nu känns det lite bättre. Men att kaoset Kan bli så totalt övergår mitt förstånd. Att man rasar så totalt på alla sätt. Initiativförmågan har lyst med total frånvaro, både hjärna och kropp har tagit ledigt och hur jag än försöker så vägrar de att återgå i arbete. Detta tillstånd ger mig en gräslig ångest och det är detta jag dövar med A. Att förhandla med A-hjärnan är en sak, men det är etter värre att förhandla med den utmattade prestationshjärnan. ”Måste ju leverera lite till, liiite bättre”. Den rösten har jag förfärligt svårt att få tyst på. Och det är helt omöjligt när ligger och skvalpar i utmattningsbrunnen.
Men igår började kraften komma tillbaka lite grand. Och det gick att resonera med alla delar i hjärnan. För att bryta självmedicineringen med A måste jag
1 arbeta konsekvent med att hantera stress
2 tillåta mig återhämtning
3 försöka lära mig att sätta gränser och inte överträda dom.

Målet är ju att hitta någon form av varaktig balans. Jag hoppas på en vit framtid en dag. Nu får det bli en dag i sänder.

Måste bara få avsluta detta inlägg med en varm rekommendation om grymt a-fritt alternativ:
Har börjat uppskatta svensk äppelmust alldeles oerhört. Kyld och serverad i ett fint vinglas är det en helt fantastisk både måltids- och sällskapsdryck. Testa!

Tack för gemenskapen här och ha en fin torsdag! ??