Det är annorlunda denna gången.
Jag är tillbaka.
Hej gänget om ni är kvar, hej alla nya människor och historier som ni bär på.

Det räcker nu.
Jag är klar.

Ta hand om er
Kram

har givit mig ett beslut.
Jag är frisk.
Det är ett mirakel.
De grundar beslutet på att jag svarar adekvat i mina läkarsamtal. Dvs jag hänger med i samtalen och kan prata. Därför är jag inte sjuk.
Jag tappar forfästet, allt blir mörkt.
Det finns inget kvar. Orkar inte mer.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet vad jag behöver göra.
Det är hemskt. Trodde inte jag behövde göra detta. Men att ”hota” om att ta livet av sig räckte inte.
Jag måste dö.

Detta är så jävla sjukt.
Jag måste dö.

Så jag säger tack mamma för allt. Jag älskar dig. Tack pappa för allt. Jag älskar dig.
Tack lille bror och lille bror och lillasyster och lillebror. Ni är så bra❤️ Jag älskar er. Så mycket.
Tack exmann. Jag äskar dig mest av alla. Förlåt.

Det är kört.
Jag orkar inte mer.
Jag är klar.

Ta hand om er.
Fridens ❤️

Anders 48

...men inte detta!!!!! Du MÅSTE prata med någon. God vän, jourhavande vän, jourhavande präst. Psyket igen kanske. Men för allt i världen - verkställ inga planer på att ta livet av dig.

Inget är så jävligt, även om det känns så, att det är värt att ta livet av sig. Blir så berörd av det du skriver och tänker bara stop!!!!!!

Finns väl även en linje man kan ringa om man har dessa funderingar. Ska se om jag kan hitta dessa. Stor kram till dig/Anders?

Anders 48

Jourhavande medmänniska: 08/7021680 (kl 21-06)
Jourhavande präst: Nås via 112 kl 21-06

Självmordslinjen: tel 90101, kl 06-24. Går att chatta där också.

Hjälplinjen: Tillfälligt psykologiskt stöd. 0771-220060 (kl 13-22 Alla dagar)

Bara ring Studenten! Du MÅSTE! I all välmening och omtanke.// Anders

Du måste söka akut hjälp, du får inte låta FK förstöra ditt liv. Du har ju så många riktiga människor som älskar dig.
Det kommer ordna sig på något vis, det gör det alltid.
Men inte om du i affekt gör impulshandlingar. Ett självmord får man aldrig möjlighet att ångra.
Så snälla, sök hjälp nu!!!
Kramar
?????

Li-Lo

Så tufft du har det nu, ett besked som drog undan mattan för dig. Ditt inlägg låter som ett avskedsbrev och jag behöver skriva till dig. Du har fått råd och omtanke av andra användare som kanske kan guida dig i det som känns hopplöst.

Jag gissar att du är rädd nu. Du nämner dem du älskar och de älskar dig, du är deras barn, syskon och vän. ibland är du ett stöd för dem och nu kanske någon av dem kan vara ett stöd för dig. Låt dem hjälpa dig, för du behövs.

Du behöver naturligtvis inte ta ansvar för vår oro men jag vill skriva att vi finns här för dig.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

Åh, vad jobbigt du har det nu. Det skär i hjärtat på mig av att läsa ditt inlägg, då är det förstås bara en bråkdel av hur det måste kännas för dig.

Snälla, Snälla, Snälla, avvakta till åtminstone i morgon med att fundera över vad du eventuellt planerar. Du hinner förhoppningsvis sova något, vilket brukar lindra den allra värsta ångesten. Lova att du funderar ett litet tag till.

Vill säga så mycket, men tänker att det viktigaste måste nå fram. Vänta ett tag, lova det! ♡♡♡

Tycker om och känner så mycket för dig!

Kramar om ❤

Lever. Ångest.
De säger ptsd, depression, gad och utmattningssyndrom.

Jag tog tag i min krisplan. Ringde exmannen. Bad honom hämta Vovven. Undvek att ta ut alla piller från apoteket. (Jag har ju sagt att jag inte ska ha en massa piller till läkarna. Ändå finns de där)
Ringde efter hjälp.
Den kom.

Jag vet inte längre hur jag ska hantera detta.
Jag vill bara bli frisk.
Jag är ledsen.

Förlåt för att jag skrämde er.
Jag skrämde mig själv.
Jag är inlåst nu.
Kanske får jag hjälp nu?

Vi får se.
Förlåt.

Tack Studenten för att du hör av dig! Det var verkligen starkt av dig att att ta tag i en så tung situation och söka hjälp.

/magnus
alkoholhjälpen

Fy vad du har det omänskligt jobbigt nu. Det är förfärligt att vårt sociala skyddsnät har kollapsat. Men det hjälper inte dig att jag blir arg på detta faktum. Kom däremot på att det finns en del organisationer som kan hjälpa och stötta. Som kan se till att du får de samtal som du så väl behöver, följa med både till läkare, FK mm. Fick för mig att du bor i Götet? Jag har mycket goda erfarenheter av Bräcke Diakoni här som hjälpte en god vän för ett par år sedan. Fick rekommendationen av en väninna som är socionom. Kan förmedla tel o mail om du vill. De jobbar under total sekretess.
Bamsekramar till dig! Du är en kämpe och du fixar detta! ?

