I en anna tråd berättade jag om min bakgrund, mitt senaste återfall och rädslan som följde det. Början på veckan präglades av samma rädsla. Ambivalensen gav ångest. Klarar jag försöka vara nykter så länge jag kan eller ska jag ge upp och låta alkoholen ta över. Livssituationen är pressad, ensamheten stor trots att jag är gift och har familj. Kampen mot alkoholen har funnits i hela mitt liv. Orkar jag fortsätta kämpa? Till mina vänner sa jag att jag håller ut till torsdag sedan får vi se. Onsdag efter jobbet valde jag att åka direkt till simhallen, kanske för att vara säker på att inte hinna till systemet. Torsdag morgon frågar sonen vem som ska köra honom till fotbollen på kvällen. Jag, svarar jag direkt, tänkte att då kan jag simma under tiden. Efteråt infann sig ett lugn. Jag kommer inte att kunna dricka ikväll heller. Utan val ingen ambivalens, i ambivalensen finns ångesten.
Så har jag klarat åratal av uppehåll. Sommaren bokas varje helg in för tävlingar. Eftersom jag har höga ambitioner går det inte att dricka någon gång under den säsongen. Våren fylls med formtoppning och långpass. Vintern är alltid svårast. Jag vet aldrig när tanken på att dricka kommer, men om jag ser till att ha så få möjligheter som möjligt genom att planera träningar och evenemang på kvällar och helger har jag gjort så gott jag kan.
Jag har fått frågan om vid vilka tillfällen suget kommer. Det finns säkert en hel del känslomässiga anledningar. Trötthet och stress men framförallt upplevelsen av ensamhet och frustration. Mitt svar brukar dock vara "när det finns tillfälle"
För så är det. Jag kan se att det byggs upp genom att jag börjar titta framåt i kalendern för att hitta luckor. När skulle jag kunna dricka?
Det är ett varningstecken. Innan senaste återfallet haglade varningstecknen. Flera månader innan började tankarna på sprit. Jag började prata om det. Började planera in tillfällen. Försökte hindra mig själv genom att prata med vänner och genom att fylla luckor. Till slut var det den yttre pressen som fick mig att ge upp. Tror till och med det var livet jag var trött på. Sista dagarna under återfallet sa jag också att den här gången kanske jag inte slutar utan helt enkelt dricker ihjäl mig.
Igår var jag både hos min psykläkare och hos min terapeut. Två personer som inger trygghet och har stor empati, klokhet och respekt. Båda mötena gav hopp. Fick en ny medicin som tillägg till concertan och tror den kommer funka bra. Återkommer senare när jag ställt in den.
Idag bokade jag in helgen för nyktra aktiviteter och anmälde mig till ett träningsläger med klubben i april, som lägligt nog ligger i anslutning till påskledighet (som är en stor fara annars). Rådet att ta en dag i taget är bra, men vet att det inte räcker för en person med dålig impulskontroll och känslomässig instabilitet.
För mig har de långa perioderna mellan återfallen alltid föregåtts av förebyggande när motivationen väl är där. När den tryter måste skyddsnätet vara så tätt som möjligt.
Just nu är jag hoppfull - imorgon vet jag inte, men idag är jag nykter.

Andas, andas, andas! Och självklart ring någon! Kanske åka hem till någon? Om en vän/kompis/kollega/bekant ringde mig och bad om hjälp skulle jag bli tacksam. Tacksam för att han/hon valde mig. Det skulle vara fint att kunna hjälpa!

Åh, låt bli finaste ADHD.❤️❤️❤️❤️

Anders 48

...vad precis du beskriver de där vidriga överläggningarna med sig själv. Hur man gasar och bromsar samtidigt, och hjärnan gör så att man blir rädd för sig själv. Nåt falskt rättfärdigande och en falsk signal som framkallar en illusion av att man är villig att ta, och tro att man klarar av konsekvenserna.....

Tack för att du skrev - det hjälper mig!! Jag kände igen mig något oerhört. Tack!

Bra att du avstod. Så starkt gjort - när man är ute på slak lina! Wow. Vi lägger oss nyktra ikväll, eller hur AlkoHD! Och att spela piano på fyllan blir sällan bra har jag hört...?

På en av Sthlms vackraste kyrkogårdar ligger ung man begraven.
Han heter Robin och han var 17 år när han avled av skador från alkohol. Inte för att han själv drack utan för att
han blev skadad i ett fylleslagsmål. Jag kännde honom inte personligen men vet
vem han var. Lugn fin positiv ung kille. Jag känner hans föräldrar på avstånd. Vänners vänner.

När han gick bort så tog hela hans familj det oerhört hårt. Självklart.
Ens barn dör alldeles för tidigt p.g.a. att några andra hade druckit för mycket och misshandlade honom till döds.
Hans rum på kyrkogården syns. Den är nästan hemtrevlig, inte någon traditionell grav med planterade höstblommor.
Där finns vindlar, drömfångare, pärlplattor, foton, stenar, snäckor, nallar, blomsnurror i olika storlekar.
Det är nästan lite kaos. Bohemiskt. Men den är levande.

