Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Jag gissar att det är svårt att vara öppen om saker man upplever som större brister eftersom vi är hårdkodade att försöka likna andra för att inte bli utstötta av flocken. Det här är ju också en sorts flock som vi känner att vi tillhör, för att vi liknar varandra på en stor punkt.

Men jag håller med, varför skulle inte det inte kunna så att vi kunde tala mer öppet om våra upplevda eller verkliga svagheter? Jag kan beundra folk som gör det, visar upp att de är verkliga människor och inte en perfekt fasad. Sådana människor får mig att slappna av mer, känna att jag inte heller måste vara perfekt. Så jag försöker vara mer öppen med mina svagheter. Kanske inte hur som helst. Men jag började för några år sen med mina depressioner. Berättade när det passade men ganska öppet. Nu försöker jag också prata om alkoholen men mest för folk jag känner. Men jag tänker inte skämmas för att jag inte dricker. Så om ytligt bekanta eller i jobbsammanhang har jag börjat med att jag ”fått nog”. Inte fått så mkt frågor på det...
Men vi är nog olika, vissa vill följa perfekt ledare i sin strävan att uppnå egen perfektion. Andra, som jag, beundrar imperfektion hos andra för att de känns äkta.
Jag tänker på det du sa Nurture om att ge någon kniven att köra in i ryggen. Men om man själv inte anser att det är en kniv? Kan de fortfarande köra in den i ryggen då?
Om man accepterar att man är som man är så kan de kasta kniv bäst de vill. Kanske är svårt men jag tänker prova, ett steg i taget. Jag är superbra på många sätt och har en jävla massa fel och brister. Men det är ju så jobbigt att gömma alla brister. Går åt så mkt energi till det. Jag vill ha den till annat. Vi kan ju prova, lite i taget? Jag hade inte tänkt skriva en. Innehållsförteckning direkt att gå runt med men i alla fall släppa skammen i så stor utsträckning som möjligt. Vi får se hur det går.

Jag har också svårt att öppna upp mig om mina alkoholproblem, förutom till min fru och till viss del mina vuxna barn. Men jag har svårt att vara ärlig även mot vänner vi har haft i många år. Som du skriver så känns det på något sätt mer "skämmigt" att erkänna just problem med alkoholen. Det är fortfarande lite tabu över alkoholmissbruk och allt det ställer till med.
Däremot kan jag utan större problem dela med mig om att jag i vissa situationer lider av panikångest. Men jag ska försöka tänka om och öppna mig även på denna punkt då jag tror att det både kan vara bra för mig och säkert kommer att ta emot bra av de jag pratar med. Ha en fortsatt fin söndag!

Nu ska jag inte kapa Vi-nägers tråd.. men jag tänker så här, IW:

Om man inte anser att det är ett vapen man ger bort när man informerar andra om sin alkoholism så anser man ju heller inte att informationen kan användas emot en själv, så då kvittar det ju ?

”Vi” kan inte prova.. ”Du” kan prova. ”Jag” orkar och vågar inte med alla men jag är uppriktig mot nära och kära, som behöver veta sanningen ?

Fridens liljor, som Sigge skulle säga ?

John-Erik

Finns en röd tråd i de flesta inlägg.. Många har otillräcklighet som en sak att berusa sig bort ifrån.
Jag fick diagnosen av en läkarspoling som kunde varit mitt barn om man tänker på åldersskillnaden
Alla symtom stämde men fick gå hem utan vidare utredning.
Tog mycket kraft och mod att överhuvudtaget gå till vitrockarna..

Lite så sammanfattar jag oss här på forumet. De flesta av oss har ett hyfsat jobb, inte sällan med en ledarfunktion. Vi har förhållandevis lätt att uttrycka oss i skrift. (Det är en ren fröjd för en gammal svensklärare att läsa inläggen här jämfört med till exempel Expressens kommentarsfält.) Vill poängtera att jag aldrig skulle drömma om att se ner på någon som inte uttrycker sig korrekt. Forumet är till för att skriva ner sina känslor och jag själv njuter av att kunna slappna av och inte behöva leverera grammatiskt perfekta inlägg.

