Jag har bytt min känsla.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen över hur du har behandlat mig.
Hur jag har behandlat mig själv.
Hur våra barn, framför allt vår son, har blivit behandlad.

Och jag är arg!

Arg för allt du har gjort mig.
Arg för hur du har behandlat mig.
Arg för hur jag har behandlat mig själv.
Arg för hur våra barn har blivit behandlade.
Jag är arg över hur jag fortsatt kommer att bli behandlad och vad det kommer att göra med mig.

Jag har fått lära mig att jag ska skilja på sjukdom och person.
Sjukdomen är ett och du är ett. Inte samma.

Men det är svårt.
För det är du som har gjort allt det här mot mig.
Du har gjort alla val.
För du har haft ett val.
Du har alltid haft ett val.
Precis som jag. Och jag valde alltid dig.

Jag minns så mycket.
Jag minns så lite.
Jag har inte velat minnas.

Jag minns hur du har försvunnit.
Hur jag har ringt alla sjukhus. Sökt efter dig. Ringt alla häkten.
Hur jag har åkt runt och letat. Med barnen i bilen.

Hur har du hamnat först?
Före allt annat?
Före barnen?
Före mig?

Du blev viktigare än allt.
Alla hot. Allt våld. All psykisk misshandel.
Alla löften – som du inte förmådde att hålla.

Hopp och förtvivlan.
Hoppet alltid lite strakare.

För jag valde dig när jag kunde ha valt mig.
Dig som jag älskade och hatade.
Du som var min trygghet precis som det var du som gjorde mig så otrygg.
Du som var mitt allt – eftersom jag hade valt bort allt annat.

Jag stängde dörren och slog upp den igen.
Kom tillbaka.

Jag som möjliggörare.
Jag som hatade det så mycket. Så förbannat mycket.
Jag som kände så mycket kärlek. Så förbannat mycket kärlek.
Men ändå – en möjliggörare.

Och vad fick jag?

Ensamhet.
Väntan.
Isolation.
Vånda.
Ensamhet.
Denna förbannade skam. Denna livslögn.

Ensamhet.

Det är jag som är sjuk.
Det måste vara jag som är sjuk.
Det var aldrig jag som var sjuk.
Du gjorde mig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag litar inte på.
Jag törstar efter kärlek.
Jag har så många hemligheter.
Jag är så ensam.
Jag är så duktig.
Jag är så mycket fasad.
Solid.
Av betong och armering.

Finns det någon som kommer igenom?
Jag tror det. För nu väljer jag mig.

Var på Hypnos-terapi i veckan och jag tog upp min sorg och besvikelse över hur mina föräldrar brast i sitt ansvar när jag växte upp! På grund av sjukdom, visst, men för ett barn är sorg och besvikelse just sorg och besvikelse oavsett liksom! Liksom för din son! Då sa terapeuten en sak som jag tänkt på mycket:
”I min värld betyder inte blodsband någonting längre! Har haft så många personer som suttit i den stolen där du sitter nu och de har lagt år på att sörja och hoppas på destruktiva relationer med blodsband! Men släpp dom och sluta förvänta dig något som absolut inte finns i blodet! Det finns så många människor som verkligen vill vara något för dig även om dom inte delar dina gener!”
Först tyckte jag det kändes så brutalt men har tänkt på det mycket och det är väldigt logiskt och klokt egentligen! MCR lider med dig och dina barn!❤️ Men om du föreställer dig ert liv helt utan honom, hur skulle det vara? Att kasta hopp och förväntningar överbord är en sorg men ändå något som skapar trygghet! Kram

MCR

Min bästa vän berättade precis att hon ringt min mamma. Sa att jag var för sjuk för att själv fatta rätt beslut om vad som var bäst för barnen och mig.

Jag känner tacksamhet.
Jag är livrädd.

Blade Runner

Så väl beskrivet, tack för att du delar med dig

Bestemor

Jag har kommit till samma insikt. Nu har jag flera fina systrar som verkligen bryr sej om mej.
Vi har medvetet "friat" och valt varandra ( vid olika tillfällen)
Det känns så befriande att släppa hoppet på sin biologiska uppväxtfamilj som inte vill ha kontakt.

InteMera

Jag kan höra din förtvivlan genom raderna! Vill sända dig en stor varm kram och en påminnelse om att även denna jobbiga känsla kommer passera! Du är starkare än du tror och att tappa kompassen för ett tag är inte farligt. Ta emot all den hjälp din välmenande vän och andra omkring dig kan ge. Jag känner så igen dendär sorgen från barnen man kämpar med, deras både längtan och besvikelse är så svår att hantera. Hoppas ni kan få lite hjälp på vägen, så nu kommer vidare både du och barnen.

