Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Anxiete

av att leva parallellt i samma hus är tung. Jag kan tycka synd om min man när han ,som du skriver, sitter och dricker men har varken roligt eller mår bra. Om jag då bjuder in och försöker nonchalera att han druckit ,sätter mej och tittar på tv med honom t.ex. då kan man ge sej f-n på att något elakt kryper ur honom och jag går. Det är som om de måste straffa sej själva men ska absolut inte erkänna det.

Ditt inlägg gör mig både ledsen och glad. Glad och varm för att du mår bra, men ledsen att familjen, gruppen - flocken, inte mår bra.
Kan det vara så att din man dricker mer nu när du är nykter? Att han vet och känner att du tar hand om barnen och därmed kan "koppla av" och dricka?
Er kärlek är grundad, det märks.

Men för att inte hamna i ett djupt medberoende, kan du ta hjälp av någon?
Kan det gå att räta upp innan det är ett slagfält?
Han dricker, du tar allt ansvar, känner dig förmodligen ensam i din relation.

Det kommer ju antagligen inte bli bättre av sig själv, tyvärr.
Fundera på hur du vill att ditt liv ska se ut. Om en vecka, om en månad, ett år, om 10 år.
Utgå ifrån det.

Om man ser att ni är på 2 olika vägar just nu så kanske ändå sluthållplatsen är gemensam?

Jag är alltmer sällan här inne på forum men råkade nu få syn på dina senaste inlägg. Och så såg jag att MM skrev att ’er kärlek är grundad, det märks’. Det högg till i mig, liksom när du skrev om er historia som du inte kan gå in på pga anonymiteten. Det gjorde ont att läsa och påminnas om att ungefär där har jag varit. Inte så illa dock, det nådde sin vändpunkt tidigare. Jag nådde min smärtpunkt en kväll, packade det mest nödvändiga och gick praktiskt taget rakt ut. Har ältat dettta, och återkomsten, här på forum. För jag gick tillbaka efter hans löfte att sluta, och det höll efter en något knackig start. Idag är han helt nykter sen mer än sex år tillbaka. Jag har jobbat mycket med mig själv inom Alanon och Vuxna barn. Förstod så småningom att min del i vår osunda, om än på många sätt goda relation, hade rötter i min barndom. Vår relation idag är ärligare och rakare än nånsin. Och bättre, på ett annat sätt än förr.
Jag skriver om mig och mittt nu. Det jag vill, är att önska dig och er kraft till en vändning. Jag hoppas ni hittar en ingång som kan visa vägar ut. Allt gott ... och jag kan inte låta bli att sluta med det som blev mitt mantra: det är möjligt att ta makten i sitt eget liv❣️? Kram och styrka / mt

Känner igen mig mycket i ditt liv..Hur man älskar någon som gör så dåliga val..Hur en person kan vara som två olika personer. Hur man avskyr den fulla illaluktande, sluddrande människan, och däremellan älskar den snygga, väldoftande mannen/pappan till sina barn..Det verkar som om att när partnern förstår allvaret i att hen mister familjen på riktigt, kan en vändning komma..Eller så tar det ännu längre tid, eller så sjunker personen bara ännu djupare in i sitt missbruk..Vilken väg det blir, vet vi inte..Kanske inte personen med missbruket vet det heller. Det enda vi kan göra är att må så bra som möjligt själva..Och se till eventuella barns bästa..Jag önskar dig allt gott..Du är stark, duktig och en suverän mamma..Glöm aldrig det?Kram..

Lim

Tack Anxiete, MondayMorning, mulletant, Ler och miss lyckad för era svar. Jag har läst dem allt eftersom de kommit men jag orkade liksom inte med att svara. För då hade jag behövt känna efter. Men jag vill ni ska veta att jag uppskattar varje svar och tanke ni gett mig ❤❤ och de värmde direkt jag läste dem. Tack!!! ❤❤❤

Jag trodde min man skulle säga något dagen efter den där incidenten. Säga något om att ta en paus ett tag. Men det som hände var att han undvek mig hela dagen. På dagen var jag och barnen iof inte hemma och sedan när vi väl var hemma sov han till kvällen. Ett tag tänkte jag att han kanske dött! Men han vaknade sedan och undvek oss allihop. Av skam? Vet ej. Har han hållt sig nykter efter detta? Nej. Han fortsätter. Äckligt tycker jag.

