av Mia.80

Hej,

Jag är mamma till tre underbara barn och fru till en missbrukare. På rubriken kan det uppfattas som att jag är mamma till en missbrukare, hehe. Skämt åsido, men så känns det faktiskt ibland...

Jag har läst mycket här på forumet men det var ett tag sedan nu. Det hjälper verkligen att läsa här. Jag har kunnat ta små steg för mig själv men känner att jag behöver ny kraft. Så jag ska försöka titta in lite oftare om jag orkar. Man blir ju samtidigt smärtsamt medveten om sin situation.

Jag har levt med min man i närmare 20 år. Han har aldrig haft särskilt bra "ölsinne". Han blir otroligt självupptagen och också väldigt lättirriterad och arg. Han är inte våldsam mot mig eller barnen men kan förstöra saker omkring sig. Vi har pratat mycket om det och just förstörandet har blivit bättre men han har fortfarande ett fruktansvärt humör.

Han låter väldigt hård vilket kan upplevas som skrämmande för ett litet barn. Jag skäms för att erkänna att de vant sig vid hans temperament. Men det är klart att de blir ledsna emellanåt beroende på situationen. De blir ju sannolikt påverkade oavsett, vilket som enda skäl borde ge mig kraft att lämna...

Under de senaste åren har han mått väldigt dåligt av olika skäl (men vem har inte det?) Då har han vänt sig till alkoholen i tron att det hjälper, om än bara för stunden. Jag har sagt till honom att det samtidigt förstör relationen.

Vi har som sagt tre små barn och han är en bra far. I nyktert tillstånd är han även en underbar man.

Han säger att han vill förändra sina vanor samtidigt som han inte vill ha några pekpinnar varken från mig eller samhället (han ska kunna göra som han vill, även om det innebär att han går berusad till affären kl 8 på morgonen) Så jävla pinsamt!

Detta låter säkert jättedumt men hade vi inte haft barn så hade jag lämnat honom för länge sedan. Jag känner mig som en usel mamma som utsätter mina barn för detta. Men jag är är rädd för att lämna barnen ensamma med honom eftersom jag inte har någon kontroll över hans drickande. Jag hoppas samtidigt på en förbättring och vill inte splittra familjen.

Vet inte vad jag ska ta mig till.

Mia.80
mån, 2018-10-01 - 22:59

När jag skrev mitt förra inlägg hade min man druckit i ungefär 1 1/2 dygn. Drack, däcka, vaknade, drack lite till, däcka osv osv...

Under natten och morgonen grubblade jag mycket över hur jag vill ha det. Vi är ganska trångbodda och skulle behöva ett större boende. Det skulle kunna innebära att man får en extra vrå att vara på för den som vill. Men samtidigt vet jag inte om jag vill flytta till ett nytt boende tillsammans när det är som det är.

Jag har tidigare funderat på en extra lägenhet och under gårdagens tidiga morgon när alla andra sov så kände jag att yes! Det skulle funka! Vi skulle inte skilja oss utan vara särbor, vi skulle kunna ses om dagarna och kvällar utan alkohol. Och när han känner sitt behov att dricka så kan sitta där för sig själv utan att dra ner mig och barnen. Det kändes verkligen som om en stor sten höll på att lossna. Nu skulle man bara hitta en lägenhet, det är ju dock ganska svårt men ändå, känslan var bra.

Sen vaknade vi, jag orkade inte ta upp gårdagen och kände inte heller samma behov då jag (nästan) bestämt mig för en lösning.

Men så går det några timmar, jag ser den fina människan i min man. Även om stämningen är lite dämpad, då jag samtidigt inte har lust att prata speciellt mycket med honom och han håller sig lite på avstånd.

Då börjar tankarna snurra igen. Kanske det inte är en så bra ide iallafall, dickandet kanske blir värre, han kanske blir arg och otrevlig, det kanske blir besvärligt, vad kommer barnen säga, vad säger jag till dem? Kommer jag våga lämna barnen själva hos honom?

Eller så är det precis vad vi båda behöver, lite andrum från varandra. Han skulle kunna fokusera på sitt mående och sin situation som inte bara rör alkoholen. Det finns ju en anledning till att han dricker...

Usch, detta velande...Jag önskar nästan att han fortsätter dricka konstant så det blir lättare att ta beslutet. Men jag vill ju vara kvar med min fina man och hålla ihop familjen!

Någon som har erfarenhet av att vara gifta särbor? Kanske även med barn? Hur har det funkat för er?