Men, som sagt, vi är ofta högpresterande och har mycket att leva upp till. När vi inte riktigt orkar döljer vi det på olika sätt. Kroppen kan säga ifrån genom att vi upplever ångest på olika sätt och i varierande grad. Och sedan kommer vi till den där alkoholen... Vår gemensamma nämnare. Vår vän och fiende, vår tröstare och ångestskapare, vår räddare och förgörare.

Till slut går det inte längre, det är då vi förhoppningsvis hittar hit och kan diskutera, stöta och blöta våra tankar och problem.

Vet inte om jag har sagt det mer än tusen gånger förr: Tack för att ni finns och på olika sätt håller forumet vid liv. ♡

Det var fint sagt, Vinäger ?

Jag har en vass tunga/penna och jag borde tygla mej mer... brukar låta meddelanden vila över natten vid behov. Får folk att skratta. Fena på torr humor och dödlig ironi, oftast levererad deadpan.

Det är inget jag är stolt över, eller koketterar med, för övrigt.

Det där med att öppna upp.. det är en process för mig. Jag tar en batalj i taget. Jag är här på forumet av många anledningar men orsaken till mitt dilemma om att öppna upp är att jag gjorde något jag skäms över, när jag var onykter. Min hjärna hade stängts av och jag kommer inte ihåg själva handlingen. Det är en av mina ömmaste punkter - att jag vet att jag skulle bestraffats om jag öppnat upp. Jag hade därvidlag ett val, vilket jag är tacksam för. Men jag kan inte prata om att jag är beroende och har ( haft ) ett missbruk, med vem som helst, för jag VET att det skulle kunna förgöra mej indirekt. Tyvärr.

Styrkekramar ?

En extra kram till dig för att DU finns!?
Du var min första förebild här på forumet.?
Santorini som varit nykter i flera år är en ny bekantskap och förebild för mig.
Hon har gjort en väldigt intressant resa till sin nykterhet.
Om du inte redan gjort det så läs hennes trådar!
Kramar
???

Tack för omtanke! ♡

För tillfället mår jag skit. Den största anledningen är arbetsrelaterad. Jag älskar mitt jobb, men under de senaste veckorna har det varit övermäktigt.

Jag har nyligen blivit headhuntad till en högre chefstjänst. Förstår om det kan uppfattas som att det kan bli en ännu större arbetsbelastning, men fakta är att det, tvärtom, kan ge mig ro att fokusera på de saker jag ändå är involverad i. Just nu håller jag på med allting samtidigt och har svårt att hitta en struktur i detta..

Som den person jag är läser jag dock in andras problem, både här och IRL.

I älskade Studentens tråd, hon ligger mig mycket varmt om hjärtat, läser jag det värsta. Vad allt annat känns futtigt ändå...

I det verkliga livet har jag en kollega som har just nu ligger på sjukhus, svävar mellan liv och död. Mina känslor koncentreras helt klart till henne och hennes anhöriga.

Allt klagande angående mitt eget mående känns plötsligt meningslöst...

Men...

Helt ärligt mår jag inte alls bra. Övertalas av andra att tänka på mig själv.. Men det går liksom inte. Hur ska jag kunna fokusera på mig själv när andra har det så mycket värre?

Jag tränar som f-n, ska ni veta, på att hitta en grund, en plattform att stå på, för mig själv och mitt mående. Det mest grundläggande, andas, slappna av, varva ner...

För...

Om inte jag kan stå upprätt, hur ska jag då kunna finnas för andra? Jag brukar jämföra med syrgasmasken på flyget. Att alltid ta på sin egen först för att sedan kunna hjälpa någon annan. Viktigt, men ack så svårt.

Ha en fin helg!

Kram ♡♡♡

Funderar på det dåliga måendet som de flesta som skriver här vittnar om.
Vissa orsaker och samband är lättare att se än andra.
Till exempel är stress, sorg, oro, övervikt, sjukdomar, missbruk och sömnstörningar självklara orsaker till att vi mår dåligt.
Men sedan har vi ju (för oss i den åldern) klimakteriet som också kan vara en riktigt jobbig bov i dramat.
Och om vi på detta lägger ett alkoholmissbruk som vi vet skapar ångest och depression så är det ju inte konstigt om vi inte vet vad som orsakar vad...

Fina Vinäger, du är så klok och insiktsfull och du är så mycket värd att få må bra.
Önskar verkligen att det fanns en mirakelkur, då skulle jag sända den till dig inslagen i ett fantastiskt vackert paket!?