Jag har en tidsplan i mitt huvud. Vill inte tänka att tiden fram till dess är bortkastad utan jag tänker att den handlar helt om mina barn och mig själv. Men sedan om han inte slutar dricka så kommer jag absolut att gå min egen väg. Det har jag inga som helst tvivel kring. Sedan finns det saker som kan skynda på allt förstås. Jag tål ju inte vad som helst.

Nog om det.

Igår tänkte jag på att dricka. Tänkte och tänkte på om det ens skulle vara möjligt att dricka nåt utan att få ångest direkt. Och om jag ens vill känna berusning? Tänkte länge och väl men ingenting talade för att jag skulle dricka nåt eller för att jag ville. Så det blev inget. Förstås ? För att ta ett återfall känns det som att nån först måste slå mig i huvudet med en tegelsten så att jag glömmer bort hur man tänker.

Vet inte om någon minns... men förut... ett år sedan kanske? Kommer inte ihåg när det var men jag råkade ju dricka en grej som innehöll alkohol. Och jag fick direkt ett enormt ångestpåslag. Räknar det inte som att jag drack eftersom det inte var medvetet. Men det kändes jättejobbigt. Men det bevisade ju väldigt direkt hur alkohol ger mig ångest. Så det var ju en bra erfarenhet såhär i efterhand för jag lärde mig något som jag har användning av varje gång jag tänker på att dricka nåt.

Sedan menar jag inte att jag tycker man ska prova dricka för att lära sig nåt. Hade aldrig gjort så med flit. Inte en enda cl.

Jag är faktiskt fascinerad av att det kan anses normalt ett dricka ens en gång per vecka. Jag tycker att det är ofta! Många dricker väl en flaska vin per vecka kan jag tänka mig? Det är ju mycket. Så tyckte jag förr i tiden också. Innan jag fick problem. Och det känns så FINT att jag är tillbaka där. På en plats där jag tycker och känner på riktigt att det är onaturligt med alkohol.

Jag tänkte räkna efter hur mkt pengar jag sparat på att inte dricka. Men jag har glömt vad det kostade! En del av mig vill ta reda på det för att kunna räkna medan en annan del av mig mår så bra av att inte veta vad det kostar att köpa öl längre.

Mina inlägg är överallt och ingenstans.

Ena sidan fylld av alkoholproblem genom min man och andra sidan helt fri från alkohol. Jag fokuserar på den alkoholfria för det är den som är jag. Och jag uppfostrar mina underbara barn till att se fördelarna med att leva så som jag gör. Jag säger inte att deras pappa dricker för mycket. Men jag klargör att jag inte tycker om alkohol och att jag bara dricker sånt som de kan dricka. Utan att smutskasta någon. Men jag säger att av öl mår man illa så jag vill bara dricka sånt som man mår bra av. Och sedan märker de ju hur mycket piggare och mer närvarande jag är. Sedan förstår de inte varför men så småningom gör de nog det. Och då är jag ett perfekt exempel på hur bra man mår och hur bra man behandlar andra om man låter bli alkohol.

Jag är helt säker på att de kommer att minnas sin mamma som en närvarande, aktiv och omtänksam mamma och jag kommer alltmer hänvisa det till nykterheten jag valde februari 2017.

Jag tror att risken som finns när man dricker när man har äldre barn är att de försummas ännu mer. Man tror att de klarar sig själva så då kan man dricka oftare. Småbarnsföräldrar kanske fotfarande försöker kompensera för sitt drickande (särskilt mammor) så att barnen ändå får mycket av vad de behöver. Men tonåringar får nog tåla berusade föräldrar på ett annat sätt. Kanske tåla att spendera kvällen ensam hemma när föräldrarna dricker. För det ska de väl klara? Eller?

Jag tror det är lika viktigt att vara nykter med tonåringar. Så därför kommer mina barn ha en nykter mamma även då.

Kram till er alla ❤❤ och Tack igen till alla fina svar jag fått.

Lim

God morgon.

Idag fick jag äntligen en efterlängtad sovmorgon!

Novembervädret och det tillhörande mörkret känns nu tycker jag. Det är en sådan kontrast motför bara några veckor sedan!! Och jag saknar redan ljuset. Det är inte klokt egentligen vad snabbt det känns som att jag har fått nog av mörkret ?