Anders 48

Så skönt att läsa att du inte gjorde slag i saken och att du blev inlagd. Kanske kan ge dig tid till att bara vara. Och reflektera. Man skall ju vara stark för att klara av att vara sjuk - och du är oerhört stark.

Kämpa på kära du. Tankar till dig!?

Det fans ingen plats på avdelningen. Så le la in mig på en avgiftsavdelning för droger och alkohol. Jag frågade varför jag var där, de visste inte.
Kommer onekligen (kan sätta en tusenlapp) på att bli problem med att jag lades in på den avdelningen och inte en allmänpsyk.jag bara vet det.

Läkaren idag frågade hur han kunde hjälpa mig. Jag berättade. Han sa att hab inte kunde hälpa mig. Men han kunde skriva en remiss till mottagningen jag går på att jag behöver ett läkarsamtal.
Och det samtalet kanske kan hjälpa till med att få ner rätt diagnoser på papper till försäkringskassan.
Jag vet inte.
Jag mår böttre idag. Är fortfarande skakig i sinnet. Grät lite förut men håller uppe hoppet och skenet typ.
Jag var så redo igår.
Sådant gör mig rädd.
Lite uppgiven över att jag inte fick rätt hjälp igår heller. Att de la in mig hos narkomaner. Det var en sorglig syn. Som beteendevetare var det ytterst intressant...fick sova 12h iaf, så inget ont ur det.

Nu blir det tacos hos exmannen. Lite vovvemys och film.
Som en helt vanlig lördag.
Kontrasterna.

Förlåt igen för att jag skrämde er.
Jag tänkte bara om jag försvann så fanns det ngt kvar till familjen.
Funderar på att ta bort inlägget. Men skäms inte över min psykiska ohälsa. Den är där och jag slåss. Som jag slåss ibland.
Igår var en pers.
Någon av er kontaktade polisen och polisen kontaktade min mor/exman. Då var jag redan inlagd. Tack för att ni såg allvaret i det. För det var det. Nu har jag pratat lite med min mor igen. Kanske kan hon nu se att det är på riktigt. Att jag faktiskt är sjuk. Kanske gör hon inte det. Tiden får utvisa. Och jag kämpar vidare med mig själv, mot mig själv och systemet ??

Tack, och förlåt (igen).
Fridens ?

Systemet som i samhällets ”säkerhetsnät” och byråkratier.
Ej systemet systemet ? förtydligande ?

Lite av ett vacuum nu. Så extremt hårda känslor och så ba poooff är det söndagsmorgon och jag vaknar upp i min säng själv igen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Känner mig lite vilsen. Borde man inte få samtalshjälp efter att ha varit med om detta? Kanske någon utomstående som ringer och kollar så att man är okej, lever? Ne... icke sa Nicke. Så jag antar att jag får försöka skriva och bearbeta denna upplevelsen själv.

Jag känner inte mig direkt glad över att leva, helt ärligt. Jag går fortfarande med suicidala tankar. Jag förstår på flera plan att det kommer bli bättre igen. Jag är bara så himla trött och har märkt att jag ser framtiden mer pessimistiskt. Jag förstår någonstans att fredagen kommer påverka framtiden på något sätt men jag misstänker att det är ur en negativ aspekt. Jag Fubderar lite på varför de la mig på en Drogavvänjningsavdelning och inte allmänpsyk. Kanske var jag inte tillräckligt tydlig med min avsikt till att vara där. Hade lagts in på en annan avdelning hade jag nog känt mig tryggare och velat stanna kvar. Men jag hamnade fel. Och det triggade mer ångest än vad kändes lämpligt för mig. De hade ingen direkt plan heller, jag frågade som sagt varför jag var där men ingen visste. Varför blir det såhär?

Jag har två alternativ nu, som jag ligger och Fubderar på. 1, leva vidare som jag gör. Och det går ju faktiskt sådär, en ska inte behöva gånomkring och vilja försvinna. 2, jag lägger upp en egen typ av plan för att försöka vända mitt mående igen. Jag vet inte hur jag ska hantera GAD och ptsd. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera en depression eller utmattning heller. Men någonstans får jag försöka lära mig, måste ju finnas information på nätet. Jag kan inte lita på att vården finns där etc.

Jag behöver bara orka. Jag vet att grunden för mitt mående är sömnen. Så Där får huvudfokus ligga. Fasten jag ibland är rädd för att lägga mig. Så behöver jag sömnen. Jag behöver motion, och jag behöver regelbunden mat.

Veckan som gick (om vi nu ska göra en snabb kedjeanalys) har sömnen inte fungerat alls, maten har jag lite missat eftersom jag inte varit hungrig och motionen har ej pritioriterats. Jag har varit dålig med att ta min medicin (eftersom jag inte haft råd att ta ut ny), jag utsattes för en ångestladdad situation med exet. Jag var med i en ganska hård session, utan landning. Och jag sa hejdå till en trygg människa på jobbet.

