Då är den här. Dagen med stort D. Inte Halloween men dock dagen då jag har varit vit sedan 2/10. Så trots att jag "fuskade" lite i början av månaden, så har jag faktist hållt mig vit sedan jag läste om uppmaningen här inne. Känns faktist jäkligt bra och är riktigt stolt över mig själv. Har som många andra här, lite andra problem med både fysiska och psykiska smärtor i kroppen som vanligtvis är enkelt att dämpa med alkohol. Men har tjurat mig igenom dem också. Har under denna månaden stött på både ångest attacker och abstinens, men även fantastiskt fina dagar med familjen och på jobbet. Har lärt mig en för mig viktig sak. Jag kommer aldrig att klara av att leva helt o hållet från alkohol.
Tragisk insikt? Nä, inte för mig. För desto viktigare så har jag kommit till den insikten att jag kan också kämpa emot de flesta dagarna. Jag kommer framöver inte lägga mig på rygg när jag fallit, utan så snabbt som möjligt börja klättra uppåt igen. För jag kommer att ha som mål att undvika fallen, men också att acceptera dem på ett sätt jag inte gjorde innan. Innan så har jag blivit otroligt deprimerad när jag trillat dit efter en vit period. Vilket har gjort att jag fortsatt dricka för att dämpa skammen inombords. "Ingen ide att sluta dricka, jag är ju ändå hopplöst kass och förlorad" osv osv. Det svåra kan nog bli att inte använda denna känslan som en trigger. Men svårigheter räknar jag blint med på denna alkoholens krokiga stig.
Alla ni kämpar där ute, ni har alla varit en otroligt stor del i mitt välbefinnande som jag känner idag. Jag har läst era inlägg, svarat en del. Men framför allt insett att jag inte är ensam i detta.