Mia.80
tis, 2018-10-02 - 23:06

Det gick två dagar av nykterhet (nästan rekord på senaste tiden, sorgligt), idag valde han att dricka. Det var rätt så lugnt ändå. Men jag blev ändå irriterad för jag känner mig lämnad i sticket när det gäller barn och hem.

Han brukar lyssna på musik med hörlurar, för att inte störa mig. Problemet är ju bara det att han inte hör när barnen försöker prata med honom eller ber om hjälp. Så oftast får jag ta allting om jag inte knackar på hans axel. Men då känns det som jag ber honom för att jäklas.

Han menar dock att jag inte behöver göra en massa saker hela tiden. Dammsugning och undanplockning är inte så viktigt för honom. Men jag mår dålig när det är stökigt (och nej, jag är inte pedant utan rätt så lat själv). Ja, men då får jag skylla mig själv. Han ser inte och störs inte av sånt.

När det gäller barnen så kan ju de städa själva t ex. Jovisst, men det tar både tid och energi att förmå de att göra det. Och när man har matlagning, undanplockning, blöjbyten, mm mm hela tiden så orkar man till slut inte bry sig när barnen drar fram en massa saker och stökar ner. Då blir det mycket för de att städa också. Jag vet att de kan och jag borde även sätta lite regler för undanplockning direkt efter användning mm. Men oftast är jag ju upptagen med annat och det går snabbt att stöka ner. Det har gått så långt att jag har tagit bort en massa leksaker för att minska stöket.

Oj, lite off topic kanske men jag vad jag ville säga om detta är bl a att han tycker att jag är mesig i min uppfostran, att jag daltar med barnen. Det irriterar honom mycket. Men tro mig, jag daltar inte med barnen. Men när orken tryter så får man välja sina strider. Men sånt fattar ju inte han.

Han tycker istället att man skall vara väldigt sträng (hård) i uppfostran. Han kunde minnsan göra både det ena och det andra i samma ålder. Ja, men han är också en väldigt arg människa idag, mycket på grund av sin uppväxt tror jag.

Sen blev han arg på mig för nåt annat också. Han har så mycket ilska och frustration inom sig och det går ut över oss.

Jag har läst lite i trådar om det här med vem den sanna personen är, den nyktre eller onyktre. Jag har alltid tänkt den nyktre, men jag har faktiskt börjat tvivla. Han håller så mycket inom sig. Dels för han vill inte kritisera någon, eftersom han inte vill bli kritiserad själv. Men också för att han vet själv hur arg han kan bli för saker som känns orättvist t ex och han vill undvika utbrott mm.

Men sånt kommer ju fram ändå till slut, oftast när han dricker. Och då vet ni att det inte är vackert.

Jag funderar mycket på hur jag vill fortsätta och försöker väga positivt och negativt. Ja, ena vågskålen väger mer och mer...

Serena
tors, 2018-10-04 - 11:34

Jag tror att du redan vet vad du måste göra och det är att sätta barnen först.

Flytta till något eget eller ännu hellre be din man flytta ut ett tag.
Sätt ultimatum, ingen alkohol och inga droger i närheten av mig eller barnen. Punkt.

Så gjorde jag, och efter ett antal år kunde vi flytta ihop igen och lever nu ett alkoholfritt liv.
Det var jobbigt, jag grät nästan konstant den första tiden och bar på en stark sorg länge men jag ångrar mig inte en sekund.
Hade jag inte satt stopp där och då vet jag inte hur det hade slutat, jag vill inte ens tänka på det.

Kom igen tjejen! Du kan.

Mia.80
fre, 2018-10-05 - 23:38

Tack för ditt svar, det ger både styrka och hopp om en god framtid.

Det glädjer mig att läsa att du lyckades ta dig ur och att din man faktiskt förändrade sig så att ni idag kan leva tillsammans. Men jag förstår att oron alltid finns där. Jag hoppas att det kommer gå bra för er!

Det är mitt önskemål för oss också.

Jag har en massa frågor, du behöver inte svara om du inte vill. Men det skulle verkligen hjälpa mig om du eller någon annan ville dela med sig lite av hur det kan se ut vid en separation från en missbrukare.

Hur gick det till med boende? Hur påverkade ekonomin möjligheterna till boendet? Ni har barn har jag förstått av din tråd, hur gamla är de? Hur reagerade din man på separationen?