Vad han väljer att göra eller inte kan inte du varken ta ansvar för eller göra något åt. Du och barnen kommer få det bra, du kommer kunna fatta de rätta besluten som du redan gjort så många gånger. Tro på din inre kraft och vilja, även när en dimma ligger över alltsammans!

InteMera

Hur går det för dig MCR? Sänder dig lite mod och styrka härigenom, hoppas du orkar skriva några rader någon gång och berätta hur det går för dig! Jag har tänkt på dig och önskat dig allt gott!

MCR

Tack för din omtanke! Dina ord värmer ❤

Det gör ont nu. Så ont. Jag vill inget annat än att klippa alla band. Jag vet att livet skulle bli så mycket bättre om du inte är en del av det. All oro. All besvikelse över det som inte blir. All förtvivlan. Det skulle vara så mycket lättare. Helt utan dig.

Sonen var hos dig. En natt. Efter veckor då jag sagt nej till umgänge. En natt. Efter att du först kommit hem till oss någon dag innan och jag känt att läget var ok. En natt.

Så ringer de från skolan och meddelar att sonen inte har kommit på morgonen. Hjärtat slutar slå och jag tar mig hem till dig. Lämnar allt och springer. Men när jag kommer fram öppnar du inte dörren. Balkongdörren och fönstren där uppe är öppna. Men du hör inte mina rop. Inte heller hur jag bankar, slår och skriker i trapphuset. En väktare öppnar sedan dörren och där ligger du avslagen. Jag tar vår son och åker. Tröstar och hjärtat slår igen. Jag gör en orosanmälan. På både min son och på dig.

Efter några dagar blir jag uppringd av soc. Psykiatrin har också gjort en anmälan. Du har haft en psykos och i ditt blod fanns amfetamin, metamfetamin, benzodiazipiner och cannabis. Och vår son var där. Psykosen hade börjat när sonen var där och sedan vuxit och vanföreställningarna hade blivit värre. Du hade själv ringt polisen.

I går var vi på möte på soc. Jag och sonen. Jag är så trött. På att vara den som ska se till att umgänget fungerar. På att se till att barnen är trygga. På att jag måste vara den som har fullständig kontroll.

Du har nu lovat att lämna regelbundna drogtester. Men jag har inget förtroende. Oavsett om du är aktiv i ditt missbruk eller inte. Du är oförmögen att vara förälder. Och det är jag som får ta emot all ilska, frustration och sorg som barnen känner.

Och om jag begär ensam vårdnad finns en stor risk att jag kommer förlora fick jag höra i går och att umgänget kommer bestämmas av någon annan. Och att jag då tappar ännu mer kontroll.

Jag vill klippa alla band. Men det har jag inte rätt att göra.

InteMera

Oj kära du som du har det! Vanmakt, trötthet och frustration. Jag vet hur det känns, domdär andetagen när man leder ut sitt barn ut ur en lägenhet där den andra slocknat. Skräcken över vad som kunde hänt...När soc och polis och alla möjliga blir inblandade. Du är inte ensam! Sänder dig massor med styrka och en stor kram i din kamp!

Systemet kan inte vara rätt om ett barn ska behöva uppleva en pappas missbruk och inte som mamma kan få vårdnaden?? Vem har rätt att förstöra ett barn så? Var inte rädd utan fortsätt kämpa för dina barn. Stor kram

MCR

Vad gör man när barnens längtan är så stor att de nästan spricker? När pappa fortfarande är den de längtar efter trots alla svek, all oförutsägbarhet och brutna löften?

- Pappa?

Jag orkar inte kämpa för att umgänget ska fungera mer. Jag anpassar och ger så mycket av mig för att möjliggöra er relation. Din och barnens. Men ansvaret är alltid mitt. Alltid.
Och oavsett vad du gör står du så högt i deras ögon.

I veckan ringde du från sjukhuset där du nu var inlagd för missbruksrelaterad skada. Sa att nu hade du fått ett uppvaknande. Igen, tänkte jag. Vi får se hur länge det sitter i. Psykosen i höstas, alla orosanmälningar som gjorts på barnen, två institutionsbehandlingar, en förlorad familj, vänner som lämnat, förlorade arbeten. En dödslängtan. Allt som du också sagt gett dig perspektiv.

