Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Det roliga är att det inte störde mig i början - han var sjukskriven på grund av arbetsskada, och jag själv har alltid druckit ganska mycket, så jag trodde att han bara tig chansen att "ha kul" när han ändå inte kunde jobba.

Tills jag hittade den gömda samlingen vindunkar längst in i alla skåp och lådor. 60 stycken. 80 spritflaskor. Flera hundra ölburkar. Och det liksom klickade för mig; han är helt enkelt alkoholist.

Konfronterade honom, och han 'erkände' att han har ett problem. Att hans beroende är psykiskt snarare än fysiskt. Att det här pågått i strax över ett år.

Jag är - tro det eller ej - ganska intelligent. "Strax över ett år" är en lögn. Det vet jag i magen. Någon månad senare bekräftar hans ex; TIO år. Inte ett.

Han kommer i alla fall tillbaka till jobbet. Dricker några glas dagligen, inte för att bli FULL, utan för att slippa vara nykter. Helgerna är rena fyllslag - men det är ju normalt, hävdar han. Och jag håller litegrann med. Jag är van att dricka varje helg. Skillnaden är att jag inte har problem. Jag kan vara nykter lika gärna, utan att blinka. Så fyra månader in i vårt förhållande blir jag nykterist. Han lovar att bara dricka på helgerna.

Det håller ett tag, sedan sjukanmäler han sig och super sig medvetslös i två dagar.
Jag ställer ultimatum; drick BARA på helgerna - ljug aldrig för mig - göm aldrig alkohol.
Han godtar.

Det håller i drygt två veckor. Sedan blir det helg - då han "får" dricka. Men den vindunk han köpt på fredagen räcker visst inte, och på söndag morgon vaknar jag av att han byter ut den nu tomma dunken mot en nyöppnad, i smyg. Jag gör slut på plats.

Han super sig dyngrak, och sedan följer tre groteska dagar där jag inte gör annat än gråter. Han frågar om vi inte kan glömma det som hänt och försöka igen. Och jag VILL ju inget hellre. Jag åker dit, och säger att OM han provar Naltrexone så försöker vi igen. Han säger ja.

Men han vägrar prata med läkare. Skammen sitter för djupt. Så vi beställer online.

Det var en månad sedan nu. Pillren borde komma vilken dag som helst. Han tänker fortfarande ta dem, men nu - efter hela TVÅ "vita helger" (Och de två senaste ALLT annat än vita...) hävdar han att han inte längre har något problem, och blir arg för att jag tar upp det "nu när det går så bra" ... Så jag behöver få skriva av mig, och logga hur det går för oss.

Jag älskar honom. Jag tänker slåss för honom - och för mig. Men någonstans måste jag dra en gräns - jag hoppas att mitt loggande här kan hjälpa mig se om den gränsen nås.

Tösabiten

Det där tror jag är väldigt vanligt. Att det är någon annas fel att de dricker. Min man sa en gång till mig att han drack för att jag var så elak mot honom, att han sökte tröst i spriten. Att han satt i garaget och drack öl och grät. Jaha! Anledningen till att jag var kort i ton mot honom och kanske snäste av honom var ju just att han drack hela tiden. Så jag sa att om han slutade gömma, ljuga och smyga så skulle jag vara trevligare. Har det hänt? Nope! Var det då mitt fel? Nope! Men det tar tid att inse att det inte är mitt fel. Många som dricker tror nog det beror på någon annan för inte kan det vara dem det är fel på! Nä stå på er alla som lever med en alkoholist. Det är inte ert fel! Slutar de efter ni har lämnat så kanske de har insett vad de måste göra! Jag är fortfarande kvar men vill egentligen inte. Den styrkan har inte kommit till mig ännu!

Anthraxia

I helgen tänker jag besöka min lillebror. Mycket till "besök" blir det kanske inte, för jag tänker bara sitta i "mitt" rum och vara ifred. Utom på kvällarna, för då ska vi äta och titta på film. Och så ska jag nog promenera lite. Och kanske gå och bada.

Under tiden så ska karln sitta med sin mamma i deras stuga, och eftersom bägge två är inkapabla att umgås utan alkohol så vill inte jag vara där.

