Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Det roliga är att det inte störde mig i början - han var sjukskriven på grund av arbetsskada, och jag själv har alltid druckit ganska mycket, så jag trodde att han bara tig chansen att "ha kul" när han ändå inte kunde jobba.

Tills jag hittade den gömda samlingen vindunkar längst in i alla skåp och lådor. 60 stycken. 80 spritflaskor. Flera hundra ölburkar. Och det liksom klickade för mig; han är helt enkelt alkoholist.

Konfronterade honom, och han 'erkände' att han har ett problem. Att hans beroende är psykiskt snarare än fysiskt. Att det här pågått i strax över ett år.

Jag är - tro det eller ej - ganska intelligent. "Strax över ett år" är en lögn. Det vet jag i magen. Någon månad senare bekräftar hans ex; TIO år. Inte ett.

Han kommer i alla fall tillbaka till jobbet. Dricker några glas dagligen, inte för att bli FULL, utan för att slippa vara nykter. Helgerna är rena fyllslag - men det är ju normalt, hävdar han. Och jag håller litegrann med. Jag är van att dricka varje helg. Skillnaden är att jag inte har problem. Jag kan vara nykter lika gärna, utan att blinka. Så fyra månader in i vårt förhållande blir jag nykterist. Han lovar att bara dricka på helgerna.

Det håller ett tag, sedan sjukanmäler han sig och super sig medvetslös i två dagar.
Jag ställer ultimatum; drick BARA på helgerna - ljug aldrig för mig - göm aldrig alkohol.
Han godtar.

Det håller i drygt två veckor. Sedan blir det helg - då han "får" dricka. Men den vindunk han köpt på fredagen räcker visst inte, och på söndag morgon vaknar jag av att han byter ut den nu tomma dunken mot en nyöppnad, i smyg. Jag gör slut på plats.

Han super sig dyngrak, och sedan följer tre groteska dagar där jag inte gör annat än gråter. Han frågar om vi inte kan glömma det som hänt och försöka igen. Och jag VILL ju inget hellre. Jag åker dit, och säger att OM han provar Naltrexone så försöker vi igen. Han säger ja.

Men han vägrar prata med läkare. Skammen sitter för djupt. Så vi beställer online.

Det var en månad sedan nu. Pillren borde komma vilken dag som helst. Han tänker fortfarande ta dem, men nu - efter hela TVÅ "vita helger" (Och de två senaste ALLT annat än vita...) hävdar han att han inte längre har något problem, och blir arg för att jag tar upp det "nu när det går så bra" ... Så jag behöver få skriva av mig, och logga hur det går för oss.

Jag älskar honom. Jag tänker slåss för honom - och för mig. Men någonstans måste jag dra en gräns - jag hoppas att mitt loggande här kan hjälpa mig se om den gränsen nås.

Anxiete

för att jag överreagerade men det är en del av min sjukdom medberoendet. Vidare förstår jag inte varför exet vill att ni ska dricka när hon vet om ditt problem” etc etc.....
Så länge du är medveten om att det blev fel från din sida och står för det så är det väl ok?? Sluta slå på dej själv ?kram

Anthraxia

Gjorde precis det när han vaknade. Verkligen bad om ursäkt och förklarade att jag helt bär skulden. Han sa att det var ok, och att exet nog hade uppskattat att få vara ensam med honom ändåså, eftersom hon har killproblem hon ville prata om ;p

Men jag ska försöka lära mig av det här, faktiskt. Inget blir bättre av att jag klänger fast vid det förflutna (om än "nyligt förflutet") Jag vill ju inte att han ska vara alkoholist, med allt vad det innebär - så få får jag ju vackert ge FAN i att "straffa" honom när han är ärlig...

Funderade seriöst på att göra slut i morse, för HANS skull - men min mamma hann först, och gjorde mig glad :)

Hon vet hur det ligger till, eftersom jag berättade det väldigt tidigt för henne - och i egenskap av mamma så tycker hon INTE om honom. Trots det så jublade hon inte alls när jag sa att jag kände att jag borde dumpa honom för HANS skull.