Jag undersöker lite möjligheter kring boende och det ser inte jätteljust ut. Det är svårt att hitta hyreslägenhet och det verkar bli svårt för mig att ta bolån. Fast enligt min egen uppfattning skulle jag klara av ett bolån, jag är ganska ekonomisk av mig när jag får styra själv. När mannen fungerar är även han ekonomisk, men detta är ju något jag måste klara själv ändå. Funderar på om man kan gå till banken och förklara situationen och presentera en budgetkalkyl.

Jag har en del sparade pengar och nu tänkte jag lägga krutet på sparande. Vi har idag gemensam ekonomi men jag skall ordna så att vi har mer separat ekonomi. Om inte annat för att minska irritationen på att han betalar multum för att kissa flera liter per dag. Då kan han se på hur min buffert växer i samma takt som han super bort sina pengar. Lite som tjejerna Spara och Slösa, nån som minns?

Ullabulla
lör, 2018-10-06 - 08:33

Är att du i din situation ursäktar din man för sitt beteende,sitt drickande och sitt humör.
Förklarar varför du måste göra i stort sett allt själv utan hjälp från honom trots att ni har småbarn,ett hem att sköta osv.

Jag har varit där du är och jag vet hur svårt det är att se riktigt klart ända in i hjärtat.
Man vill så gärna att situationen ska vara annorlunda än vad den är.
Men när man som du nu gör vågar skriva och beskriva så brukar sanningarna sätta sig på plats allteftersom.

I början är det som en utanförkänsla.
Är det verkligen sant,är det såhär svårt vi har det?
Och sen så kommer insikterna.
Såhär vill jag inte ha det,så här vill jag inte lecva.
Detta kan inte vara ok osv.

Du känner din kärlek till din man trots allt detta.

Men det kommer troligen inte att bli bättre.
Han kommer troligen att pinka många liter till innan du eller han kommer till förändring.
Din ide om eget boende för att kanske ha kontroll på både barn och fortsatt koll på din man låter ju bättre än att ni ska bo under samma tak.
Men vad sägs om att kliva in på socialkontoret och helt enkelt lägga fram sanningen?

Där kanske de kan hjälpa er till ett eget boende och hjälp till din man att nyktra till om den viljan finns hos honom.
Troligen (men jag vet förstås inte med någon säkerhet) så kommer han att öka på sitt drickande om han bor själv.

I den miljön vill du inte lämna dina barn.
Flytta,ställ ultimatum att ska vi leva under samma tak igen så får du söka hjälp och bli nykter.
Vill han inte det så vet du.
Då kan du sakta bygga upp dig själv och din egen familj igen och låta din man göra sina egna val.

Så enkelt och så svårt är det.

I mitt fall så (sambo i 20 år) eskalerade min sambos drickande de sista åren varför jag ställde ultimatum.
Han smygdrack i några år varför vi till sist bröt upp.

Hans drickande spårade ur fullständigt och mot sin egen vilja (han var helt fast) så drack han som en svamp i tre år.
Till sist så hjälpte jag och betalade för ett behandlingshem trots att jag själv gått in i en ny relation.

Nu är han nykter sen 1.5 år.
Men kampen för att själv ta mig loss ur mitt medberoende,min besatthet av att tro att det var jag som skulle hjälpa honom,förmå honom att se har varit väldigt svårt att ta mig ur.
Jag har haft mycket hjälp av medberoendeterapi och Al-anon.

Det är inte ok att leva som ett av barnen när man är gift och har barn tillsammans.
Och dessutom dricka utanpå det.
Men har man levt länge med någon som dricker eller mår dåligt så förminskar man alltmer den personens vuxenhet och till slut ställer man nästan inga krav alls då man själv försöker greppa över alltihop så att saker ska fungera.

Idag lever jag ett friskare liv där jag sätter mig själv i fokus och frågar om jag vill eller ska utsätta mig för situationer som inte känns bra.

Serena
sön, 2018-10-07 - 21:19

Hinner inte skriva så mycket nu men själva separationen, det var inte svårt alls eftersom han flyttade ut. Jag fick hjälp av socialen med samtal och mammastöd-grupp. Rekommenderar att gå dit och vara ärlig med hur det ser ut.
Sedan är man ledsen och arg, men det går över och då kan man bli vänner igen
-och ur den vänskapen kom kärleken tillbaka för oss när han blev nykter, och den är starkare än någonsin.
Skulle din gubbe inte sluta dricka så tänk så här: det kan inte bli värre än vad det är nu!
Tänk att slippa tassa på tå varje dag och kunna känna sig trygg emotionellt.
En helg då ingen kommer häva ur sig elakheter eller skrämma/såra barnen. Tänk på friheten!
Det är värt alla tårar att barnen är trygga.