Så länge han sköter Naltrexonet så ska väl det gå bra. Funderade på dramat som skulle uppstå OM jag ville ha barn...förvisso har även jag gränser, och skaffa barn med någon jag VET att är alkoholist går helt sjukt bort - och inte vill jag ha några ändåså.
Men OM; hur skulle hans familj reagera när jag vägrade fira någon högtid ALLS med dem, bara pga deras alkohol-vanor?

Snacka om drama DET skulle bli. Tur att jag inte vill ha barn.

Anthraxia

Känner mig så jävla elak och orättvis.
Vi är i stugan med hans mamma, och ska grilla.
Han frågar om det är ok att han tar sitt piller och dricker en öl till maten.
Nä, visst, säger jag. "Men fundera på om du verkligen vill ha den, eller om det bara är gammal vana och 'det ska vara så' och kom ihåg att då blir det inget sex på ytterligare 24 timmar"

Han väljer - naturligtvis - att ta den jävla ölen, och jag blir sur och bitter.

Naltrexone stänger av hjärnan - dvs saker man BRUKAR få endorfin-påslag av ger bara en "meh"-känsla. Därför bör man inte ha sex när man tagit dem - för då lär sig hjärnan att sex är tråkigt.

Nu är vi uppe i TRE VECKOR utan sex. Inte bara för att han druckit (det håller han till helgerna) utan...bara en massa jävla undanflykter; det är varmt, han är trött, han har ingen lust, blablabla.

Så JÄVLA less. Under arbetet med hans missbruk har vi på något sätt blivit RUMSKAMRATER och inget annat.

Jo, jag vet att "recovering alcoholics" ofta har kvaddade hormon-nivåer och avliden sexlust, men vad fan...Han väljer EN ÖL över att sätta på sin flickvän.

Och inte kan jag klaga heller - det är ju jag som säger att han måste ta Naltrexonet. Men det måste han ju. Det funkar såpass bra att jag inte ens bryr mig om att rota i skåp och lådor längre; jag börjar LITA på honom.

Synd bara att all form av intimitet (både psykisk och fysisk) visst gått förlorad.

Fy fan :(

Anxiete

Allt blir lite avslaget..... Och jag vet inte, jag hade nog blivit riktigt avtänd om jag skulle fråga ” går det bra..”. eller...” är det ok om jag tar en öl” Inte hade jag blivit sugen iaf....
Det är likadant här , jag känner mej som allt utom just älskarinna.
Kanske man skulle köpa en sjuksköterskedräkt ..... ??

Anxiete

Det jag menar är att de ”vanliga” rollerna i förhållandet ändras. Man får så många andra roller som medberoende, roller som man egentligen inte ska ha: ”mamma”, vårdare, psykolog .... jag vet inte allt.... när man egentligen bara vill vara kvinna/man, partner, älskande
Det är svårt!!

Anthraxia

"Fångvaktare" är det enda jag känner mig som - men jag blir ju lika inlåst jag...

Nu har vi pratat om att jag ska hitta ett separat boende till om/när han vill dricka. Han skulle fortfarande ta Naltrexonet, för det "erkänner" han att han numer gör för SIN skull, snarare än för att jag tjatar.

Men det känns lite surt att ha dubbel hyra bara för att han prompt måste dricka EN öl hela tiden.

Å andra sidan så är ju tanken att han SKA kunna göra det...Jag måste ju låta medicinen göra det den ska.

Han grät och var ledsen när vi pratade om det, för han VILL ju inte vara alkoholist - han vill ju bara få dricka "normalt"

Meh. Det visar sig...

Man vill hjälpa och ändå blir man till slut boven.
En ögonöppnare för mig var Carina bångs bok.släpp kontrollen-vinn friheten.
Tydlig och bra och man känner hur flipperkulorna sakta lägger sig på plats istället för att irra omkring.

Anthraxia

Åh jippie.
Nu är han i stugan med familjen. Jag åkte dit och skulle överraska - och hittar en halvdrucken öl i skafferiet, tomburkar i olika påsar, och - det värsta - han har inte tagit Naltrexone på två dagar. Men han ljög om det, såklart.