Kramar
???

… men det betyder inte att inte vi ska få må bra. Och visst måste vi tänka på andra och finnas till för dem, men precis som du skriver så kan vi inte vara till någon nytta för andra om vi inte står upprätta. Vet varför du mår dåligt? Kan du förändra något? När andra tycker att du ska fokusera mer på dina behov vad tycker de att du borde göra? Vila mer? Jag önskar ibland att vi kunde träffas irl och prata om allt...vi verkar ha en del liknande problem ;).

Fina, kloka Vinäger, hoppas du får en bra dag! (Hur går det med alkoholen? Ska jag läsa mellan raderna så är det inte helt bra?)

Kram <3<3

...och ändå inte. Eller...

Vet inte hur jag ska beskriva livet just nu.

Dricker något varje dag (ja, det förstod ju ni som hängt med ett tag. Är jag relativt inaktiv här, så är det oftast p g a just det).

Dricker fortfarande inte mer än att M inte märker något. Men med minst en liter 14-procentigt vin varje dag, oftast på några få timmar kvällstid, har toleransen ökat. Jag uppträder helt normalt. Försöker undvika starksprit då det är svårare att kontrollera berusningen. Det värsta är att jag tycker att mängden inte är så farlig, att min situation är helt under kontroll.

Har tänjt på gränserna rejält senaste tiden. Häller ibland upp vin i en pet-flaska och tar med mig på morgonen. Stannar och dricker ett par hundra meter innan jag är hemma. Vet att jag inte är ensam om det, men det känns som att det blir värre och värre.

Allt går ju så bra i perioder...

Jag, nybliven högt uppsatt chef, är en stor j-a bluff. Lurar allt och alla, inklusive mig själv, mest ont gör det att det inkluderar även min älskade M. Att smyga för honom, den mest underbara som finns, är snudd på outhärdligt.

Om M - gud förbjude - skulle dö, är jag rädd att jag går under. Eftersom han nyligen har haft cancer är risken förstås större än tidigare. Självklart skulle jag känna mig tom, sörja halvt ihjäl mig och sakna honom otroligt mycket. Efter trettio fantastiska år tillsamman vore det förstås helt naturligt.

Men...

Jag är också rädd att jag skulle supa ihjäl mig. Ingen bromskloss alls i min A-vardag. Det vore förödande. Barnen bor på annan ort, så ingen skulle märka något.

I dag har jag drucki Alcogel - handsprit!

I morgon är jag på jobbet. Leende, omtänksam, trevlig och högpresterande som vanligt.

Gode Gud, hjälp mig!

Gode gud hjälp mig, skriver du.

Många på forumet verkar tycka att Gud och Jesus är det värsta som kan hända dem och att AA handlar om att låta Gud ta över ens liv.

Hellre Gud än alkoholen isåfall, tänker jag.

Käraste Vinäger: tetror med 14 %-igt vin och alkogel. Smaka på de orden. Du och jag är alkoholister och jag tror att du behöver hjälp NU. Kan du vara snäll och ta dej själv på allvar ? Och prata med gubben - det förtjänar han.

Från en som bryr sej så in i h-e ?

Styrkekramar ???

Med någon du litar på. Så kanske ni kommer på något bra tillsammans..Eller beställ tid till doktorn för oro eller magont, eller vad du har för besvär. Det finns många vägar att få hjälp. Du kanske inte behöver avslöja allt. Jag förstår att du som chef tycker det är jobbigt, för då ska man ”klara av saker själv”.Men fundera på olika lösningar, för du kommer säkert att klara av att sluta dricka..Jag tror på dig?Varm kram

Femina

Snälla du. Jag har ännu inte läst hela din tråd här på forumet, men snälla du, sök hjälp. Det går någon slags gräns mellan att dricka vin/sprit till när man börjar missbruka alcogel/t-sprit eller vad det nu kan vara som innehåller A. Det här kommer inte att hålla länge till. Hjälp dig själv. Sjukskriv dig och be om hjälp. Jag önskar dig allt gott. Du måste göra något! "Gud" vare med dig!

Femina

Först vill jag bara säga att din ärlighet att berätta är den styrka som kommer hjälpa dig. Nog för att vi är anonyma här men det krävs ändå ett visst mod att erkänna sina svagheter, inte minst mot sig själv.

