Hej!
Jag har en alkoholberoende sambo! Hen har missbrukat sedan tonåren med olika preparater men just nu är det bara alkohol!

Hen har lovat att sluta med denna jävla alkohol ex antal gånger, hen ha supit bort semestrar, födelsedagar, helger ja ni vet. Jag har kanske druckit ca 10 burkar cider/öl sedan vi träffades för jag vill inte stödja problemet så jag kan mer en gärna avstå! Och det vet personen!

Varje fredag är det ca 5-6 stark öl, samt ibland något starkare sprit!
Ibland 4-5 gånger i veckan, ibland bara 1 gång i veckan. Ja ni förstår det är ganska varierande.
Men problemet för att hen smyger med drickandet, hen kanske dricker 2 öl framför mig, men är typ skit full några timmar senare och så hittar jag massa ölburkar på hens gömställen,
Eller inte alls dricker framför mig men jag märker att hen är påverkad, och blir arg när jag ifråga sätter.
Är hen nykter så säger hen att hen vet att hen har problem, och vill ha hjälp!
Vi har äntligen fått hjälp!

Problemet är att vi bråkar pga av denna jävla skiten, jag mår dåligt, hen mår dåligt, barnen mår dåligt för att vi mår dåligt ja ni vet.

Jag vill inte lämna för har jag stått ut så hör länge tänker jag stanna kvar och kämpa under behandling. Jag älskar denna människa så ofantligt mycket och vill leva resten av mitt liv tillsammans med hen. Men jag vill inte leva med beroendet.

Jag har ingen att prata med för jag vill inte förstöra fasaden för alla tror vi ha det så bra och är så lyckliga.
Undra vad som skulle hända om man faktiskt sa sanningen- att nej vi ät inte världens lyckligaste par, min sambo har alkoholproblem och har haft det sedan vi träffades.
Jag har många gånger fått ljuga för mina vänner om varför jag inte vill träffas,, skyller t.ex på jobbig natt med barnen, eller att dom är förkylda osv för att inte behöva berätta sanningen. Men egentligen är det så att jag bara vill skrika ut och berätta allt. Håller på att explodera med mina känslor, Men jag kan inte prata med min sambo heller eftersom hen är på samma nivå som jag och samma situation, Hen blir sur och jag berätta/säger något som hen tycker är fel eller inte vill höra, medans jag vill bara prata av mig om allt så är hen väldigt tyst av sig.

Jag hoppas jag kan komma in på en anhörig träff någon gång, tror jag skulle behöva det...

Märker nu att jag bara famlar, jag vill inte lämna, vi håller på att få hjälp. Men hur fan gör man för att orka under tiden, sambon ät grinig för att hen inte få alkoholen som hen vill osv... och jag är grinig för att jag inte vet hur jag ska hantera allt. Alltså en jävla pannkaka! Och så hittar sambon nya anledningar till att dricka, men vi har Det tufft så jag behöver dricka..
Då brukar jag ställa frågab;vad hen ska jag dämpa min ångest med då? Har ju ingenting
Snälla behöver tips för att orka hålla huvudet över ytan finns väl fler son mig?

Mvh en utsliten medberoende sambo & förälder.

Anonym 21523

Oj vad jag känner igen mig....
Du tog upp det här med att säga sanningen!? Hur skulle det kännas att säga lite grann? Att säga att ni har det lite jobbigt nu?
Jag har börjat sagt till våra vänner att det är kris, och till en del lite mer ingående. För mig har det känns rätt

Jo det kan man ju göra men jag är fortfarande i stadiet där man "skäms" eller känner "skam över att man inte lever som normala familjer. Förstår du vad jag menar?

Det kommer en tid dör jag kan berätta,, men inte nu känner jag. Jag ska gå på anhörig träff och se vad jag kan få för hjälp och stöd!
Men tänkte jag börja här där andra är i samma sits!

Anonym 21523

Jag förstår absolut, men du är inte ensam. Det finns många relationer där ute med olika slags kriser mm. Och säkert finns det dem som skäms att säga sanningen... jag har också varit där och skämts.... men det tog ett tag att berätta, och det kanske tar längre tid för vissa eller tvärtom

Att gå i annhörighets grupp låter som en jätte bra sak att göra, funderar själv på det

Jo jag vet att det finns så många olika scenarion i alla olika familjen, men man vill liksom inte vara en av dom. Man vill ju vara en av dem som har ett lyckligt hem osv!

