av Tallskogen

Hej!
Har efter ett års berg-och dalbana äntligen blivit tillsammans med min kärlek igen (berg-och dalbanan har inget med alkohol att göra).
Anledningen till att jag skriver här är att jag redan från början reagerat på att han dricker mycket. Med mycket menar jag att han dricker i prinicip dagligen, då kanske en öl och/eller ett glas vin. På semester/helger och dylikt så dricker han ofta mer, och ibland även tidigare på dagen, tex en drink på eftermiddagen om det är sommar eller en öl på altanen.. Om vi äter middag med vin till och jag dricker ett glas så har han under tiden druckit 2 glas. Han tål att dricka och blir sällan/aldrig full. Han älskar att äta god mat och till den ett gott vin etc. Tänk er en klassisk ”livsnjutare” som älskar livet goda...

Tidigt i vår relation berättade han att han för flera år sen, under en mycket tung period i livet, kunde dricka en flaska whisky flera kvällar i veckan. Han insåg själv att detta skulle sluta i katastrof och slutade med det drickandet. Han berättade detta antagligen för att lugna mig men det har snarare fått motsatt effekt, när min oro över hans drickande kommer över mig så tänker jag på den perioden (då vi inte ens kände varandra).

Grejen är att han INTE blir personlighetsförändrad eller något annat negativt när han dricker. Egentligen händer inget dåligt alls - han har ”bra ölsinne”, han gillar inte att bli full (vilket han i princip aldrig blir), han sköter jobb/hem/vänner och allt sånt. Han kan avstå alkohol om det ”krävs” utan problem. Och han är på alla sätt en helt fantastisk man tillika partner!! Det är bara så att han helt enkelt gillar alkohol, och jag upplever att han gillar det lite för mycket. Konfronterar jag honom om han verkligen måste dricka (tex om han frågar om jag vill ha ett glas vin och jag tackar nej) blir han arg och menar att denna oro jag har är mitt problem. Att han helt enkelt tycker alkohol är gott, och han kan jämföra med att jag gillar godis (vilket han inte gör...). Denna jämförelse gör han alltså när han blir arg över att jag insinuerar att han skulle ha alkoholproblem. Senast vi (jag...) försökte prata om alkohol på ett neuralt och bra sätt slutade det i ett stort gräl då han kände sig anklagad och blev kränkt och ledsen, och jag blev helt förtvivlad och kände att allt jag sa blev helt fel...

Han är mån om att välja ett gott vin till maten han lagar osv- dvs jag upplever inte att han bara dricker för drickandets skull.
Men å andra sidan tänker jag att många alkoholister antagligen ursäktar sitt drickande med att vara livsnjutare...

Jag är uppväxt i ett hem där det dracks väldigt lite och måttfullt, att dricka dagligen skulle vara helt otänkbart. Jag själv uppskattar alkohol och dricker enligt mig själv och olika tester ”normalt” eller mindre än normalt. Jag försöker vara öppensinnad för att det faktiskt finns olika sätt att dricka, och att man inte behöver ha problem bara för att man dricker mer än vad jag gör.
Men min gnagande oro försvinner inte - att dricka i princip dagligen (om än i små mängder), dessutom när man under en period i sitt liv använt alkohol som självmedicinering (hans egna ord), för mig ringer varningsklockorna då. Samtidigt undrar jag alltså om jag faktiskt överreagerar och kan stundtals förstå att han blir så upprörd när jag försöker prata om denna oro (eftersom han känner sig påhoppad). Samtidigt så säger min magkänsla återigen att det faktum att han blir så arg (hans föräldrar har påtalat samma oro) är ett symptom på att han faktiskt har problem.

Kanske blev detta väldigt långt och luddigt, och det är även så situationen känns, luddig. Ibland tänker jag att jag är knäpp som ens tror att han skulle ha problem bara för att han dricker en öl till maten och en liten whisky nån gång i veckan, ibland tänker jag att jag är knäpp att jag inte inser att det ÄR problematiskt att man dricker nästan varje dag...

Jag känner mig rätt vilsen i allt detta. Vill fokusera på vår relation och allt det underbara istället för att oroa mig. Men när oron kommer över mig så är svår att bortse ifrån.

Tar tacksamt emot tankar och tips från er som kan relatera till mitt inlägg! //E

Tallskogen
tors, 2018-10-18 - 18:48

Hej! Tack för omtanken, fint!

Jag håller väl försöka på att landa på fötterna, för att sammanfatta det.
Efter bråket för en dryg månad sen har vi setts och pratat igenom allt, och även lyckats prata om alkoholen på ett hyfsat vettigt sätt.

