Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

John-Erik

Du är "back again" :-)
Du har tagit kommandot hör jag

Styrka till dig!!

Kram

John

vad vore livet utan er? I mot- och medgång, alltid finns ni här. Peppar och ifrågasätter efter behov. Tänk att ha så många nära vänner - som vet betydligt mera än vad de närmaste där ute i det riktiga livet gör - och inte känna til några fysiska detaljer. Ibland vet vi inte ens om det är en kvinna eller man, sällan ålder. Lång, kort, smal, tjock, mörk, ljus...

Tack för att ni finns! ♡

Har haft strul med mobilen, använder endast den när jag skriver här. Men i kväll har jag spammat så gott jag kunnat... En del av er hittar jag inte på, men önskar självklart att det går bra för er alla.

Rosa-Vina, jag ser fram emot att läsa din historia. ♡

AL, dina korta rader betyder mycket.

Manda och Gamlahäst, L-glutamin finns att köpa på många ställen. Själv köper jag det via ett apotek på nätet. Får inte göra reklam, så det är bara att googla. Effektivt är det, så prova.

John, Jasmine, Nurture och FinaLisa, alltid en fin kommentar. Det värmer. Och vet ni, den här gången har jag inte varit på glid. Vit som snö de senaste tio dagarna. Försöker ta dagen som den kommer och hoppas att kampen inte ska behöva bli alltför tuff. För det tar på krafterna. Men, jag är ju obotlig optimist, så är övertygad om att det ordnar upp sig till slut.

Kram till er alla!

Sannah

Din positiva i ställning och varma framtoning! Jag tror absolut du fixar detta!!

Vaniljsmak

Måste bara komma in och lämna lite värme och omtanke. Tids nog ska jag hinna läsa ikapp. Tills dess blir det bara ett ?

nydag2018

Bra Vinäger, du är uppe på tvåsiffrigt! Det är inte illa. Så kul att höra att det går bra. Hoppas du får en fin helg ?

Är bra att vara ?? Jag vill skicka positiva tankar tillbaks till dej. Och Grattis till alla dina vita dagar! ? Kram

att ”se” dej och att läsa dej så pigg och glad ! Visst är det skönt att vakna med tillförsikt ? Nu tar vi några fina rena dagar till. Ett litet steg i taget, tänker jag i mitt stilla sinnne, fast det är en av de svåraste bitarna... att ta det lugnt. Inte köra på i 160...

Styrkekramar ?

Ha en fin helg! Blir den inte helnykter så kom ihåg att det kommer många nya att måla vita, så ge inte upp hoppet.

Hade förberett allt i detalj för att komma åt A i dag. Tutat i min underbara man att jag skulle på shoppingrunda i stan. Packat om till stora handväskan där vodkan i plastflaska precis får plats i innerfacket. Vill inte köpa starksprit, men för smusslandet var det enda chansen i dag. Planerade hur jag skulle dricka den i små små klunkar för att inte tappa kontrollen, vilket jag tenderar att göra då ruset kommer lite för snabbt. Tänkte ut var bilen skulle stå för att inte hamna för nära Systemet. Såg till att ha kontanter så att inget skulle synas på kontoutdraget, då vi har gemensam ekonomi. Satte t o m alarmet för att komma ihåg att handla något klädesplagg, resan skulle då verka mer trovärdig. Klädde upp mig, lade på smink och skulle precis dra på mig finbootsen.

Då hände något...

Efter flera timmars ångestladdat planerande tog det mindre än en minut att avbryta uppdraget.

Nu sitter jag här i mysbyxor och t-shirt. Istället för stan blir det trädgårdspyssel i det vackra höstvädret.

Är så tacksam över den kraft som helt plötsligt stoppade en potentiell katastrof. Eller, vänta, var det jag? Ja, så var det nog. Förstås. Jag tar om det:

Är så tacksam över mig själv som helt plötsligt stoppade en potentiell katastrof.

Kunde jag, så kan ni, jag lovar. Häng på! Vem är med mig nykter i dag?

Jag blev så ledsen först när jag läste utan att klicka in på inlägget.
Fan fick tillbaks exakt den känslan jag kunde ha. Aj aj aj gör ont.
Fick ångest. Exakt så. Fy fan. Tack för att du påminde mig.
Vill inte ha det där igen. Någonsin.

Sen blev jag glad och varm.
Andades ut.

Tack.

Vilken tur att du inte fullföljde planen!
Nu kan vi vara nyktra tillsammans??
Ha nu en skön helg och pyssla om dig själv?✌?

Kramar
???

