Hej på er.
Jag har precis hittat hit och hoppas detta är stället där jag kan få stöd och förståelse.
Jag är en dalkulla på 41 år som har en son som snart fyller 7 år tillsammans med en alkoholist.
Han är 43 år och har varit i sitt missbruk sedan han var 18.
Jag träffade honom en utekväll och det var kärlek vid första ögonkastet för oss båda! Han var ursnygg, rolig, öppen och vi pratade om allt! Allt gick väldigt fort. Jag brukar säga att han följde med mig hem den kvällen och blev kvar. Han sov nog inte en natt hos sig efter vår första träff. Det var en himlastormande kärlek! Jag hade aldrig känt som jag gjorde då! Han berättade att han haft missbruk och varit på behandlingshem några år tidigare ,men att han nu kunde dricka med måtta. Kär och dum som jag var köpte jag det.. (Jag hade heller ingen erfarenhet av alkoholism då jag aldrig varit tillsammans med någon förut).
Efter ett par månader upptäckte jag att jag var gravid! Detta trots att jag några år innan fått höra att jag inte kunde bli gravid utan hjälp av vården. Det var en chock, men vi blev båda väldigt glada och jag bestämde mig för att behålla barnet , då jag kanske aldrig mer skulle få chansen! Han köpte förlovningsringar för 14.000 kr och tre månader efter vi träffats var vi förlovade. Lyckan var så stor, även om jag nu börjat känna att hans drickande nog var lite mer än han gjort sken av. Jag täckte dock att det blir bättre, vi ska ju få barn och bla bla.
Efter ytterligare ett par veckor gick han på semester och det var då han visade sitt rätta jag.... Han var full tre veckor i sträck.
Jag märkte även vissa våldtendenser, inte emot mig, men det räckte med att någon kille tittade på mig... eller att någon (enl. hans tycke) klätt sig fult, så kunde han explodera.
Här började en resa som skulle dra mig långt ner i depression och medberoende..
Dagen vi skrev in oss på MVC kom han hem kl.5 på morgonen. Han stank gammal fylla. MVC tanten märkte detta. Jag såg hur hon tittade extra på honom när hon frågade om alkoholvanor i familjen. Detta märkte även han. Han ljög så klart! Inga problem här inte! Men han följde aldrig med dit igen.
Han började bli våldsam hemma efter ett tag.. slog sönder grejer på fyllan (eller bakfyllan), skrek och gapade, kallade mig allt möjligt, kastade saker på mig och mot mig..
En gång ringde hans suparkompis och skrek i telefonen att jag skulle gömma revolvern! Va? Jag fattade inte ett smack vad han pratade om!? Han förklarade snabbt att det ligger en revolver invirad i en handduk längst upp i garderoben. Jag måste gömma den, för han är på väg hem för att hämta den! Han skjuta en kille som kört på hans bil!!
Chockad rotar jag igenom garderoberna och hittar mycket riktigt ett vapen och kulor.. springer till en granne med detta och ber henne gömma det. Han kommer hem, ursinnig, river upp och ner på lägenheten efter vapnet och han är svart i ögonen. Jag ser att,om jag inte gömt revolvern, skulle han verkligen skjuta killen!! (Även det en suparkompis). Dagen efter så jag till honom att jag inte vill leva med honom för att jag är rädd. Jag såg ju i hans ögon att han är kapabel att mörda.
Han sa ingenting utan såg bara ledsen ut. Sedan började han med allt sådan som gjorde att jag inte kunde motstå honom. Än en gång blev jag manipulerad av hans charm. Dock tvingade jag honom att göra sig av med revolvern! Jag ville inte ha den i mim närhet!
Jag är nu gravid runt v.24 och börjar få en hel del sammandragningar. Blir ordinerad sängläge och vila. Något som dock var omöjligt att uppfylla eftersom han inte "kunde" göra något själv.. hela huset förföll om inte jag styrde upp. Han började med antabus. Trodde jag.. nu jobbade han borta på veckorna och kom, om jag hade "tur" hem på helgerna, så jag upptäckte att antabusen tog han bara när han var hemma. På veckorna söp han i husvagnen på kvällar och nätter.
När jag var höggravid fick han för sig att jag varit otrogen bara för att jag vägrade släppa in honom en natt när han kom hem på fyllan. Till slut blev jag ändå tvungen att öppna dörren då han höll på att slå in rutan.. Jag blev kallad hora, jag kunde dra åt helvete, etc etc... Han kastade en dator på mig, rakt på magen.
Jag har ju senare fått höra att han var den otrogna.
Jag vet inte hur många gånger jag kastade ut honom och tog honom tillbaka nä han kom med nån kompis och satt och grät att han älskade mig och vår ofödda son och han skulle söka hjälp, äta antabus, vad som helst, bara jag tog tillbaka honom. Allt skulle bli bra...