<3

Mia.80
sön, 2018-10-07 - 23:08

Tack för att ni tar er tid att skriva. Det värmer mycket.

Det är så sant. Jag ursäktar hans beteende. Det påverkar också mitt umgänge med mina vänner. Jag håller undan sanningen och jag tar inte hem de till mig. Det känns verkligen inte rättvist att jag ska anpassa mig på det sättet.

Sen kommer ju nästa oro. Han är just nu utan jobb och kämpar för att få ett nytt jobb. Om jag nu lämnar honom och hans drickande spårar ur, då känner jag mig skyldig. Fast jag vet att det inte är mitt ansvar. Problemet är inte att han är arbetslös utan det är ju drickandet med allt som kommer på köpet.

Det är så lustigt hur känslorna kan variera under dagen. Jag läste ditt meddelande i morse och skulle svara, men fick inte möjligheten. Det skulle vara helt andra ord. Nu framåt kvällen när han återigen påminner mig hur han blir så stärks min vilja att bryta mig loss.

Bara för att han var nykter igår och var lite engagerad i hem och barn så förväntar han sig att jag skall stå där med öppna armar. När han inte får det gensvar han önskar så får man höra det vid nästa fylla...

Vad det låter härligt med friheten. Det är verkligen så att man tassar på tå, tänker på vad man säger för att inte trigga något. Det är ju inte rätt någonstans.

Vad kan socialen hjälpa till med? Jag hade ju föredragit att han kunde flytta ut, kan man begära det?
Om de skulle hjälpa mig med ett nytt boende, har jag då något att säga till om vilket område man vill bo i?
Kan socialen på något sätt hjälpa till att övertyga banken att ge ett större bolån än man normalt skulle kunna få?

Usch, det här är inte kul...

Ullabulla
mån, 2018-10-08 - 07:38

Detaljerna,med var man vill bo och att få till en dyrare bostad än vad man har råd med kanske inte fungerar.
Soc kan troligen hjälpa dig med att bena ut vad de kan bistå med och vad du måste klara själv.

Vilken hjälp du kan få i tex samtalsstöd om du behöver det osv.
Den ekonomiska sidan kan de säkert också hjälpa dig att reda ut.
De brukar kunna hjälpa till vid akut kris,men sen ställa rätt höga krav på eget ansvar efter ett tag i processen.

Det är nog viktigare att man ser till hur det kommer att vara och vad som är rimligt och hanterbart.

Och skulden vet jag allt om.
Jag var övertygad om att jag skulle falla död ned om jag lämnade min sambo.
Det var straffet som skulle komma ifall jag skulle vara så egoistisk att jag lämnade honom.

Skulden får du nog dras med.
Det viktiga är ju att du kanske identifierar den och ser att den inte är din att bära.

Ja,han har en sjukdom.
Men går han till doktorn eller fortsätter han bara gnälla?

Jag försökte förenkla det till att så länge han inte självmant erkände eller sökte hjälp så var ansvaret helt och hållet hans.
Vilket det ju är hela vägen även om man som anhörig kan hjälpa till med stöttning.

I mitt fall så ville han till slut inte heller ha min hjälp,utan han började smyga.
Så fortsätt stärka dig själv.
Fortsätt vingla inne i huvud kropp och själ.
Det är en lång väg att klara att släppa taget.

Mia.80
mån, 2018-10-08 - 18:01

Varför jag frågar om område handlar om att jag inte vill rycka upp barnen från sin förskola. Det mer än tillräckligt för barnen att vara med om en separation tänker jag.

De boenden jag har tittat på skulle jag ha råd med och även kunna spara utöver det. Om jag inte hade barn så skulle jag få lånet, känns ju trist att banken ska avgöra om jag har råd eller inte. Förstår att de har sin riskbedömning mm att tänka på.

Jag ska försöka samla mod att kontakta soc, ville ringa idag faktiskt. Att faktiskt tala högt och berätta om situationen. Det kanske hjälpen en till större insikt.

Visst är det svåra känslor att bära på, det här med skulden. Blev det lättare med tiden?

Han har varit hos doktorn i ett annat sammanhang, då tog han faktiskt upp att han drack mycket eftersom det skulle kunna ha betydelse för behandling av det han sökte för. Han blev erbjuden hjälp men det stannade där, eftersom det var inte hans syfte att söka hjälp för alkoholen. Tyvärr.