"Ska du göra slut ska det väl vara för DIN skull - och det är väl upp till HONOM om han vill bli av med dig eller inte" var lektionen från min kära mor.

Det kändes bättre. Han förlät mig, jag KAN skärpa mig, och...allt SKA bli bra!

Tack :)

Anxiete

Kikar in och önskar dej lycka till med jobbintervjun imorgon !
Vill du ha en referens ??
”En klok, stark och empatisk kvinna som inte ger sej en millimeter när hon bestämt sej för något ” Tummarna hålls !

Anthraxia

TACK finaste du för det tipset - jag varken jublade eller gjorde vågen; jag började gråta istället.

Tanken på att det just nu sitter någon där ute som kommer bli FRISK - jag är så lycklig :D

Anthraxia

Och, faktiskt - nu är det någon på "rätt sida" som tipsar om det - det betyder att fler kommer testa! Fler kommer bli friska! Jag vill krama hela världen!

...här går det mindre bra. Han släpper alkoholen mer och mer, men det tar bara fram i ljuset allt som alkoholen maskerat; han har inget självförtroende, han kan inte hantera sina känslor överhuvudtaget, han är rädd att "göra fel" hela tiden. Och jag börjar tro att han hellre offrar vårt förhållande än litar på mig och "öppnar sig"

Och inte fick jag jobbet heller...

Jag känner mig så dubbel i att skriva till dig.
Jag ser hur mycket du behöver hoppet och tron att han ska klara detta.
För utan det,inget vi som du så gärna vill ha.

Men om du klarar att släppa taget bara lite om situationen,vad händer då?

Dvs om du antingen accepterar läget som det är,du har en man som både vill och inte vill släppa sitt eget grepp om alkoholen.
Han är rädd för bieffekterna,vad händer om han gör slut med sin drog.
Orkar han med den resan osv.

Och vad gör det med dig,de scenarion att han slutar/inte slutar oavsett vad du tycker och försöker påverka.

Vad händer om din resa bara blir din och hans resa hans.

Dvs du släpper den stora kram du vill ge honom i att ge honom din kärlek och ditt stöd.

Bara backar lite och ser vad du kan göra med ditt liv utan att han är involverad.
Inte så att det måste vara antingen eller.
att du måste gå,eller stanna kvar.

Jag vet att man så gärna kommer i en antingen eller situation när man sitter och resonerar med sig själv.

Om du bara helt enkelt låter allt vara som det är och beklagar när det går dåligt och är glad när det går bra.

Men utan de ytterligheter som jag vet brukar finnas med i detta.
Hans misslyckanden blir dina och hans framgångar blir dina.

Vad kan du ha för framgångar själv utan att han är ikopplad i det?

Anthraxia

Vi pratade igår. Mycket om att han är bitter på mig för att jag "tagit ifrån honom allt han kände till"

Trots det så hävdar han att han inte skulle börja dricka igen om jag lämnar honom.

Och jag vet inte, men det kanske börjar bli dags för det.

Han dricker liksom inte längre, utom till helger (varannan, ibland varje, och nästan alltid bara en dag, med kompisar) och Naltrexonet verkar göra sitt.

Men JAG får fortfarande inte det jag behöver i det här förhållandet, och medan jag liksom faktiskt tycker att det varit värt det, så ÄR vi kanske faktiskt inte kompatibla.

Kanske vore det bäst att lämna honom nu, så att han kan hitta en tjej som INTE vet om att det här problemet någonsin funnits, där det INTE ligger bitterhet och gror, där de kan ha ett fungerande sexliv och harmoniskt vardagsliv.

Det kanske vore snällast mot honom. Det vore definitivt snällast mot mig.

Samtidigt så VET jag ju att det kommer ta drygt 12-18 månader innan hjärnan och kroppen balanseras och blir friska - men kan jag verkligen leva på det här sättet i 18 månader till?