Men jag har turen som får vara ute mycket varje dag. Jag har läst att man ska försöka vara ute i en timme minst innan lunch för att få ljus nu under det mörka halvåret. Och det är jag varje dag. Och mer än så. Det hjälper mig tror jag.

Idag ska jag till kyrkogården och tända ljus. Brukar inte göra det men jag kände att jag vill ge både mig själv och barnen en upplevelse av det under den här helgen. Inte bara bus eller godis. Även fast jag tycker att det är roligt med Halloween.

Snart åker vi utomlands. Ska börja packa snart tror jag. Dagarna går snabbt och plötsligt är det dags att åka. Ska bli så skönt med semester för jag hade väldigt kort i somras. Det känns nu... att jag hade för lite ledighet i år.

Hoppas ni har en fin helg allihop. Jag anar att det här är en svår tid på året att inte dricka. Det finns nog både psykologiska orsaker (mörker, tristess, mkt jobb etc) och sedan även andra saker som högtider osv. Men någon gång måste vara den gång då man övervinner det och klarar sig igenom den svåra perioden.

Kram till er alla!

Lim

God kväll. Eller det känns som natt redan. Har varit ute flera timmar men solen försvann på ett ögonblick kändes det som.

Vi var till kyrkogården. Så vackert med alla lyktor och gravljus. På väg hem kändes det tomt... klockan var väl efter 16 och det var helt mörkt. Vi åkte hem och jag kände den där märkliga tomheten som jag förr i tiden dämpade med vin eller öl. För att få innehåll till den långa mörka kvällen?

Jag har tagit ett bad och dricker råsaft av blåbär. Jag får färg på läpparna av det precis som av vin. Usch, det blir konstig när jag ser mig i spegeln.

Jag funderar på att ta mig ett träningspass på crosstrainern. Vill egentligen ut och springa men det passar inte nu. Crosstrainern är ett rätt så dåligt substitut för det är syret jag vill åt utomhus. Imorgon får det nog bli ett springtur i alla fall.

Ett glas vin skulle inte sitta fel nu (jo, det skulle det såklart men ni fattar) men jag hittar andra sätt. Nyttiga drycker och träning samt kosttillskott är något jag har ersatt alkoholen med i snart 1 år och 9 månader. Och det är bra saker som håller vecka efter vecka. Och imorgon när jag hade kunnat vakna bakis och med ångest så kommer jag vakna som den bästa versionen av mig. Ja, kanske med lite höstdepp och oro men den är där för att den ska vara där... ingenting jag har gjort kommer att vara orsaken. Det är bara så jag är av naturen när nya årstider träder in. Med ett glas vin ikväll skadar jag bara morgondagen. Och nuet också för den delen.

Är ni fler därute som ska träna nu tro? Göra det som är gott för kroppen istället för att dricka...

Kram kram

Du skriver så vacka vardagsbeskrivningar och tankar, så målande. När jag läser det du skriver känns du nära och du känns grundad. Grundad i ditt beslut att vara den bästa mamman för dina barn, inte bara i förhållande till alkoholen utan också med tanke på din relation där du tar ansvaret för barnens trygghet även om det gör att du offrar en del av dig själv (det är så jag tolkar det i alla fall). Och varje gång jag läser det du skriver önskar jag att jag var lika stark. Jag förstår inte riktigt var du hittar din energi och hur du kan vara så beslutsam trots att du har alkoholen nära hela tiden.

Jag har svårt att formulera exakt vad jag vill säga annat än att dina reflektioner hjälper mig mycket, hjälper mig att visualisera ett liv utan alkohol. Du är stark och en så fin och engagerad mamma. Hoppas bara att du har någon avlastning irl...??

Lim

Tack fina Jasmine! ❤ jag vet inte om jag är så stark egentligen... jag tror jag gör som jag gör för att jag inser att jag måste. Skulle jag prioritera annorlunda skulle vår familj falla samman tror jag. Och dessutom är det som att jag investerar i barnens liv och välmående och min egen hälsa. I framtiden när jag lämnar mig min man (för det kommer jag att göra) så kommer jag ha en mycket stabilare grund att stå på om jag vårdar det viktiga. Barnen och jag har en jättebra relation och jag har bra värderingar och en god självkänsla. Allt det som är viktigt. Och vad som än händer kommer barnen aldrig behöva tro att de har gjort nåt fel eller att jag har valt fel. Den enda som gör fel är min man.