Jag orkade inte stå emot..
Allt rullar på så här tills dagen vår son föds.
Han är genuint lycklig när han håller sonen första gången. En tår trillar ner på kinden och han lovar att nu ska det bli ordning och reda minsann.
Vi kallas till socialkontoret för att skriva på papper om vårdnad och faderskap. Jag säger till honom det jag sagt hela tiden. Jag vill ha ensam vårdnad pga hans missbruk.
Han vägrar. Jag försöker förklara att det egentligen inte gör skillnad, det gör det bara enklare för mig när han är borta å super i flera veckor.
Jag ser hur ledsen han blir och han påpekar att han faktiskt lovat att sluta dricka nu och nu ska vi bli en familj. Varför ska jag ja ensam vårdnad då? Jag förstör ju bara nu!
Väl där gör jag ett av mitt livs största misstag. Jag ger med mig.. Jag vågar inte annat. Om jag vägrar kommer han garanterar ge sig iväg och supa och sedan blir han hotfull och vem vet vad han tar sig till...?
Samma dag ska han gå ut med hunden. Han kommer inte tillbaka på några dagar. Han stillar sina demoner ännu en gång.
Dag 10 efter födseln missar han vårt första BVC-besök. Jag säger inget till sköterskan, annat än att han är sjuk.
När jag går därifrån förvånar jag mig själv att jag inte sagt sanningen! Därifrån kunde jag ju kanske få hjälp!?
Jag ringer upp sköterskan och berättar som det är. Hon säger att hon redan förstått det. De följande åren är hon ett stort stöd.
När fyllan är över kommer han hem igen. Han vet att han inte är välkommen när ham har druckit så han håmler sig borta.
Han har inget tålamod överhuvudtaget när han är bakis och har abstinens. En dag när jag sitter i soffan och ammar den lille är han förbannad för något. Jag har tagit ryggkudden från soffan och lagt under armen som stöd.
Jag minns inte vad han var arg för men med all kraft kastade han tv-dosan mot mig och missade lillens huvud med några centimeter! Eftersom kudden var borta studsade docsan lika kraftfullt tillbaka.
I skräck kollade jag att lillen var ok och att dosan inte träffat honom någonstans, på ner pojken och slängde ut idioten. Nu fick det minsann vara nog!!
Jo.. tills han åter kom grinandes med stora tårar rullande nedför kinderna och bad om förlåtelse. Denna gång var verkligen den sista! NU skulle han ta tag i sitt missbruk!
När lilleman på dagen fyllde 1 månad hände han väldigt ont i magen.. han hade inte bajsat på några dagar och jag hade ringt runt de senaste dagarna men bara fått till svar att barn som ammas inte blir förstoppade.. men jag kände till slut att nu får det vara nog. Barnet ÄR förstoppad! Jag sa till sambon att vi måste ringa 1177 igen och sedan åka till barnakuten (10 mil bort). Han höll med. Jag skulle bara åka till en väninna och lämna tillbaka en babygunga vi lånat och hönan skulle gå ut med hunden, sedan skulle vi ringa samtidigt som vi skulle börja åka mot Falun. Jag tar med mig sonen och åker.
Efter ca 20 min är jag tillbaka men sambon är fortfarande inte hemma så jag väntar en stund... ringer.... väntar en stund till.... ringer igen.. inget svar.... ringer 1177 som säger att vi snabbt ska bege oss mot Falun!
Ringer och ringer tills han äntligen svarar - stupfull!!
På 45 minuter har han dragit in sig tillräckligt för att knappt kunna prata, trots att vi skulle åka till Falun med pojken som vid det här laget har jätteont!
Jag får panik! Hur ska jag komma dit nu?? Han tog bilen!
Ringer en av hans vänner (den enda som inte super) och han kommer direkt och åker med till barnakuten! Hela natten är vi där.
Barnet var så förstoppad att de fick för in en sond bakvägen och lirka sig förbi proppen och lägga in något som mjukade upp den. Hade vi inte kommit in hade tarmen kunnat spricka.
Dagen efter packar jag en säck med hans kläder och beger mig mot platsen jag bet han befinner sig. Jag kommer in och han ligger utslagen på en soffa.
Det slår slint och jag får tag i ett stort saltkar som står på bordet och drämmer det i huvudet på honom. Jag ser att han kikar upp lite men sedan bara fortsätter sova! Jag slår honom med knytnävarna samtidigt som jag skriker ut min ilska. Jag sparkar till honom på benet som hänger ut från soffan och då flyger han upp och måttar en spark mot mig.