Utan tillit, utan sex, utan nöjen och utan...Jag vet inte.

Å andra sidan...Jag har inget bättre för mig. Och är jag helt ärlig så är det verkligen bara sex och gos och random hånglande jag saknar. Fysisk kontakt. Uppskattning. "Uppmärksamhet"

Det känns fan löjligt att dumpa någon över DET, när vi gått igenom allt det här...

Anxiete

är ju vad som gör ett förhållande till just ett förhållande. Utan intimitet på alla sätt så är man i en annan typ av förhållande, kompis, släkt , kollega osv. Så jag förstår dej. Vad händer om du helt enkelt hånglar upp honom när ni sitter o tittar på tv, utan krav på sex? Vad händer om du berättar för honom vad det var du föll för hos honom ? Vad föll han för hos dej? Vad händer om du släpper över kontrollen ang alkohol till honom( nu utmanar jag dej ?)
Vad händer om du dricker ett par glas vin en kväll ? Jag tror vår rädsla för att göra fel får oss att framstå som martyrer för den beroende och att det låser för dem. Vi måste ju framstå som jättefarliga med vår perfektion jämfört med dem. Kanske de vill känna sej som ” den bättre hälften” ibland... så är det här hemma iaf, jag har tagit över nästan allt och förstår om min man ibland känner sej ”värdelös” Bara mina tankar, inget du behöver ta åt dej eller svara på . Kram ?

Anxiete

säga en sak till . Han är bitter på dej för att du ” tagit ifrån honom allt han kände till” Nu förringar jag inte vad han känner eller så och jag har bara din version av detta men ..... Väx upp, pojk !! Hade han inte velat förändra sitt dryckesmönster så skulle han gjort det klart för dej från början, detta är jag och vad jag vill, gilla läget eller gå! Jag förstår naturligtvis att det tar lång tid för psyket att hinna ikapp , att lista ut vem man är bortom alkoholen men det måste väl vara positivt om än skrämmande ?!

Man känner så till och från. Att det är partnerns fel. Att man vet att så inte är fallet spelar ingen roll. Det är en känsla. Precis som att man blir sur på en p-lisa fast man eg har sig själv att skylla, eller på polisen som ger en fortkörningsböter. Man vill hitta någon som är ansvarig för att man lider. Ta inte åt dig av det. Det är en försvarsmekanism.Tyvärr är det skönt att skjuta budbäraren ibland. Givetvis inte shysst men han vet hur det ligger till och vem som eg bär skulden. Det vet vi alla.

Anxiete

Vill bara kolla så att allt är bra med dej ? ?kram

Anthraxia

Hej :)

Nu blev jag lite varm i magen - det går ganska bra här. Fått tillfälligt jobb med att byta däck i en månad, inför vintern. Stressigt och hårt, så jag har ont överallt och är konstant trött.
En fördel är att det kommer bli pengar, och en annan är att jag jobbar med pojkvännen - jag tycker om att jobba med honom; det syns så väl hur kunnig och begåvad han är när det gäller.

Idag fick vi en låda öl av några rumäner som hämtade kasserade däck - ganska skön känsla att vi inte tog några, utan lämnade dem åt arbetskamraterna.

Helt nykter är han dock inte - 6 öl förra helgen - men det är ju det som är meningen. Att det ska bli 'normalt' - vad nu DET är. Själv drack jag ett stort glas Southern Comfort förra helgen. Det var inte så gott som jag mindes det, och att vara berusad kändes bara obehagligt.

Nu ska jag kolla in din tråd!