Ja, det är så man får göra. Jag känner att jag blivit lite starkare, små steg i taget.

Man får ju hopp varje gång han är nykter eftersom han då faktiskt är en fin människa. Men jag vet innerst inne att det inte är långvarigt.

Mia.80
tis, 2018-10-09 - 07:28

Känner panik idag och mår illa. Han har druckit och betett sig dåligt. HAN är arg på MIG för att jag är kall och oförstående. Jag, som ställt upp för honom alla dessa år. Bara för att jag inte längre vill "dela säng". För honom är det rn bekräftelse på att jag fortfarande älskar honom. Han brukar fråga om jag älskar honom och ibland om jag hatar honom. Vet inte ens vad jag ska svara. Har sagt att det inte är så enkelt.

Serena
fre, 2018-10-12 - 08:53

Lyssna noga: han är vuxen.
Det betyder att han själv är ansvarig för sitt liv och hur han väljer att leva det.

Skulden känner jag igen så väl,
-jag trodde min kille/barnens far skulle dö om jag lämnade honom. Att han skulle ta självmord eller supa ihjäl sig.
Det gjorde han inte.
-Jag trodde han skulle strunta i barnen. Kände att det skulle vara mitt fel att de inte hade någon pappa.
Det gjorde han i början (struntade i dem) men sedan blev det bättre med åren. Barnen var ganska små och frågade inte ens efter honom när han flyttade.
Jag grät jämt i början men inte barnen, de var lugna. För att vi hade det lugnt hemma och det betydde mest.
Han var ju ändå inte närvarande när han bodde med oss.
-Alla andra skulle anklaga mig.
Trodde jag, men nej.. ingen gjorde det.

Angående socialen så är det till din fördel på många sätt att du kontaktar dem och bollar med dem om olika lösningar.
Jag är övertygad om att myndigheterna anser att det är ansvarsfullt av en mamma att tänka på barnen i första hand, att skapa ett tryggt hem för er.
Jag är lika övertygad om att det inte ses som ansvarsfullt att utsätta barnen för en förälder som beter sig olämpligt, är aggressiv, hotfull, onykter.
Alltså: be om hjälp och var ärlig
Om de får in en orosanmälan, och den nyktra föräldern bryr sig mer om alkisen än barnen är det illa.
Så ta tag i det. Ta kontrollen över era liv.

Skulden kommer släppa.
Det är inte din skuld, med tiden kommer du förstå och inse att du inte är skyldig till att han dricker/beter sig illa. Det kommer släppa.

Sorgen över att det inte alls blev som det skulle ha blivit med familjen, det kommer inte gå över fort, men det kommer kännas bättre och bättre.

Till slut (efter minst ett år utan att ha varit intim med honom) kan du ställa dig frågan om du vill tillbaka till mannen.
Oftast blir svaret NEJ aldrig i livet.
Men,
Är han nykter?
Då kan man fråga sig:
Kommer jag våga lita på honom igen?
Är han samma man eller har han förändrats?
Om man vill kan man då börja umgås som vänner (men då måste han alltså vara helt nykter).
Sedan kan man ta det därifrån och se vad som händer.

Just nu handlar det om att komma bort från den situationen ni befinner er i.
Kan inte mannen flytta ut ett tag, till en hyreslägenhet kanske? Till en släkting?
Så att ni kan börja ta tag i detta utan att ha varandra inpå.

Serena
fre, 2018-10-12 - 08:57

Jag kanske låter väldigt hård, men jag vill bara ditt bästa.
Jag har ju varit där själv och jag känner med dig så enormt.
Det är en hård verklighet du lever i, men jag hoppas att den kommer mjukas upp.

chawhawh
fre, 2018-10-12 - 18:22

Jag förstår dig. Känns väldigt bekant. I perioder är det alkoholfritt men man vet aldrig när det plötsligt dricks i smyg igen. Ofta passar han på när jag är borta. Vill inte heller lämna barn med honom och undrar lite om det blir bättre eller sämre för barnen om man skulle ta sitt pick och pack och flytta med dem. De kommer ju ändå att vilja vara med sin pappa ibland...

Mia.80
fre, 2018-10-19 - 22:53

Det är så mycket blandade känslor så jag blir nästan galen!

Du har alldeles rätt GammalHatt, i allt du säger. Visst är det hårda ord att läsa, men jag vet innerst inne att det är sanningen.

Det är just dessa bra och dåliga perioder som ställer till det för mig känner jag. Han har nästan spårat ur totalt vissa dagar och jag har bestämt mig för att kämpa för nytt boende för antingen mig och barnen eller honom. Helst för honom.