Sen vill jag bara säga att jag tror omgivningen, t ex på jobbet, visst med tiden uppfattar vissa signaler men att de med egen erfarenhet av missbruk/medberonde uppfattar dem snabbare för där finns en igenkänning som andra inte har. Ingen vill kanske "skvallra" om sina misstankar av oro för att ha fel. Ingen vill heller inte själv hamna i ofördelaktig dager inför sin egen chef. Men, just därför har du allt att vinna på att söka hjälp innan det kommer fram på annat sätt. Det gör dig starkare och mer trovärdig än om du blir påkommen med "byxorna nere", om du förstår vad jag menar. Att du har A-problem gör dig inte till en mindre bra chef/människa men att du stoppar huvudet i sanden och inte söker hjälp gör det. Tänker på dig. Vi alla på forumet finns här för dig. Lycka till!
Kramar,

- vad gäller Alcogel.

Det fanns inte heller i min tankevärld att något sådant skulle kunna hända mig. Tror heller inte att det kommer att upprepas.

Jag har dock aldrig varit finsmakare när det gällt att få i mig A. Fy f-n vilka häxblandningar jag druckit genom åren.

I dag, när allt var slut och ångesten slog till, kom jag att tänka på den där handspriten. Jag googlade och läste allt jag kunde komma över för att inte riskera att dö - där har även jag en gräns.

Ska jag vara helt ärlig upplevde jag ingen större förnedrande känsla än vad jag gjort när jag korkat upp en ljummen vodka innan jag ens fått av mig ytterkläderna. När en sådan "period" uppstår akut gäller inget findricka.

En dåres försvarstal kanske detta upplevs som, fullt förståeligt i så fall. Jag är dock medveten om vad jag gjort och ville mest lugna om det var någon (mer än jag själv) som eventuellt kände oro över detta. Jag mår bra, är inte berusad, även om magen är lite kass.

Självklart är det en slags botten jag slagit i. Funderar förstås över fortsättningen på mitt liv. Konstigt nog ser jag mig fortfarande helt nykter i framtiden. Tänker att det här är något jag kommer att läsa om och skaka på huviudet åt när jag tittar tillbaka på mitt A-liv.

Som sagt, just nu är det lugnt i alla fall.

Tack för att ni bryr er! ♡

Kram

Uppdaterade samtidigt som du skrev ditt senaste inlägg. Tack för att du bryr dig. Självklart har du rätt i det du säger. Är ingen risk att någon misstänker något - ännu. Om jag skulle vara orolig någon gång, jobbar jag hemifrån. Alla vet vilken hög arbetsbelastning jag haft, så det förklarar om jag sett lite sliten ut ett tag.

Men jag vet att det finns en gräns och att jag inte ska underskatta mina kollegor. För precis som du säger, en del har extra känslig näsa för att känna igen just ett missbruk.

Som sagt, tack för omtanken! ♡

Era kramar värmer lite extra. ♡ Jag kan ju bara tänka på hur jag skulle reagera om jag läst något liknande hos någon annan.

Har redan funderat på att radera raden om handspriten. Som Femina skriver, även här där vi är anonyma är det en mycket påfrestande ärlighet. Men jag låter det stå kvar åtminstone ett tag till.

Kram

John-Erik

Skriver som till en bra vän, som jag tror du är för många.
Du behöver inte nedvärdera dig själv som du gör.. Du har ju lyckats tidigare
men nu förstår jag inte riktigt hur du tänker.
Du är inne på en fullständigt livsfarlig väg.. oavsett orsak till att man dricker
så är det inte värt att förstöra sin kropp med dagligt intag.
Du måste iaf ha uppehåll mellan för att spara levern.48 tim. säger man att
levern behöver för att reparera sig.
Det är ju tufft med sjukdom i familjen (är ledsen för din skull), men det blir inte bättre
med alkohol, det vet du ju. Gel ska du INTE förtära. Kan ge sjukdomar
Försök ta ett uppehåll med A och använd lugnande och sömnmedel istället så kan du kliva
ur lättare.Håller på dig Vinäger. Lova att du tar tag i detta nu.
Du har en bra karriär och en bra gubbe så det finns ju bra grejer i ditt
liv att vara glad över utan A.I all välmening...:-)

Styrkekram

John