Så jag åkte igen, och han får fundera på saken till söndag när han kommer hem igen. Då är det slut - antingen på drickandet, eller förhållandet. Det är HANS tur att välja nu - jag har rattat det här så länge, jag orkar inte mer. Ja, det har gått bra - och ja, han dricker uppenbarligen MYCKET mindre än förr (vilket kan bli ett problem; om han tänker att "det var ju bara några öl" - närmare bestämt 4, på 2 dagar i ensamhet - hur mycket han druckit med de andra vet jag inte, men troligen mer än så)

MEN han LJÖG; han tog INTE sin medicin, trots att han lovat att han ska.

Så ja. His move...jag är rädd, men jag accepterar hur det än blir. Jag har inget val - jag kan inte offra migsjälv för honom längre...

För att strö salt i dina sår.
Jag blev grundlurad i många år av världens snällaste man.
Han hade tex cirka 10 ggr druckit med mig i huset trots att han var "nykter.
Och jag har en blodhunds väderkorn men anade ingenting.
Efter att vi båda kommit överens om att det var enda vägen.
Alkoholism är en sjukdom som innehåller lögner och smussel.

Bre ut alla fakta och fråga dig själv om du vill leva i detta?

Anthraxia

Förstår hur du tänker, men nej, han har inte lurat mig där - det låter möjligen naivt, men vi går samma utbildning, på samma tider, och bor två pers i en etta; han har inte smygsupit så att jag missat det. Tillochmed när han har "tillåtelse" att dricka så går det via mig, då det är min bil och mitt körkort. Att han dessutom övningskör med mig dagligen gör att jag kan bekräfta att han är nykter.

Han har haft episoder när han jobbat, strax innan jag satte honom på Naltrexone, då han varit på systemet i smyg med arbetskamrater - men det har inte hänt sedan Maj.

Det är väl lite det som är problemet, på ett sätt - vi har NOLL tid ifrån varandra, Och det BEHÖVER både han och jag, men när det väl dyker upp tillfällen (som nu) så måste han ju ta den chansen att visa att jag KAN lita på honom (med vår vardagssituation har han ju inte direkt många såna tillfällen...) och då väljer han ändå att ljuga.

Då fortsätter det ju såhär; vi i princip sitter ihop, och blir mer och mer olyckliga bägge två. Jag ser liksom ingen utväg just nu. Jag orkar inte längre, och han skjuter sigsjälv i foten om igen...

Anxiete

ansvar för hans mående, det är ju så vi gör, och glömt bort ditt eget mående.
Kommer du någon gång att lita på honom? Åkte du för att överraska eller var det ditt medberoende som undermedvetet ville kontrollera? Vad händer om du säger till honom ” hädanefter gör du dina egna val och utifrån dem gör jag mina”?
Hur vill du leva?
Många krångliga frågor, en del kanske utan svar men fundera .... Jag tror nyckeln finns där , börja fokusera på dej själv ! Vad vill du och hur vill du må ?
Kram

Anthraxia

Det var faktiskt för att göra hela familjen glad; de bygger bastu, och det är tajt som fan med tiden, så jag tog fredagen ledig och tänkte åka och hjälpa till över helgen (fast jag egentligen håller mig borta när han dricker, men ja - de behövde ju hjälp...)
Det var när jag höll på att packa upp min väska jag hittade den halvdruckna ölen, då blev jag misstänksam och kollade pillren. Kanske ljuger jag för migsjälv, jag vet inte ens - men så kändes det då...

Nå, i alla fall; nej, jag vill inte ta ansvar för hans sjukdom längre. Det har jag klargjort för honom nu, och han har till söndag att fundera på hur han vill göra. Jag har sökt några jobb på annan ort; fixar det sig kan jag tacka nej om jag får dem, annars så...well, då får jag väl börja ett nytt liv då.

Anxiete

hur det hela slutar så tycker jag att du verkar vara genuint omtänksam och en ”problemlösare” låt det inte äta upp dej bara !

Anthraxia

Haha, jag tror det är mycket där mitt problem ligger; jag är just "problemlösare" - i mitt huvud är det typ det ENDA positiva drag jag har; jag löser problem. Ja, åt ANDRA...