Om jag drack skulle inget jag gör ge dem trygghet. Och jag skulle agera på ett sätt som jag inte står för. Säga fel saker och göra fel saker pga berusning. Är man nykter gör man ibland misstag men det är inte alls på samma sätt som när är full person gör misstag.

Min man har börjat bete sig mycket illa när han dricker. Han säger vidriga saker till mig varvat med tårfyllda förlåt. Han är så vidrig. Så oberäknelig. Den här morgonen som varit kommer jag aldrig glömma. Han väckte mig igen kl 4.30. Han har hållt monolog om hur hemsk han är som man till mig och att han inte vet hur han ska sluta dricka. Bett mig om förlåtelse. Plötsligt byts ämnet till hur kall jag är och att han vill skiljas. Och samtidigt massvis med fula ord. Sedan ber han om förlåtelse. Sedan bråkar han igen. I två timmar under min nästan enda chans till sovmorgon.

Jag jobbar heltid och han deltid. Jag sköter allt hemma. Han ingenting. Och han drar upp mig 4.30 en söndag. Imorgon ska jag ju upp tidigt igen. Jävla svin.

Jag avskyr honom. Jag avskyr alkohol. Jag avskyr att det är så tabu med alkoholproblem att han inte vågar söka hjälp men mest avskyr jag att han är så äckligt feg som inte tar tag i sitt missbruk. Okej det är en sjukdom men den är inte obotlig. Däremot krossar den både missbrukaren och dens närstående. I alla fall när man dricker och beter sig på det sätt som min så kallade man gör.

Okej om han vill supa sönder sig själv men att dra in mig i hans nattliga ångest och galna sätt är fan inte klokt.

En gång var vi kallade till socialen. Min man hade blivit LOB:ad så många gånger att en orosanmälan gjordes. När vi Gick dit var jag totalt förnedrad. Men tror ni att man som anhörig sitter bredvid sin alkoholiserade man som har aggressionsproblem och är ärligt mot socialtjänsten?? Jag ville bara gå dit och visa dem att barnen har mig som inte dricker och som alltid är hemma. Kändes som ett skämt allihop. Hon vi pratade med var barsk och stressad och hjälpen hon erbjöd honom var väl det sista man ville ta emot. Kändes bara som att man ville mörka allt. Men egentligen behövde han hjälp redan då och jag mådde jättedåligt. Det enda det där mötet gav var en fruktansvärd upplevelse för mig. En rädsla för att socialtjänsten skulle få för sig att ta mina barn. Skammen över att jag som är så skötsam inte är stark nog att lämna en man som bryter ner mig. Skammen att smyga dit och hoppas att ingen känner igen mig. Fy fan.

Men vet ni....det kanske är som du säger Jasmine. Jag är stark. Och jag ska kämpa. Överleva och tillsist ska den man jag lever med få bo med sina flaskor. Jag ska samla erfarenheter och kunskap och sedan kunna stödja mina barn i framtiden om det (gud förbjude) blir så att de kommer att må dåligt av hans drickande. Den dagen bor vi inte med honom längre men då finns jag ändå här med allt stöd jag kan ge.

Jag borde kanske skriva i anhörigsidorna. Jag vet inte.

Ha en fin söndag allihop. Jag vet inte alls vad jag ska göra med min dag... men nåt hittar vi på. Som alltid. Utan pappan i huset. Pappan som hatar sig själv för hur han beter sig men som aldrig ändrar på sig. Fast i alkoholträsket.

Kramar från en trött kvinna...

AlkoDHyperD

Tack för klokskap. Just så. Allt får vara som det är bara vi ör nyktra. Igår blev jag överväldigad av allt som skulle göras.
Panik över handlingsförlamningen som kommer efter en tid med överaktivitet och stakt driv.
Väntar ut dippen och säger att det är ok, bara jag är nykter är det ok att göra ingenting och uppleva att världen runt mig förfaller av min inaktivitet. För det skulle den gjort även om jag avskärmat mig i dimman.
Som du skriver. Investera i hälsan. För mig kan den investeringen handla om att inte aktivt glra någonting för att förbättra utan helt enkelt låta bli att förvärra.
Ps. Att lämna ett förhållande som är kvävande kan verka skrämmande. Du kanske är där snart och vågar hoppa❤️

John-Erik

Blir helt tagen av det du skriver.. Pappans hjärna är helt kidnappad.. Du skriver det själv att du ska lämna.
Hoppas att du har styrka nog att bryta...
Du är stark... hela din text andas mod...