- När får vi träffa pappa igen? Vaknar jag återigen upp till.

Och jag svarar lika tålmodigt:
- När pappa mår bättre. Han är för sjuk nu. Ni vet han har en väldigt svår sjukdom som gör att han inte kan ta hand om er, eller sig själv. Han får hjälp för sin sjukdom av personer som kan hjälpa. Men det är en svår sjukdom. Och han kan bli väldigt sjuk många gånger. Men vi kan inte hjälpa honom.

Och sen säger sonen att det saknas över tusen kronor i hans plånbok.

InteMera

Vad fint att du väljer att skriva här igen, har funderat hur det går för dig! Blir ledsen av att höra att svårigheterna fortsatt, att du fortfarande måste kämpa så hårt.

Barnens saknad och sorg är svår att bära men du kan inte göra mer än att finnas där för dem så som du gör nu. Att dom kan sakna nån som beter sig illa säger mer om vilka fina mänskor dom är, som kan se bortom det dåliga och ändå tycka om sin pappa. Jag vet det svider när dom saknar nån man själv bara anser gör illa, men låt dem ha sin saknad. Det är inte bort från dig att dom tycker om honom också. Och tids nog kommer dom vara stora nog att förstå allt du gjort för dem och vad lite pappan bidragit med under deras uppväxt.

Fortsätt skriv och håll modet uppe, styrkekram till dig!

MCR

Tack!

Ja, barnens saknad och sorg är stor. Och på ett sätt längtar jag efter att de är så stora att de ska förstå. Hur mycket jag har kämpat för deras umgänge. Så att jag slipper bli den dumma som ständigt säger nej. Min son längtar efter mamma- och pappaveckor och kan gråta över att hans bästa kompis får träffa sin pappa varje dag. Han träffar kuratorn regelbundet på skolan för att få prata om all sorg.

I går kändes det ändå som att sonen förstod mig. När pengarna saknades sa jag helt enkelt att jag trodde det var hans pappa som hade tagit dem. "Varför då?" Sa han då. "Därför att hans sjukdom får honom att göra saker som de flesta andra inte gör". "Jaha, men jag tror det har varit en tjuv här", sa han.

Efter att jag hade pratat med pappan i telefonen sa han att han hade lånat pengarna, men att han hade tänkt att lämna tillbaka dem.

Sonen sa sedan att han förstod varför jag hade trott att det var pappa som hade tagit dem. "För mamma du vet vad pappas sjukdom kan göra och det är därför som du alltid är orolig för oss. Och pappa var dum som tog mina pengar. Han hade kunnat fråga först".

InteMera

Där ser du vad kloka dina barn är! Förstod nog vad som hänt med pengarna men ville vara snäll och ville med att först skylla på en tjuv ge pappan rätt till tvivlet och hoppet att det kanske inte var han. Men din som förstod så väl ändå, och vet du på ett förvridet sätt lär det honom också om empati till en annan, förståelse för att folk inte alltid gör som man tror eller som dom borde.

Heleena

Ååå vad jag känner med dig.
Här har det eskalerat igen. Mitt barn skulle bo hos sin pappa inatt eftersom att vi ska på semester i 2 veckor och dom inte kommer kunna ses på ett tag. Som tur var förstod jag att det inte var läge innan jag lämnade. Denna ständiga kontroll och allt ansvar och hur ensam man känner dig i det.
Mitt barn undrar varför hen inte får träffa pappa. Besvikelse i barns ögon är nog det värsta! Men våra barn är kloka, dom kommer förstå. ❤️

MCR

Ja, denna ständiga kontroll som man inte ska ha, men som är livsviktig för att barnen ska vara trygga. Ända står man ibland helt utom kontroll.

I dag fick jag ett samtal från soc om en ny orosanmälan som var gjord på mina barn. Deras pappa var ju inlagd på sjukhus i förra veckan och då hade han uppgett att han skulle vara föräldraledig med barnen under sommaren (vilket inte stämmer, då jag har sagt nej till det). Det hade lett till att vårdpersonal hade gjort en anmälan. I samtalet med soc i dag fick jag veta att barnens pappa är i ett fortsatt aktivt amfetaminmissbruk utöver all den alkohol som han dricker.