Anxiete

med däckjobbet ! Jag arbetade som biluthyrare för ett antal år sedan och höll på att slita ihjäl mej under däckbytar-perioderna, framförallt buss-och skåpbilsdäck, då använde man en vanlig säckkärra att köra däcken på. Jag orkade inte få upp kärran på hjul så jag kunde köra ut dem ur verkstan så killarna fick hjälpa mej att balansera däckkärran så jag kunde komma iväg ?? Finns bättre kärror nu ?
Skönt att höra ifrån dej ?kram

Vigselringen

Hej!
Jag lider med dig och vad du går igenom.
Tyvärr tror jag den enda vägen är att antingen
1) slutar han dricka helt, och då helt. Inte ens en löttöl! Det behöver han hjälp för. Han måste vilja själv, och sjäkv söka sig dit - det är viktigt att du alltså inte "kollar upp" ett ställe. Ett sådant missbruk som han har kan omöjligen gå över i ett normalt bruk. Det är endast en illusion han vill få dig att tro på.
2) Du lämnar honom. Ni kan alltid bli ihop igen om han blivit nykter.

Genom att "micro-styra" honom och förhandla om varje öl förgiftar ni förhållandet, och missbruket förvärras. Du uppmuntar honom också till att ljuga då han tjänar på det.

INGEN har blivit av med sitt beroende utan en cold turkey på minst ett år.

Vigselringen

Han kan alltså inte "släppa taget om alkoholen mer och mer." Alkoholism fungerar inte så. Det blir bara återfall och fler besvikelser. Han måste igenom den hårda vägen. Ju längre det tar för dig/er att inse detta, desto längre kommer du slösa bort ditt liv med att vara medberoende.

Anthraxia

Fast det där är ju inte helt sant. Jag vet att det är en vedertagen sanning att en alkoholist aldrig kan dricka mer, men jag tänker ändå ge Sinclair-metoden minst ett år innan jag drar slutsatsen att det inte fungerar för honom.

Det har fungerat för så många, och jag har regelbunden kontakt med två av de som "botats" (en dricker socialt, en är spiknykter och driver C3 Foundation i Europa idag)

Det finns ju botemedel - det funkar inte för alla, men för så många att det är värt ett försök.

9 månader tar det, i genomsnitt, att uppnå "extinction" - fem månader har vi/pojkvännen använt det nu. Jag ser ju tydligt att han blir bättre - det enda som kan sabba det är om han låter bli att ta sina piller...så nu för tiden är det DET jag vaktar, snarare än drickandet. Och det är jobbigt det med - faktiskt ännu jobbigare, på ett sätt - men jag ger inte upp än :)

Vigselringen

Jag säger inte att de ALDRIG kan dricka mer - men det behövs ett uppehåll. Ett långt uppehåll för att kroppen och psyket ska lära sig fungera utan alkohol. En människa med ett beroende KAN inte lösa problem eller gå till djupet med sina känslor eller ha roligt utan alkohol. Det är omöjligt att BLI AV MED beroendet om man inte sätter stopp - först då kan psyket läka och hitta tillbaka till sin egen serotoninbalans. Jag märker på dig att du är djupt inne i medberoende då du tar på dig att vara kontrollinstans för hans drickande. Det är inte kärlek - det är något helt annat. Believe me I have been there too. Jag önskar dig lycka till, men tror tyvärr att det kommer inte att funka förrän han slutar helt och det måste han glra själv. Att du ska vakta på honom, är inte en sund relation. Ett boktips, Unni Drougges Andra sidan Alex. Dör hon flrklarar väldigt bra hur medberoendet funkar, att genom att vakta i minsta detalj tror man att man har kontroll, fast man i själva verket är slav under någon annans beroende. Låt mig fråga dig: vad är så farligt med att sluta helt? Vad är han/du rädda för?

Vigselringen

När du skriver att du ska lämna honom, så HAN kan hitta en tjej och ha ett fungerande sexliv...
Men du då?
Vad vill du, vad drömmer du om? Singelliv, en ny man, en ny typ av förhållande?

Sen är alkoholism en sjukdom man aldrig blir av med. Han kommer aldrig kunna "dra ett streck, hitta en ny tjej och keva som ingenting"
Det kommer alltid att finnas där.