Han hejdar sig dock och lägger sig igen. Jag skriker att nu är det ingen idé att han någonsin knackar på min dörr igen. Aldrig, varken förr eller senare, har jag gett mig på någon på detta vis..
Det tar 5 dagar.
Ni bet vad som händer eller hur?
Ja, ännu en gång blir jag, mot min vilja, tvingad att ta honom tillbaka. Han ringer vårdcentralen, jag fäljer med dit, han får börja med svagaste dosen Antabus..
Om det hjälper? Vad tror ni?
En vacker försommardag kommer han hem efter en fylla. Jag skulle iväg själv kl 10. Han kom hem 9.30. Jag hör honom prata i telefonen om någon som opereras. När jag frågar vad som hänt får jag bara knappa, korta svar. Tillslut får jag nog. Jag vill veta vad som hänt. Det kommer fram att REVOLVERN inte varit borta, den har bara flyttat till en suparkompis. Kvällen före hade de på fyllan suttit och lekt med vapnet och ett skott brann av. En person i sällskapet blev skjuten i benet! Denne hade dock sagt till vårdpersonalen och polisen att han blivo skjuten på öppen gata av okänd gärningsman!
Jag själv ringer polisen och tipsar anonymt om den faktiska händelsen. Sambon tas in på förhör, polisen hotar med husrannsakan hos oss, de söker igenom hans bil och hittar där skott, men revolvern är borta, så de in inte hålla honom kvar.
Jag mår så fruktansvärt dåligt nu och är på riktigt orolig för mitt och barnens liv! (Jag har en son sedan tidigare förhållande).
Jag är så nedbruten så allt som återstår för att jag ska kunna bli så stark att stå emot honom är att söka hjälp för mig själv.
Jag börjar i gruppterapi för medberoende - det bästa jag gjort!!
Efter min första terapitimme insåg jag hur svårt alkoholiserad han var! Att visuellt få se en seger som steg för steg visar missbruket faser blev en riktig ögonöppnare! För första gången fattade jag att han ALDRIG kommer bli nykter för min, eller vår sons skull! Jag insåg hur nära döden han är!
Jag berättade detta för honom, men han visade just ingen reaktion..
Snart var det dock dags för honom och en skum typ att åka till Litauen för att köpa en bil. Han bedyrar att han inte ska dricka! Han tar ju antabus!
Bara för att vara extra tydlig tar han en extra tablett innan han åker på morgonen.
Vi säger hej då och jag vet redan vad som kommer hända. Min kropp skriker av ångest.
På kvällen, detta var en lördag, runt kl.21, får jag ett sms. De är på hotellet och han har så ont i huvudet så han ska lägga sig nu. Natti natti. BULLSHIT!
Någon timme senare lägger skummisen ut en bild från hotellSVITEN(!) där de sitter i soffan. På bordet står en spritflaska och två red bull. Skummisens flickvän ringer mig. Hon är orolig. Hon har vid en tidigare resa dessa två gjort till Litauen hört dom diskutera om att köpa horor "De kostar bara 50 spänn" etc.
Han kommer hem. Sover länge. Jag tar hans telefon.. Han har bytt kod, men jag listar ut den. Kolla bilderna. Fullt av suparbilder och tjejer från Litauen. Kollar väskan och hittar både kondomer och Viagra.
Jag berättade för honom vad jag upptäckt. Han blev väldigt arg och kränkt för att jag tittat i hans mobil och rotat i väskan! Det är knappast något mot det jag kände, svarade jag.
Jag sa att jag vet att JAG inte kan få dig nykter. Nu är frågan - VILL du bli nykter? Isåfall kommer jag finnas här och hjälpa dig för vår sons skull.
Om inte - så är det dags att avsluta detta en gång för alla Nu!
Vårt barn var nu 2 månader gammal.
Alkoholisten valde spriten.
Jag försökte få till ett fungerande umgänge, men det visade sig att han redan innan jag avslutat relationen hade träffat en annan tjej.
De var inte intresserade av ett litet barn när de var nykära, men efter ett tag hade han umgänge hemma hos mig några timmar i veckan.
Umgänget blev dock glesare och glesare.. Det gick en månad emellan, sedan två, sedan 9!
När vår son snart skulle fylla 2 år fick han en dotter med den nya kvinnan. Hon skyddade alkoholisten med näbbar och klor! Vid det här laget träffade han inte vår son ofta, men när det skedde krävde jag så klart att han skulle vara nykter. Ibland kom han och stank sprit och då var det bara att vända utan barn.
Han nya sambo hatade mig, hotade mig och ljög ständigt för att skydda sambon.