Ja, vi får det via behandlingen så jag tänkte att jag iaf skulle gå på en av dom för att se vad det är och om det hjälper något.
Det är ju inte bara min sambo som behöver hjälp, det är ju faktiskt jag med.

Vi är många som lever samma liv fast på olika platser i Sverige ❤

Anonym 21523

Det som tyvärr brukar sägas är att det är de som är anhöriga som mår sämst...
Så ja ni behöver hjälp bägge två, för du sliter och spenderar varje dag med oro osv och han måste få hjälp med att se vad han gör

tala om att DU inte mår bra för dom du litar på och som du kan anförtro dig åt! De kommer säkert att undra varför! Känns det bra att tala om varför kan du göra det annars kan du säga att livet bara känns lite tufft just nu eller något! Då får du säkert stöd och uppmuntran från dom som står dig nära! Oavsett om de vet att din man dricker eller inte.

Det har jag aldrig hört men kan tänka mig att det är sant.

Känslan som händer i kroppen när den där ölen kommer fram är obeskrivlig, klumpen i magen som vara alla veckans dagar för man vet inte när hen är onykter...

Det har jag sagt många gånger men då också har jag sagt att det varit mycket med barnen osv.

Jag har en vän som berättar hur kaotiskt hen har i sitt liv med sin partner med många olika saker.
Även ifall det är jobbigt för denna person är det helt underbart att lyssna på för då är jag inte ensam.. Även ifall det inte handlar om just alkoholberoende så känns det skönt att veta att dom också ha problem

Jag kan prata med mina föräldrar om det, Men det är för att don vet om situationen

Anthraxia

Jag tror att man ska bryta sig ur den där skam-känslan för ALLAS skull. Och nu menar jag bokstavligen talat ALLA, i hela världen.

Samhället ser ut lite så; upprätthåll en perfekt yta, erkänn inga brister - så ALLA mår dåligt och håller inne med sina känslor. För att vända det så måste fler våga säga att "Det är inte perfekt. Det finns problem" - sånt kan sprida sig.

Och för att avstigmatisera beroendesjukdomar - en STOR majoritet söker aldrig hjälp. För att de skäms, för att deras sjukdom så ofta ses som "svag personlighet och dålig självkontroll"

Om vi kan släppa på de här sakerna så har fler en chans att bli hörda och sedda, våga be om hjälp, och ha en chans att må bättre.

Ja, och så för din egen skull också då.

Jag skulle inte skämmas över att vara tillsammans med en diabetiker. Inte någon med borderline heller. Och jag vägrar skämmas för att jag älskar en alkoholist. Och det betyder också att när jag haft det så jobbigt att jag inte orkat fungera, så har jag alltid haft någon att prata med, som vet, och det har enbart varit positivt.

Sorg40

Jag oroar mig jag har ont i magen jag hör ölburken öppnas han tror att jag inte hör
Jag låsas han låsas Jag försöker vara glad älskvärd ! Inuti klump i magen gråten i halsen hopplösheten . Ibland kan jag inte dölja min besvikelse min ledsamhet då blir det. ansträngt och vi glider i sär

Sorg40

Vill bara att han ska vilja vara nykter
Kan ju inte förändra nån som inte vill
Medberoende är lika giftigt som giftet som missbrukas

Min sambo är på sitt första grupp möte idag, hen har haft enskilt samt trappar ner på sina sömntabletter hen missbrukat i flera år. Jag trodde hen åt don för sömnen; men tydligen så åt han dom för lugnande samt sömn. Så hen är även läkemedels missbrukare ?

Hen kommer klara detta och det är så skönt att då hjälp:)

idag ringde jag till samma behandlare som hen har och ska träffa denna fantastiska kvinna som själv är nykter alkolist nästa vecka! Jag ska f0 hjälp med mitt medberoende, angörig, sambo, fästmö. Jag ska få hjälp med hur jag ska bemöta min sambo som nu har det tufft. Jag ska också få hjälp för alla känslor jag byggt upp!