Många bäckar små påverkar min sårbarhet. Fk blev nog droppen i bägaren. Därför påverkade det mig så pass dramatiskt och hårt. Ändock fanns det någon typ av medvetenhet om att inte skada mig. Och jag gick med så bestämda steg jag kunde förbi apoteket där min ”utväg” finns.

(Vägrar att ha för mycket pills hemma, just på grund av att detta kan hända. Lite självmedveten är jag änna. Jag vet att jag har kass impulskontroll och jag vet om att jag är deprimerad och jag vet om att jag har en suicidalrisk. Jag vet ju om att i morgon måste bli bättre)

Så jag MÅSTE välja alternativ 2, sömn, kost, motion, och orka.

Nu skrev min avokat att besked kommer nästa vecka. Jag behöver vara stark inför det beskedet. Känns som att jag går på en smal tråd. Och jag upplever mig som ickesedd av de flesta myndigheter. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra.
så min hjärna pendlar mellan destruktiva tankar och små konkreta sätt att försöka höja min livskvalité. Det är en ganska tung och jobbig brottningsmatch i hjärnan.

Just nu känns det som att tyngdlagen trycker ner mig i sängen. Helt jävla slut.
Kanske funkar Fake it till you make it även på utmattning? Fast det vet jag ju inte fungerar, det var ju så jag hamnade här....
brööööööl!

Vafan ska jag göra?
Hur tar jag mig själv tillbaka till frisk?

Fridens ?

så bara måste skriva till dig. För ett par år sen skrev jag här för att bearbeta mitt medberoende. Men nu läser jag mest för att få stöd i att handskas med min egen relation till alkohol. Känner så med dig och din kamp för den är också min.

Min svåra pmds gör mitt liv till ett känslomässigt kaos. Tar numer medicin. En kombination av ssri, snri, lugnande och insomningstabletter. Jag skapade en mental regel om medicin istället för alkohol och har nu ett och ett halvt år som nykter. Nu när jag börjar känna igen är dock kampen mer på riktig. Varit i avstängd bubbla så länge. Också sjukskriven på grund av depression och utmattning.

Jag är suicidal varje månad och har även suicidförsök med mig i bagaget. Det är oerhört svårt att beskriva och förklara hur det är.

Jag la också in mig själv vid ett tillfälle, men fick fel medicin så jag mådde bara sämre. De tog mig inte på allvar och avfärdade mig som utbränd, därför vågade jag aldrig berätta hur jag egentligen led.

Efter att ha jobbat hårt med mig själv börjar jag nu kunna lyssna till min kropps signaler. Det har tagit tid för jag är fantastiskt duktig på att stänga av dem.

Det finns massor av hjälp även om det känns så fruktansvärt j-vla tugnt. Depressionen drog ner mig ända till total hopplöshet men det är bättre nu. Svårt fortfarande men så mycket bättre.

Jag försöker fokusera på en sak i taget. Just nu är det maten. Att orka laga den, att orka äta den. Sömnen fungerar tack vare medicin. Jag la ner all andra krav, det tog tid. Jag promenerar när jag har ork över till det. Inte när jag svettas av minsta lilla rörelse. Fokuserar på att behålla ett inre lugn. Klarar ingen stress för jag blir "sjuk" får allergianfall och börjar nysa och snora direkt. Sakta sakta går det framåt.

Våga ta stöd av de som finns nära. Jag hade så mycket skuldkänslor över att jag visat hur det var bakom fasaden. Det har jag fortfarande. Men jag orkar inte leva med den uppe längre. Det är lättare att orka nu.

Fått massor av hjälp genom att läsa i olika stödgrupper på sociala medier. Det är för mig lättare än att ta mig till samtalsstöd, har haft det och laddar nu för behandling av utmattning. Samla så mycket kraft du kan. Och be om och kämpa för stöd från vården även när du mår bättre.

Kram

KL

Hej! Förstår att du har det väldigt jobbigt! Jag kan bara tipsa om något som heter TRE - Tension and Trauma Releasing Exercises. Används för att hjälpa människor med PTSD i krigsdrabbade länder. Googla på det, det erbjuds workshops i det i storstäder, bland annat Stockholm och Göteborg. Hjälpte mig väldigt mycket efter att jag varit med om jobbiga saker, bland annat blivit vittne till ett knivrån.

Kram!

Önskar sååå att jag kunde göra något för att lindra din situation. ♡ Du har fått flera fina råd här ovan. Hoppas att något kan hjälpa.

Kramar i massor ♡♡♡

John-Erik

Hej Studenten!

Hoppas att du snart mår bättre.
Tänkte på att vissa mediciner kan ge mörka tankar.
Kanske räcker med att byta ut någon medicin.
Kolla biverkningarna noga..
Hoppas verkligen att du får den hjälp du har rätt till.
Ingen ska behöva må som du gör/gjort.

Styrkekram

John