Vi gick flera gånger i samarbetssamtal för att få till ett fungerande umgänge, men när de började prata om alkoholen kom han aldrig dit igen. Han vägrade (och vägrar ännu) avsäga sig vårdnaden, men han har inget intresse av sonen (utom en period när han skulle visas upp vid större högtider och kalas med sambons släkt). Han har aldrig ringt för att fråga hur barnet mår, hur det går för honom, han har flyttat flera gånger men aldrig meddelat mig sin adress...
Det har nu gått drygt 3 år sedan far och son träffades.
Jag har berättat för vår son att pappa är sjuk. "Han har spritsjukan.
Spritsjukan gör så att man blir som en annan person. Man kan inte ta hand om sig själv och då kan man inte ta hand om barn.. Det är jättesvårt att bli frisk från spritsjukan och det kan ta lång tid. Kanske tills du är vuxen. Pappa var sjuk redan innan du föddes."
I april i år ställde hans arbetsplats ett ultimatum. Behandlingshem eller sparken.
Han åkte på behandlingshem i 6 veckor! Vilket skämt! 6 ynka veckor...?
När han kom ut fick jag ett sms att han varit/är en idiot men nu har han varit på behandling och vill träffa sonen.
Jag svarade att det är jättebra att han varit iväg. Jag sa att jag tycker att han ska fortsätta behandlingen och riktigt gå till botten med det som gör att han dricker. Pojken finns kvar här. Det viktigaste är att du blir stabil och klarar av att ha ett regelbundet umgänge när kontakten ska tas.
Fick inget svar på detta.
Men snart var det dags igen. I slutet av april ringde soc. De hade fått en orosanmälan från avgiftningskliniken då han kommit in kraftigt berusad efter flera dygns hårt drickande. Där framkom det att hans sambo hotat bränna ner huset när hans dotter sov där, att hon är väldigt aggressiv och även hon alkoholist.
Soc gjorde en sk förhandsbedömning där de kom fram till att inga åtgärder behöver tas angående son eftersom de inte träffas och att ev framtida umgänge kräver att fadern har en stabil nykterhet.
Skönt att det äntligen kom på papper från soc tänkte jag..
I juni söp han när han hade sin 4-åriga dotter och har sedan dess inte träffat henne. Mamman har han blockerat på mobilen.
I september, alltså drygt en månad sedan, får jag ett samtal från soc igen, dock inte personen som arbetar med missbrukare, utan damen som vi har avseende avlastningsfamilj.
Hon ringer iallafall och det första hon vräker ur sig är att nu är pappan nykter så nu ska vi träffas och diskutera umgänge!
Jag fick på riktigt en chock! Hjärtat stannade och allt blev svart! Vad fan säger hon tänkte jag!! Försökte hejda henne men hon malde bara på. Han har blåst rent varje gång hos missbruksassistenten, han är vårdnadshavare och har rätt till sitt barn etc. Vad jag sa lyssnade hon inte ens på! Hon sa övertydligt mitt namn följt av "det är bättre för dig att du samarbetar "!? Jag försökte förklara att detta inte handlar om att inte samarbeta utan om att skydda mitt barn! Jag VET ju att han inte är nykter!! Hon informerade mig om att det faktiskt inte är olagligt att dricka, varpå jag blev förvånad på riktigt! Hur kan man säga så?
Vi pratar om en alkoholist som inte klarar av att dricka alkohol! Ska de börja bråka om umgänge är väl det minsta jag kan kräva att han är nykter eller?
Hon la på luren ned orden : "Jag noterar att du inte vill samarbeta".
Herregud.. här sitter jag nu.. så orolig för mitt lilla barn.. Jag ringde iallafall högsta kommunchefen och berättade allt vad sockärringen sa och hur allt ligger till, sedan gick det undan. Jag fick en ny handläggare. Ska träffa henne den 18.e.
Jag har som tur är printat ut alla sms från fadern sedan vi separerade och jag har antecknat allt umgänge. Förra kärringen på soc har dock aldrig varit intresserad av att se detta så jag krävde det av denna nya dam. Dagen efter ska hon träffa fadern..
Detta blev en lång presentation, ändå är detta bara en bråkdel.
Jag hoppas ni orkar läsa allt för att ge mig råd och stöd, tips och annat jag kan behöva inför mötet med soc.
Glömde tillägga att han inte ens skrev på papper inför skolstarten nu.. t om kommunen jagade honom utan att få påskrift.
Jag tänkte kontakta jurist.
Eftersom lillen ska utredas för autism och adhd samt är extremt överrörlig och har rullstol etc så kan jag inte ha ha efter han när han kan supa i veckor...
Är det någon som vet nån bra Juristbyrå som arbetar över hela landet så tar jag tacksamt emot tips!
Nu är det dags att krypa ner hos lilla trollungen. Denna text tog mig hela dagen att skriva!
Önskar er alla en trevlig helg ♡