Vad starkt av dig att avbryta ditt planerade drickande! Känner igen dina tankar, det kunde lika gärna varit jag. Jäkligt bra att läsa hur du lyckades styra om till att låta bli. Jag är inne på drygt tre vita veckor nu så jag hänger gärna med på en nykter dag!

Att avbryta efter så mycket planerande, vilken styrka! Jag måste erkänna att jag också kände ett sug när jag läste ovan. Kunde leva mig in exakt i hur jag själv skulle göra just nu (annorlunda men samma). En plan började ta form men så upplöstes det, som det luftslott det var, av din 180 på slutet. Mer gripande än boken jag läser för tillfället.

... är med dej ! Det var fint att läsa det du skrev. Bra gjort !!

Kram ?

John-Erik

Jäkligt bra att du fixade detta. Förstår precis tankegrejen.. har själv varit där.
Krävs mod, styrka, balans och hopp m.m.
Jag är med på resan, självklart ;-)

Kram

John

...nyktert alltså! Tummen upp på det! Kände mig helt enkelt superduktig på flyget hem idag då det blev ramlösa.
Starkt av dig att helt enkelt stanna upp i ditt planerande! Jag satt oroväckande nära vinet idag men stod emot

Vad glad jag är över gemenskapen här. Ja, jag vet att jag har sagt det många gånger, men vissa saker tål att upprepas.

Tänk om vi vågade vara så här öppna och ärliga där ute i det där så kallade verkliga livet - trots att det ju faktiskt är det här som är just det äkta, riktiga och därmed verkliga.

Hur tuffa vi än är och törs stå upp för mycket är de allra flesta ändå otroligt påverkade av samhällets normer. Detta gäller inte minst den för oss högst aktuella alkoholkulturen.

Även jag som är hyfsat stark och i jobbet många gånger tvingas vara en förebild, vacklar. Att tacka nej inför andra upplever jag inte det minsta jobbigt (har som ni vet betydligt svårare att tacka nej när jag bjuder endast mig själv...). Däremot har jag en jättespärr vad gäller att berätta om mina A-problem. Det går bara inte. Inte alls. Inte. Jag skäms för att jag känner så, men kommer inte över känslan av... hm... misslyckande kanske... eller skam... eller en mix av båda.

Men...

Jag har faktiskt lite smått börjat prata A-problem generellt. Smyger in en del tankar här och där. Berättar att jag/vi har en vit period. Kan tala om för andra att jag avstår då jag ibland kan tycka att det börjar kännas lite fööör mysigt med ett glas på fredagen (haha, ett? fem-åtta-elva snarare, men om detta säger jag förstås intet). Alltså, försöker bidra på ett i mina ögon egentligen fegt sätt, men jag förmår inte mer, inte just nu i alla fall. Tänker och hoppas att jag ändå gör någon nytta genom att uppmärksamma att ett riskbruk inte är ofarligt. Och för varje gång bryter jag ned motståndet lite lite lite. Så en dag kanske...

Dock...

Jag informerar och skriver ärligt om min panikångest. Har nästan kommit att bli en talesperson för många vad gäller detta i min lilla stad. Alla jag har att göra med på ett eller annat sätt känner till hur jag kämpar med panikattacker, eller rättare sagt hur jag kämpar för att undvika dessa.

Vad är skillnaden? Ibland blir jag så trött på mig själv, så ledsen över mina känslor. Varför kan jag inte berätta om det ena när jag så öppet gör det om det andra? Vill ju så gärna göra skillnad.

Eller så är det som mina närstående säger i många sammanhang: "Du är bara en människa du med", "Du behöver inte rädda världen på egen hand" och "Tillåt dig att vara svag någon gång".

I dag är jag stark i mitt beslut, men tillåtrr mig att vara bara en vanlig människa, utan superkrafter, som väntar åtminstone ett par dagar till med att rädda mänskligheten... ?

Ha en fin söndag!

(Oj, tenderar mer och mer att skriva mastodontinlägg. Förlåt, men säger som tidigare, orden bara kom.)

... skrev samtidigt som du, lite mastodont jag med.

Inte heller jag är en ’postergirl’ för mina laster och jag är högst selektiv i vad jag presenterar och till vem jag gör det. Det ligger så himla nära till för våra belackare ( för de finns alltid, eller hur ?) att isåfall avpolettera oss som fyllekärringar. Och ursäkta mej, men det stämmer inte. Jag tänker inte räcka någon kniven som sticks in i min rygg.

Enligt mej räcker det med att på ett försiktigt men relevant sätt markera gränser i avsikt att hjälpa dej själv.

Du behöver inte vara nykterhetens profet. Bara du är dig själv sann.

Styrkekramar ?