Men så har det varit lite bättre nu den sista tiden. Han har engagerat sig mycket i hem och barn (alltså även det som innebär jobb). Han är alltid intresserad av barnen och tycker om att vara med dem.

Han har också uttryckt att han känner ångest av olika anledningar och att han verkligen vill förändras, på riktigt nu. Visst känner jag att han menar allvar, men samtidigt har jag hört det så många gånger förut. Hur vet man att det är på riktigt? Det är väl tiden som får utvisa antar jag.

Vad gör man så länge då? Ska man stanna för att ge honom en chans eller ska man försöka gå vidare med eget boende? Min tanke är egentligen inte att lämna honom för gott utan att ge oss båda lite andrum, tror vi båda behöver det. Samtidigt är jag rädd att han blir deprimerad utan barnen och därmed sämre i sin situation. Samtidigt får han ju en chans att fokusera utan "störningsmoment" på det han behöver göra för att förbättra situation.

När det gäller kontakt med socialen, så tänker jag också att det är en fördel att ha kontakt med de innan någon skulle göra en ev orosanmälan. Men tänk om jag inte kan förmå mig själv att lämna? Det känns som att jag måste göra verklighet av planerna så gott det går, annars kanske de ser mig som just ansvarslös. Tänk om jag då skulle få problem med vårdnaden av barnen?

Jag vet, jag vet. Alla dessa tankar bör få mig att göra det som krävs. Men det är så svårt!

flygcert
lör, 2018-10-20 - 07:20

... så vet jag att det räknas som positivt att ha kontakt med dem! Jag hade länge kontakt med en och samma person om min och mina barns situation. Jag ringde alltid samma person och uppgav alltid mitt förnamn. Personen gjorde anteckningar på papper och hjälpte dels mig att höra mig själv prata om den galna situation jag befann mig i, dels var det positivt när vi separerade och det kom in orosanmälningar - då hade hen alla anteckningar som stärkte min version av händelserna/förloppet.

Och en annan sak: jag tror att våra alkisar känner på sig när man ”fått nog”. Då ”skärper de ihop sig och sköter sig” ett tag, lagom för att man ska börja hoppas igen. Men det håller sällan eller aldrig i längden, inte utan hjälp utifrån.

Jag vet inte vem som sa det till mig, men ”man är aldrig så kär som när man lämnar” stämde väldigt väl för mig (i kärlek, flytt, vänner osv). Just när man ska lämna så ser man i princip bara det positiva man har, för det är som att man vet vad man har men inte vad man får...

Kram!

Mia.80
tors, 2018-10-25 - 22:49

Det ska komma ihåg, ang kontakten med socialtjänsten.

Precis det upplever jag nu, att han känner att jag fått nog. Eller kanske mer att han insett själv hur illa det är. Han har uttryckt skamkänslor inför sitt beteende. Nu skulle det vara slut, på riktigt.

Det gjorde mig väldigt lättad, för en stund. Det kändes ärligt från hans sida. Men det fanns hela tiden en känsla att det inte kommer funka.

Och visst var det så, han KAN bara inte låta bli de där ölen som får honom att slappna av så han kan sova. Visst har det varit lugnare, men det inte helg ännu...

Nu känner jag mer än någonsin hur viktigt det är att jag skriver här. Så jag kan se tillbaka på hur många gånger han har lovat, hur många gånger han brutit sitt löfte.

En förhoppningsvis positiv sak som jag gjorde, det var att jag berättade om mina planer för skilda boenden. Inget ultimatum, utan bara ett konstaterande. Jag orkar bara inte hur länge som helst helt enkelt. Så nu kan jag med gott samvete titta på alternativ, utan att smyga med det.

För nu har jag lovat mig själv, jag skriver det här nu för att jag ska komma ihåg det. Nästa gång jag känner att det går för långt, då ska jag ta tag i det. På riktigt. Jag känner att jag låter som min alkis. Jag lovar, men sen händer det inget.

Men iallafall, det är min avsikt nu. Jag kan inte ha det så mer. Som sagt, det har varit lite lugnt senaste veckan. Men minsta lilla hoppas jag ska ge mig sparken jag behöver.

Helt sjukt, jag inser hur illa det är. Jag är så medberoende så det stinker om det.

Hoppas ni har det bra därute, kämpa på mina vänner! Jag läser mycket, men orkar kanske inte svara så mycket. Sänder styrkekramar till alla iallafall ???