Hej. Jag är en 37 årig kvinna med tre barn som är periodare. Sen 18 år tillbaka på ett ungefär har jag druckit ganska mycket i perioder. Efter
jag fick äldtsa sonen för 19 år sen drack jag inte så mycket på ca 1 år sen tog det fart i perioder då jag och en väninna började "leva livet" och springa på krogen. Jag blev återigen gravid och höll mig nykter ett par år, sen flyttade vi till ny ort där grannarna älskade alla typ av sammankomster på helgerna där spriten flödade fritt och då tog mitt drickande fart igen. Men enbart på helger. Vi flyttade återigen till en helt annan ort och jag utvecklade pan.syndrom. Gick i KBT och drack ingenting på ca 6 månader men började mer och mer då jag märkte att panikattackaerna uteblev under fyllan-i början. Drack ofta, även i veckorna och så fort det fanns tillgång. Bodde väldigt isolerat så det var inte många som märkte vad jag höll på med. Min man möjligen men han orkade nog inte se och söp ner sig redigt även han varenda helg. Vi det här laget var ungarna ganska stora och höll sig hos kompisar på helgerna. Efter ett par år på nya orten sprack äktenskapet efter ca 15 år tillsammans. Jag träffade en annan man, han hade inte problem med spriten men däremot psyket. Jag flyttade till honom och söp som ett svin de helger jag inte hade barnen. Pga mannens dåliga mående och därmed beteende blev det slut. Jag började arbeta för att få ihop till hyra och mat nu när jag måste klara mig på egen hand och drickandet upphörde helt i veckorna och även vissa helger då jag arbetade. Träffade återigen en ny man med grav alkoholism sen 30 år tillbaka. Vi drack när det fanns dricka. Socialen var sedan länge inkopplad och det blev bestämt att barnen skulle bo officiellt med sin pappa. Vi hade dock en privat överenskommelse som gjorde jag att jag träffade barnen ändå. Vi flyttade och missbruket tog ännu större fart, på platsen vi flyttat till bodde det nästan bara alkolister, äldre och narkomaner. Vi fick helt enkelt inte bostad någon annanstans pga skulder. Det eskalerade och urartade till slut. Jag flyttade till en nära anhörig som var mycket dålig och alkoholist. Fortsatte drickandet tillsammans med en ny pojkvän. Den anhörige avled så småningom och vi fick flytta runt och vara inneboende hos kompisar. Till slut fick vi chansen av social förvaltningen att bevisa att vi klarade av ett boende och vara nyktra. I nästan 2år höll det, jag blev gravid och vi var nyktra hela hans första år sen tyckte jag att jag kunde börja dricka igen utan problem. Sista svängen varade i 2 månader och jag blev utkastad och hemlös, bodde hos olika samtidigt som soc tyckte att jag skulle gå behandling och hålla mig nykter föra att få träffa min yngsta. Vilket jag gjorde. För 2 veckor sen blev det återfall då nuvarande maken och fadern till mitt yngsta barn återigen "stängde mig ute" gnm att inte svara på telefonsamtal och sms gällande lilla pojkens mående. Det blev för mycket och jag drack på ångesten. I förra vecka, måndagen träffades jag och lilla sonens pappa och han frågade om vi skulle prova igen. Så blev fallet. Jag vägrar gå i gruppverksamhet, men vill gärna börja i enskilda samtal. Jag har precis påbörjat samtal med psykolog och känner mig trygg med att ha en fast plats att bo på igen. Jag får träffa och ta hand om min lilla son varje dag, vilket skänker mig enorm glädje. Viljan finns men osäkerheten är närvarande hela tiden. Vad är det som säger att jag inte kommer börja dricka igen? Om man tittar bakåt har jag alla odds emot mig? Varför gör jag det? Det enda svaret jag kommer på är att jag dricker då min ångest blir för stark. Har fått bättre medicin och som sagt påbörjat psykolog samtal och önskar enskilda samtal hos alkoholterapeut, mina förutsättningar denna gång att lyckas är störst hittills. Så varför är jag så osäker?