Hen är med lätt retlig; mycket irritation, men kan tänka mig att det är beroende människan dom skriker. Hen är också mer känslig ön vanlig!
Det är så jobbigt att stå brevid men ändå så skönt att få hjälp ❤

Jag har kommit till den biten att jag sökt hjälp och det är så jävla skönt! Alla känslor jag stängt inne i alla år ska äntligen få komma ut ❤

Du har så rätt!
Men det känns mer rätt att älska en sjukdoms person ön en beroende person om du förstår?
Det känns så oerhört svårt att erkänna för sig själv att man lever med och älskar en alkolist!
Min sambo är nog en så kallad beroende person, byter beroende.
Tidigare var det narkotika/alkohol, sedan när vi träffades var det mycket sex och när sexet försvann pga graviditet så började alkoholen eskalera och samlivet finns knappt.
Och för några veckor sedan tog hen benzo i några dagar innan jag och cheferna kom på hen. Därav fick vi hjälpen.

Jag har så mycket jag vill prata om men det kommer liksom inte ut. Det kommer väl med tiden och det är så skönt att prata med någon som vet.

Det var så skönt att ringa personen idag som har med beroende enheten att göra, för första gången fick jag prata med någon irl som äntligen förstod vad jag pratade om.
Jag började nästan gråta när jag pratade med henne och sa nu när jag ringde och bad om hjälp så föll en sten ifrån min kropp! En tung sten släppte men stor del av stenen är kvar ❤

Jag älskar min sambo så innerligt, men inte hens beroende.

Vi satt och prata idag och jag kom på där och då att jag aldrig levt med den nyktra utan alltid lever med beroende människan och beroende känslorna han har.
5 år tillsammans, 2 barn samt jag har en till sedan innan, hus , förlovade och allt. Men allt har sket under han beroende. Nu ska jag äntligen få lära känna hens riktiga sidor, hens oberoende känslor

Vi bråkar och har gjort sedan det startade. Jag försöker stötta han, men allt jag sägee/gör blir bara fel!

Han drack igår EFTER gruppmöte och skylde på att vi hade bråkat hela dagen och att han mådde puss pga det.
Men jag då? Jag hade lika pissig dag!

Vi bråkade ändå till läggdags och jag grät och berättade att jag inte vill bråka med han då sa han bara-men gör inte det, sedan gick han och la sig.
Utan att trösta mig,utan att visa att han bry sig om mig.

Han menar på att behandlingen först och främst berör honom. Men jag menar på att det är båda två som går behandlingen då jag också ska gå på möte pga medberoende. Men enligt honom så är det han som mår sämst av alla.
Han vägra se andras problem och skyller alla hans problem på alla andra.

Han tycker jag och chefen sätter en stämpel på honom och han var sur på jobbet för någon dag sedan, förstår det och då hade chefen sagt att det är pga beroendet som skriker då han trappar ner på sömntabletter samt alkohol. Men det höll han inte med om för chefen var en idiot som sa så. Och jag är en idiot som säger att det är beroendet som talar och inte hans riktiga jag. För det håller han inte med om.

Han menar på att jag inte stöttar honom, för att jag bråkar eller säger sanningen som han inte vill höra.
Men det är jag som frågar hur det går,hur det känns, och pratar om vad som inte känns bra osv..

Han har fått behandlingen via jobbet och dom betalt sanslöst med pengar för det. Så jag ringde chefen igår och frågade om anhörighälp också ingår i priset. Och det trodde hon så hon bad mig ringa och boka tid.
Då menar min sambo på att jag gjorde fel och borde ha ringt honom innan och berättar att jag skulle boka tid. Men jag berättade ju efter. Och han hatar att jag bokat tid med samma kvinna som han ska prata med. Det var detta bråket startade igår.
Jag kände lättnad över att jag äntligen sökt hjälp men min sambo blev arg.
Gjorde jag fel? Borde jag pratat med min sambo innan?

Han menade på att jag gick bakom ryggen, det tycker ju inte jag för jag måste också hjälpa mig själv för att klara av detta. Men okey, kanske borde ha förvanat honom MEN jag har pratat med han om att jag ska söka själv flera gånger sedan han fick behandlingen. Så han har vetat om det. Men det blev hus i helvete När jag gjorde det.

Jag står och trampa på samma ställe känns det som.

Jag vet inte alls vad jag ska ta vägen ??