Jag och barnen är i alla fall på semester nu. Den första som jag gör helt ensam tillsammans med dem. Utan någon annan. Jag planerar och gör det som faller oss in. Ingen annan. Jag har rattat över landsgränser, tagit in på trevliga små ställen, smällt upp tält några nätter och hoppat i både hav och sjöar och har utforskat små och stora mysterier. Jag känner mig full av kraft och glädje. För jag klarar så otroligt mycket mer än vad jag tror. Och kanske kommer jag orka att driva att få enskild vårdnad med.

InteMera

Unnar dig en underbar semester med barnen! Jag har också sista åren åkt bort med bara barnen ett tag på sommaren, bästa veckorna på hela året oavsett vad vi gjort!

Tycker nog frågan om ensam vårdnad börjar bli aktuell i ditt fall, han har så länge uppvisat ett oansvarigt beteende och det låter ju inte som det är på väg att ändra heller om det finns andra substanser än alkohol i bilden också. Jag tycker du ska ta upp frågan med soc, diskutera hur dom skulle se på det och förklara dina motiv, hör med dem om de skulle backa upp dig i frågan i rätten för att säkerställa att barnen hålls i säkerhet. En pappa som är i det skick som dina barns pappa är har nog lååång väg att gå till att bli ens en normalansvarig förälder, än mindre kapabel att delta i beslut för barnens framtid och viktiga beslut som kommer vartefter barnen blir större med allt som rör skolgång, studier och hobbyn och resor. Med en väl underbyggd motivering tror jag du skulle ha ho goda chanser till ensam vårdnad och det skulle lösa i alla fall en del av dina bekymmer. Sen ska man komma ihåg att vårdnad och umgänge inte är detsamma, men i hans situation är umgänget ändå ytterst begränsat och med ensam vårdnad skulle du i alla fall ha full koll på allt viktigt för barnen med pass, hälsovård, skola mm utan att behöva få hans underskrift och gillande. Om du orkar tycker jag du ska överväga att be om råd för en process.

MCR

Tack! Vi hade en jättefin semester! Så fint att bara vara vi. Utan mina föräldrar eller någon annan. Bara jag och barnen. Mina beslut. Och nu är jag tillbaka med en känsla av att jag klarar av så mycket mer än jag tror.

När soc ringde upp mig andra gången för att säga att de inte tänkte starta en ny utredning, eftersom läget ändå var oförändrat, frågade jag om vad de tyckte om mina chanser att få enskild vårdnad. Hon ville inte uttala sig. Det var samma kvinna som gjorde utredningen sist efter att pappan fick en psykos med sonen hos sig och då han han hade amfetamin, metamfetamin, benzo, cannabis och alkohol i blodet. Hon avrådde mig då och nu ville hon inte ta ställning. Hon menade att jag ser ju till att hela tiden göra kloka bedömningar och avvägningar gällande umgänget och pappan strider ju inte för att få träffa barnen mer eller att de ska bo hos honom. Så därför behövs det inte och det skulle finnas risk för att det skulle göra saker värre för barnen och mig.

Jag blev då precis som nu så frustrerad. Jag hade behövt att ha dem i ryggen för att jag ska känna att jag kan ta mig genom processen. För jag vet att han kommer att strida mot mig. Och att det kommer bli fult.

Jag vill bara det som är bäst för barnen.

MCR

En dag ska ni få veta.
Och kanske kommer ni att förstå.
Vilken kamp det har varit.
Alla tankar som föregått varje beslut. All den kraft det har tagit. All rädsla jag har känt. All smärta det har gett mig att se er besvikelse. Att all er sorg också är min sorg.

Att allt alltid har varit av kärlek.
Och jag har gjort så gott jag har kunnat.
Och att mitt hjärta alltif har varit fullt av kärlek till er - även då jag har varit trött. Även då jag har tagit beslut som fått er att känna så mycket ilska mot mig i stunden. Då. Framför allt då.

Jag känner fortfarande skuld över hur jag inte lämnade tidigare. Att jag tillät oss alla att bli så sjuka. Men jag gjorde så gott jag kunde - för jag var också sjuk.

En dag ska ni få veta.
Och kanske kommer ni att förstå.

En bok till dina barn? Dina inlägg här och kanske har du mer skrifter? Samla på dig och när dom är vuxna, samla ihop allt i kronologisk ordning från småbarnsåren till vuxna och utflugna. En bok som sedan kan läsa i lugn och ro. För att förstå dig men även sig själva. Vet själv hur min turbulenta uppväxt har påverkat mig och luckorna och lögnerna, nedtystandet har gjort det svårt att förstå. Hade behövt en sådan bok! Bara en tanke! Varma hälsningar och kramar till dig MCR♥️