Hej!

För två månader sedan så bestämde jag mig för att jag måste sluta dricka, men det går inte så bra... Alkoholen orsakar alldeles för stora problem för mig. Jag har somnat i duschen och orsakat omfattande vattenskador flera gånger, jag kissar på mig och nu ligger jag här med ångest som äter upp mig efter att ha kissat ner kompisens soffa i natt. Vågar inte prata med henne och hoppas på att hon inte ska märka något som genom något slags mirakel.

Jag har en app som jag håller koll på hur länge jag håller mig nykter, men jag kommer inte förbi 20 dagar innan jag tycker att jag lärt mig hantera mitt drickande - och blir motbevisad.

Jag pratade med sjuksköterskan på min psykiatriska mottagning och sa att jag vill ha hjälp. Men vad för hjälp kan man få? Jag är inte intresserad av att gå på AA-möten, och vill inte riskera att bli flyttad till en annan mottagning (tex en beroendemottagning) då jag kämpar rätt mycket med min adhd och återkommande depressioner och tycker att det är väldigt jobbigt att byta till nya personer som inte känner mig, då det tar väldigt lång tid att våga öppna mig.

Tar gärna emot pepp och tips!

Knutten

Första steget är nog att börja med logiskt drickande, ät ordentligt innan, ta några mackor i mitten och ät nattamat efteråt samt rikligt med dryck (det gör så att du inte blir stupfull) samt håll dig enbart till öl/cider. Sen när det kommer till hjälpen så finns det ju antabus, inget jag sj skulle ta men det har hjälpt många, kanske psykologisk hjälp genom vc? Brukar ju ligga saker bakom till att man blir som man blir av bakomliggande saker så att säga.

Birre

Jag brukar försöka äta bra innan, men det är när ångesten slår till över att jag dricker fastän jag egentligen inte vill som jag spårar ur helt och dricker mycket mer bara för att straffa mig själv :(

Ju mer jag läser här inne, desto mer övertygad blir jag att antabus eller campral är ett nödvändigt ont.. Det är ju en ond spiral det här... Dricker för att jag har ångest och skäms över mig själv, men allt som jag skäms över har ju sina rötter i för mycket alkohol för att det är så jag "hanterar" min ångest. Är så himla trött på mig själv!

Jag har enormt mycket ångest över helgens fylla också som gått ut över min kompis och vet verkligen inte hur jag ska hantera det... Bör jag höra av mig? Vad ska jag säga isåfall?! Är så rädd att mista mina vänner, dels för att vi ofta umgås över alkohol, men lika mycket för att de kanske inte vill umgås med mig mer om jag fortsätter att skämma ut mig själv när jag dricker..

Men tanken på att behöva träffa någon för samtal regelbundet och älta mina problem skrämmer mig också. Är rädd för vad som gömmer sig där nere i mörkret - och också rädd för att det kanske inte gömmer sig något där nere och jag bara är en svag och karaktärslös människa? Längtar tills den här ångesten har lagt sig för den här gången.. Det lär väl dröja några veckor till :(

Hej och välkommen.

Jag tror att många av oss känner igen oss i att vara rädd och att ha ångest. Om du allvarligt vill förändra ditt beteende och förstå ( försöka, iaf ) varför du dricker som du gör, rekommenderar jag dej varmt att prata med någon. Fråga någon av administratörerna här om råd. Jag är kvinna, i 50-årsålders och min tråd heter ’Stänga av hjärnan’ så jag tror jag förstår lite av vad du söker åstadkomma när du super tills du stupar. Alla här inne vill väl. Om du får samtalshjälp är jag övertygad om att du kommer att bli mött med värme och sympati. Hoppas du pratar med någon innan det händer nåt värre än kiss och översvämningar.

Styrkekramar ?

Jag går på antabus sedan snart tre veckor och nu även Campral också. Det är ju inte särskilt lång tid men hittills kan jag säga att det är de bästa jag gjort. Nu blir det verkligen helt vitt utan alkohol. Inga ursäkter att bara ta en vinare för att det är kasst väder t.ex.
Har bestämt mig för att ta en första period på 3 månader med dessa mediciner, sedan ska jag ta ett nytt beslut. Sedan tror jag att det är bra att träffa någon under tiden att prata med. Någon helt utomstående som man kan vara helt ärlig mot. Jag hejar på dig!

Birre

Tack för eran pepp! Idag är en mörk dag, både ute och inne i själen. Tankarna på att det vore bättre om jag inte fanns har börjat dyka upp. Detta för att jag inte vet hur jag ska klara ett helt liv när jag är som jag är... Impulsen att stänga av alla sociala medier och telefonen är stor för att slippa den eventuella konfrontationen med min kompis. Vill gråta och förlösa lite ångest, men lyckas inte nykter...

Det skulle vara skönt att prata med någon, men jag vet också att jag har väldigt svårt att erkänna allt jag gjort, tänker och känner högt. Vill inte ses som självömkande och löjlig.. Så jag brukar snabbt bli "avskriven" för jag säger att allt är bra (och just i den stunden kanske det är det också, och jag har glömt hur det kändes för bara några dagar sedan)...

Jag ska försöka samla modet att kontakta vc eller någon annan vårdinsats... Snart... Önskar att man kunde sköta såna kontakter såhär i skriftlig form. Det är så mycket lättare..

Birre

Har skickat ett sms med en ursäkt till min kompis nu... Fegt och ynkligt... Men nu är det gjort iaf! Tack och lov för det! Och hon tog det bra! Äntligen kom gråten loss ❤️?

Femina

Var inte rädd för att söka upp närmaste AA-grupp och gå dit. Du kommer förhoppningsvis bli överraskad av det varma välkomnandet! Jag har bara positiva erfarenheter från mina möten. Prova! Där får du bara stöd, kärlek och förståelse.
Kram,

nydag2018

Vill bara säga att du inte är ensam om att ha gjort "dumma" saker på fyllan. Ångesten lättar ska du se!