Den är dessutom alltid totalt översållad med ljus i olika färger, former och storlekar. Han är saknad, Robin.
Hans mamma saknar honom. Första tiden efter hans bortgång så sov hon bredvid hans grav. I en vilstol.
Hon sov där under en ganska lång tid. Robin dog på sommaren och begravdes i augusti när kvällarna blev kyligare.
Hon svepte ett täcke om sig. Och fortsatte att sova hos sin son.

Det är en oerhört tragisk historia men en vacker grav. Det finns en liten stol utställd vid hans grav. Som
om att man är inbjuden att sätta sig en ner stund och reflektera. Det händer att jag gör det. När jag är där
sitter jag och pratar en stund. Funderar. Även så denna kväll, det var oerhört vackert. Jag tände ett ljus
och funderade på alkoholens offer, dom som inte ens drack. Dom som inte valde själva. Det är hårt att ta
till sig. Sorgen kan man nog inte föreställa sig.

Jag vet inte vad det är med denna gravplats som berör mig så
- så meningslös, så vacker, men så fruktansvärt orättvis.

Det som berör mig och får mig till tårar är hans vackert graverade gravsten.

Det står..

"Det löser sig alltid" - Robin

(Jag vet inte vad jag ville säga med denna upplevelse. Jag ville bara dela det med dig. Eller så finns det något jag vill säga - men som jag inte kan uttrycka på rätt sätt. Du kanske förstår det ändå)

AlkoDHyperD

Rekord.
Även om jag ”fuskar” och måste ha sömnmedicin i doser som kan knocka en elefant brukar det sällan bli mer än fem-sex timmar ändå. Första tanken när jag vaknade var ”jävlar, vad skönt, jävlar vad overkligt, var det på riktigt eller har jag drömt att jag var så nära”

Jag var alkis igår, bara nykter rent fysiskt. Den där stunden igår kväll var en flashbackupplevelse.
För även om jag - som förra inlägget inleddes - känt att det varit på väg har det inte funnits någon rädsla eller underliggande planering för att dricka. Hur jävligt jag än mått och hur många sk möjligheter jag än haft det senaste året har jag velat uppleva allt utan filter.
Även avsaknad av känslor. Hur konstigt det än låter har jag ibland druckit för att känna och inte tvärtom.
Igår var det nog så. Jag ville kunna gråta men kände bara en tyngd av sorgsenhet som inte ville visa sig.
Tänker inte analysera mer för det viktigaste är resultatet.
Det håller.
Situationer som tidigar alltid slutat med att jag zoomat ut mig själv och följt tvånget - jag är inte hjälplös inför dem längre.
En nivå till i svårighet. Jag är mer lugn än rädd nu.

Och tack för era svar, kära medmänniskor!
Är själv inte så flitig med kommentarer just nu, så förväntade mig inte respons, fint att få den ändå

MM. När jag började läsa ditt inlägg om graven tänkte jag att det handlade om livsfaran förknippad med återfall för oss vansinnesdrickare. För den tanken kom också när jag vaknade. Att jag inte skulle ha druckit bara lite lagom igår, inte på den känslan, det hade blivit fort och mycket. Förmodligen även idag, och sedan hade det kanske handlat om dagar och inte veckor innan katastrofen.
Mamman i din berättelse hade inte suttit bredvid graven, det hade varit fyra barn som suttit där.

Lim

Vad bra att du skrev AlkoDHyperD när återfallet väntade bakom hörnet. Så starkt av dig att ställa tillbaka flaskan!! ❤❤ Och att du skrev kan jag lova hjälper andra. För det är i just det där tillståndet man kan behöva läsa om någon som varit eller är i samma läge men klarat sig.

Å vilken sorglig historia MondayMorning ? Så oerhört sorgligt. Varför får alkohol existera? Och varför är det en affärsidé att man ska vara vaken på natten i någon lokal med hög musik och dricka sig full... en idé som ungdomarna kopierar innan de får gå in lagligt på krogen. Då leker de krog hemma hos någon med samma eländiga resultat.

Vad vackert med stolen vid graven. Och ännu sorgligare. Det skulle ju stå en till stol bredvid den med en levande Robin sittandes. Inte en grav...

Kram kram

Ja, även jag andas ut nu. Hjärta slog extra slag när jag läste ditt inlägg om hur nära återfallet du var. Efter så lång tid... Så himla glad över att du skriver om det, berättar hur det kan komma plötsligt och hur du lyckas bemästra det. Ja, det, vet inte vad jag ska kalla det... sug, återfallsrisk...

Du är stark, du är bra, du gör skillnad. ♡

Kram

Hej igen ADHD, du verkar (eller rättare sagt A-rösten inom dig) ha en "liten match" med dig själv, efter som jag upplever det en lång stabil period (i över 1 år?).
. Minns att du skrev då att ditt nästa återfall kan vara ditt sista. Fina och också läskiga rader om graven, dina barn behöver dig ovan jord och inte i en grav. Vi behöver dig här också. Jag hoppas verkligen att du hittar kraften och beslutsamheten igen. KRAM!

... än vår egen vilja och kraft. Eller för den delen våra rädslor och sårbarhet. Var väl det jag försökte förmedla. Den finns här på forumet. Den finns på AA-möten (som jag nyligen börjat gå på). Tanka upp dig, den finns här för dig och för oss. Vi reder inte ut detta själv, vi är ibland maktlösa. Eller egentligen hela tiden, inför alkoholen. Kanske blir detta lite flummigt, har nyss vaknat.... KRAM ?