Jag har skaffat mig en samtalskontakt nu, där vi lite kommit fram till att jag förefaller leta reda på människor med POTENTIAL, och försöka 'hjälpa' dem att bli det bästa de kan.

Nu kan man ju undra varför jag inte lägger den energin och uppenbara talangen på migsjälv? För att - enligt någon röst i mitt undermedvetna - så är JAG värdelös. Och varesig DET är sant eller inte så har den rösten en helt objektiv och rimlig poäng: jag har inga talanger att utveckla, så mitt enda existensberättigande är att hjälpa andra.

Låter ju rätt sorgligt, men tyvärr så är det sant också; jag kan ingenting, har inga talanger, och inget värt att utveckla. Jag har arbetat inom ett område hela mitt liv, och HATAT varje sekund - jag har försökt andra områden och hittills alltid hamnat beklagligen efter i utvecklingen, det har visat sig att jag slösat både tid och pengar på hopplösa drömmar - det blir ingenting.

Jag kommer få gå tillbaka till ett yrke jag hatar, för alltid ha låg inkomst, vara deprimerad, och hata mitt liv. När jag går i pension kommer jag få absolut minimum, och bo i en etta i någon mardröms-stad i miniatyr, och äta kattmat. Alla mina drömmar, alla mina planer - allt - är liksom omöjligt bara för att jag är värdelös.

Så ja, jag har ETT existensberättigande; att jag KAN lösa problem - att jag KAN hitta lösningar, och hjälpa människor som INTE är värdelösa.

Och uppenbarligen funkar inte ens det, ty de jävlarna måste VILJA bli hjälpta också.

Ja. Så va det med det.

Låter ju ynkligt, men jag har levt 30+ år med det här, jag har provat allt - jag har slutat tycka synd om migsjälv, accepterat fakta, och gått vidare. När jag var yngre var jag ganska säker på att det bästa vore att ta livet av mig, men vad fan - jag kommer ju dö förr eller senare ändåså, så varför skynda på?

Blä. Lite så; jag har ju minst 30 år till att slänga på den här människan EGENTLIGEN - det är ju inte som att jag kommer lyckas bättre med något bara för att han tas ur ekvationen.

Där igen

Tänker på dig Anthrax! Kanske ni har varit för nära varandra och behöver distans, precis som vi? Har du funderat över dina gränser om ni går vidare? Så lätt att flytta på dem tycker jag.

Anthraxia

Absolut behöver vi det - men när vi väl tar distans så skiter sig allt, eftersom han ALLTID väljer att dricka, och oftast även att ljuga om det...

OM vi ska fortsätta ha kontakt efter söndag, vilket känns otroligt just nu, så kommer gränserna bli tajtare - men det måste vara utan min övervakning. Rent praktiskt vet jag inte hur det ska se ut, vilket innebär att vi troligen INTE kommer fortsätta efter söndag - men, han kan ju ha någon idé som jag missat, så jag väntar tills dess...

Över din roll som problemfixare.
Också över att din syn på dig själv är på minus.

Du har haft bitvisa framgångar med att få en annan människa att må bättre=du mår automatiskt också bättre.

Hitta en enda bit i dig själv som inte hamnar i ta hand om syndrom.et.
Eller motsatsen offerkoftan.
Var är mittemellan där du är helt Ok?

Jag känner så igen mig själv i detta.
Offerglorian och martyren.
Också hjältinna som fixar allt och känner sig oövervinnerlig.
Något som hjälpt mig mycket är att gå till min lilla flicka som faktiskt bara är.

Hon tycker och känner en massa men behöver inte göra så värst mycket för att ha rätten att existera.

Vad vill hon just nu.
Hur mår hon.
Vad behöver hon?

Stor kram på dig anthraxia

Kanske hellre ska släppas.

Missbrukare eller inte så är han framför allt människa och behöver samma respekt som du kanske också ska öva på att ge dig själv?

Släpp släpp även om det känns helt omöjligt.
Kanske bara över tankarna om vad han gör just nu.
Låt sen fokus glida över på dig.
Vad vill du äta till middag.
Var ska du förlägga promenaden.
Vad vill du se på tv ikväll.