Största kramen vännen..

John

Jag förstår att livet känns som en berg-och-dalbana stundtals. Nu verkar det som om din man har blivit riktigt elak mot dig emellanåt, i fyllan. Det kan vara svårt att hantera nattetid, eftersom barn sover och den berusade mannen inte är mottaglig för normalt resonemang..Det bästa är ju att prata med honom nykter, inte ens bakfull..Du är stark, duktig och värd ett gott liv..Det kan bara du bestämma hur det ska se ut..Supervarm kram till dig och barnen?????..

Som andra också har skrivit, din berättelse är så gripande och går rakt in i hjärtat. Tänker också på hur kasst din man måste må.
Att han kanske är så djupt i träsket att han inte på egen hand klarar att starta en förändring. Har du ställt krav på honom att han måste ändra sig? Kan du säga/göra något som gör att han "vaknar" och inser att han MÅSTE agera?
Tror att det kan vara bra för dig att skriva på anhörigsidan också.
Många varma styrkekramar

Ler

Finaste Lim ? Läser ditt senaste inlägg igen o hoppas allt är ok med Dig ..

Lim

Å, tack alla ni som skrivit. Vilka vänliga själar ni är!! Vinägermamman, Ler, miss lyckad, Pellis, John-erik, Luddrigt och AlkoDHyperD ❤❤❤ tack alla ni fina!

Jag har varit bortrest. I solen. Helt underbart. Och HELT underbart att vara helt alkoholfri. Jag sov som ett barn på nätterna och mådde superbra hela dagarna. De vuxna i sällskapet drack varje dag. Från ett glas till flera. Det var väldigt lätt att låta bli för mig. Väldigt lätt. Känner mig ändå stolt trots att jag inte kämpade. Stolt över hur jag lyckats vända mitt leverne.

Kände också att det var en lättnad att slippa vara en som dricker. För det hade handlat alldeles för mycket om alkohol om jag drack tror jag. Även om jag inte hade druckit stora mängder så vet ni ju hur alkoholen startar nåt i oss som gör att man inte tänker på mycket annat än nästa glas.

Det känns lite tungt att vara hemma i Sverige igen. Det är så kallt och mörkt. Men det är ju som det är med det.

Jag har ju mina strategier för att orka med vinterhalvåret. Men just nu känns det lite svårt.

Min man ska börja jobba heltid. Det känns så skönt!! För det betyder färre lediga dagar och förmodligen ett minskande på drickandet. Den som lever får se.

Jag har beställt hem alla julklappar för i år. För att få det överstökat litegrann. I år ska jag ta det väldigt coolt med julen. Inte trissa upp allt så väldigt som jag upplever att jag gjort de senaste åren. I år vill jag ha ett annat lugn och faktiskt inte fokusera så mycket på julen alls. Bara i lagom dos.

Brukar vilja sätta upp julbelysning en vecka innan advent för att jag inte brukar kunna hålla mig men denna gång tänker jag vänta. Känner mig kvävd av mörkret blandat med mysbelysning.

Kram till er alla ❤

Att du har fått ladda ljus och sol..Nu orkar du med vintern lite bättre får vi hoppas. Jag tänker mycket på detta ”parsupandet” som har ökat. Dvs att båda parterna i ett förhållande är alkoholberoende. På semesterresor syns det ännu tydligare, där det dricks i tid och otid. Jag har fått avsmak för allt drickande, så jag drar mig undan sådana tillfällen. Jag har sett nog. Hoppas du får en fin vinter. Och att du har framtidsplaner för dig och barnen. Du är så stark och fin, så det är synd att din man är så alkoholberoende, att han inte orkar bli fri igen. Det ordnar sig på sikt ska du se. Hoppas ni tänder mycket ljus och har lite myskvällar. Varm kram?