Men, han återkommer till att han är rädd och att han inte vet vad han vill. Och det kan jag både förstå och relatera till.
Men, det råder liksom inga tvivel om hur mycket vi älskar varandra. Därför så kan jag, trots att jag vill lita på hans ord om han inte är missbrukare men samtidigt förstår min oro och själv vill förändra sitt drickande, inte kan släppa att hans tvivel och rädslor mest handlar om att släppa in mig helt. För då kan han inte längre dölja sina ”demoner”. Varav jag tyvärr tror att alkoholen är en, och att den är en stark demon..
Att han, trots vår historia och oerhört starka förälskelse och kärlek, i ett bråk om alkohol kan säga att det är slut om jag inte kan acceptera honom, det är varken logiskt eller rimligt. Jag har börjat inse att det är egentligen inte mig han säger dessa ord till, utan till sig själv, i sin förnekelse. Han kan inte acceptera sig själv som någon som har problem med sprit. Högkonsument går bra, problem går inte. För då finns det ju risk att problemen förvärras, men - det finns också en chans, en chans att förändra, ta tag i sin skit, göra rent hus... men han orkar/kan inte det, som det verkar. Och jag kan inte göra jobbet åt honom.
Just nu är vi i ett läge där vi inte gjort slut, men heller inte hörs eller ses för tillfället. Plågsamt. Men jag fokuserar på mig själv och mitt eget mående, jobbar på att släppa kontrollen, kontrollen över att liksom ”fixa” allt. Fixa utrymme till att prata, till att ses, ge allt en chans till, sen en chans till, konstant kratta manegen, så att säga.

Men är så dubbla känslor, vill ha ”rätt” i min oro för det förklarar så mycket som annars är helt oförklarligt. Men vill såklart samtidigt inte att han ska ha denna djävulska demon/sjukdom, oavsett om vi inte kommer dela livet så önskar jag honom allt gott. Har aldrig funnits något hat eller ens bestående ilska mot honom, har bara kärlek i hjärtat för denna man. Så, dag för dag, ibland känns smärtan outhärdlig men på något sätt så går det ju. Men måste ta tillbaka kontrollen över mitt eget liv, och kan inte fortsätta pendla mellan hopp och förtvivlan, utomjordisk glädje och bottenlös sorg.

Men som vi båda skrivit tidigare, allt känns så...snöpligt.

Hur går det för dig?
Stor kram /E

KL
tors, 2018-10-18 - 21:03

Läskigt hur lika erfarenheter vi har och hur lika vi tänker! Jag gjorde ju helt slut i juni men hela historien går på repeat i huvudet, särskilt när jag sprungit på honom. Vi var tvungna att hålla kvar kontakten eftersom vi fick en massa krångel med lägenheten som vi skulle ha hyrt. Hyresvärden drog ut på allt så vi åkte på två dubbelhyror och det blev en seg historia. Jag var helt igång på ilska som fick pysa ut över hyresvärden men egentligen var det smärta över förhållandet som läckte ut.

Jag känner mig också väldigt dubbel i mina känslor. Jag vill honom inget illa, jag är inte arg men det känns så snopet allting att man blev ratad för alkoholens skull?! Och det utan att mannen ifråga ens kunde ta på sig det ansvaret?! "Hade du inte haft det här att klaga på så hade det väl varit något annat!" sa han vid ett tillfälle. Samtidigt kan jag ju se i efterhand hur han gång på gång lyckades vända min oro till att det skulle vara jag som mådde dåligt. Vid ett tillfälle då vi träffats i några månader började jag gråta för det började gå upp för mig hur trasig han var. "Jag är orolig för dig och för hur mycket du dricker" fick jag ur mig varpå han drar igång ett långt resonemang om hur dåligt självförtroende JAG skulle ha... borde ha lyssnat på varningsklockorna där och då...

På det hela taget mår jag ok, jag har börjat inse hur mycket energi som jag läckt under det här året. Det går väldigt bra på jobbet (kan ju bero på att jag inte är uppe på kvällarna och pimplar vin längre...), jag har storstädat min lägenhet och slängt/skänkt/sålt en himla massa gamla prylar som var energitjuvar och det bästa av allt är att jag och dottern har fått en otroligt bra relation. Den var inte dålig innan men jag tror att hon känner att jag "valde" henne framför en man som inte var bra för någon utav oss. Jag tänker även att jag fått en otroligt värdefull erfarenhet men att den var väldigt dyrköpt. Jag kommer definitivt att ha känselspröten ute och reagera tidigare om jag skulle träffa en ny man där det finns någon form av missbruksproblem. Känner ett stort medlidande när jag ser mitt ex på stan då han kommer från Systemet med en sprängfull kasse. Men samtidigt är det en lättnad att veta att jag inte behöver lägga ner mer energi på att grubbla och oroa mig. Kanske är det egoistiskt tänkt, kanske hade jag agerat annorlunda om jag inte haft min dotter, kanske hade det löst sig på sikt, vem vet? Men det var nödvändigt med ett snabbt beslut och det här var det enda jag kunde leva med om jag skulle kunna se min dotter (och mig själv!) i ögonen i framtiden.

Stor kram tillbaka! /K