Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

John-Erik

Du ser det finns hopp bara man vill.. Du grejar det :-)
" Be din man skjuta dig", inte bra om jag skrev så :-)). Du slipper huvudvärken då kan man säga..;-
Nä men skämtåsido.. vi var många som blev lite oroliga.
Hoppas att du snart mår bättre...

Kramar

John

Känner mig oerhört privilegierad. Tack igen!

Tänker på det som nydag2018 skriver om att vara en förebild, att det är att vara mänsklig och ärlig. Det är nog så det är, men själv har jag satt likhetstecken med att prestera något och visa alla att det är så här man ska göra för att lyckas. Hm, och det gör jag ju nu, söka hjälp är förstås ett sätt att se till att man ökar chansen att just lyckas.

Knepigt det där för en duktig flicka som alltid rett ut saker på egen hand. Tack för att ni öppnar mina ögon. Lite sårbarhet skadar inte, om man nu kan säga så. Här törs jag i alla visa mig det med råge. Brutalt ärlig, som någon uttryckte det.

Tack Rosette för peppande ord. Angående att vara en bluff eller inte, eftersom man sällan varken vill, kan eller bör berätta precis allt för alla i sin omgivning, så kanske ordet bluff inte är det rätta. Snarare att vara en strategiker på ett positivt sätt, som ser till att överleva rent fysiskt, men också socialt. Därmed inte sagt att man ska smussla med hemligheten för alltid, var sak har sin tid. Dessutom är vi alla olika, vilket vi konstaterat mer än en gång.

Jasmine, finaste du, tänk inte ens tanken på att du ska hänga här oftare för att någon eventuellt skickar ut ett rop på hjälp. Du är här i första hand för att själv må bättre. Sedan hjälper vi varandra efter förmåga och ork, forumets styrka. Ni vet växeldragningen, som jag väljer att kalla det. Det finns så gott som alltid någon här, vilket jag/vi fått erfara mer än en gång.

I morse ringde jag vår lokala beroendeklinik och väntar nu på att någon därifrån ska höra av sig. Vågade inte chansa på att klara mig till på torsdag. Skäms som f-n, trots att jag inte ska det, jag vet, men det blev ett par shots Alcogel i går. Jag behöver i alla fall inga ytterligare bevis på att jag har ett missbruk...

Ta hand om er. Ni vet, en dag i taget blir veckor som blir månader som blir år. All nykterhet börjar med en dag. Kanske just den här dagen.

Många varma hälsningar från en mitt i allt hoppfull Vinäger.

Uppdatering: Har fått tid även på beroendekliniken på torsdag. Så den 29:e smäller det. Då börjar mitt nya liv. Det måste jag tro på. Så ska det bli. Sådeså.

John-Erik hade väl ett typo i det han skrev i all hast; ”Be din man att skjutsa dej” skulle det ju uppenbarligen stå. Det var iaf det jag läste det som.

Styrkekramar ?

Kämpa vinäger. Vi fixar detta. Alla vi trasiga,tappra och fina människor hör inne. Vi snubblar,faller. Men hjälper varandra upp. Håller tummarna och den 29e blir en stor dag .

Tack återigen för stöd, det kan behövas.

Pirrigt som f-n inför morgondagen. Är ändå glad att träffa husläkaren först, han är supererfaren och jag har fullt förtroende för honom inom alla områden.

Det lilla jag hann prata med beroendeterapeuten gick ut på att jag aldrig kan klara detta själv, att inga mediciner hjälper, att jag måste lära mig att leva med det hela livet (sant), att jag typ måste gå på AA osv. Sa att jag hängt här i ett och ett halvt år och fick till svar typ "jaha, nätbaserat...?" "Ja, och?" hade jag lust att svara, men gjorde det förstås inte.

Självklart kan han inte veta att jag läst massor av litteratur och artiklar som finns i området, att jag redan förstått att jag är beroende, att jag fått mycket hjälp och stöd här - men det kändes inte helt rätt.

Men i morgon ger jag det en chans. Inte bara det, jag lägger nog hela (åtminstone halva) mitt liv i sjukvårdens och kommunens händer.

Hua, fortsätt gärna hålla tummarna för mig, det kommer jag att behöva...

(Nurture, J-E skrev inte ens fel, det var mina tårfyllda ögon som suddade bort s:et. Den dagen det uppmuntras att skjuta någon trycker nog jag på Anmäl-knappen. ??)

Ha en fin dag!

nydag2018

Jag gick också hos beroendevården ett tag, tyckte att det funkade jättebra med läkare och sköterskorna där. Tog antabus en kortare period i kombination med möte hos någon livscoach eller något. Efter det så fick jag börja gå till en alkoholterapeut som sa att jag måste gå på AA och tolvstegsprogram, annars skulle jag aldrig kunna sluta, det var helt omöjligt.

Av olika anledningar så ville jag inte gå på AA och avbröt därför kontakten med alkoholterapeuten, då jag bara kände att det blev hopplöst att träffa någon som ändå inte trodde på att jag skulle kunna göra en förändring. Detta var ett år sedan nu, i december 2017. I december detta år har jag varit nykter i 8 månader, trots att jag inte gjort något av det som rekommenderades.

Med det sagt så var delar av hjälpen jag fick jättebra, medan en del inte var det. Men i det stora hela så hjälpte det mig mycket med den vård jag fick. Tror att man känner det på sig vad som passar en och inte.

Hoppas det går bra imorgon!!

Som jag skrev tidigare har jag sjukskrivit mig några dagar. Jobbet förra veckan var inte nådigt med hjärtklappning, tillhörande panikångest och A tidigt på dagen, då jag självklart såg till att jobba hemifrån senast efter lunch varje dag, ibland heldagar. Cyklade dessutom för att vara säker varje morgon.

I dag behövde jag ut i ett viktigt ärende. Eftersom jag skulle vara tvungen att passera Systemet kom naturligtvis tankarna: "Ja, men en sista tetra eller två är ju ingen fara, du ska ju ändå sluta i morgon". "Det är du värd nu efter allt du har gått igenom." Så där malde de förbannade A-tankarna på.

Jag klädde på mig anständiga kläder - tror att morgonrock väckt en del onödig uppmärksamhet - och lade på lite smink för att dölja de värsta gråt- och vinögonen. Kollade i vanlig ordning att jag hade kontanter, vilket blivit en rutin den senaste tiden.

Kom då att tänka på min oroliga man, som redan ring flera gånger i dag för att kolla hur jag mår - INTE för att kontrollera om jag druckit, utan endast av äkta omsorg. Kände hans närhet, kärlek och omtanke så tydligt. Tänkte att "nä, nu ska jag inte smussla och ljuga för honom in i det sista. Han är värd något så mycket större, ärlighet!"

Så ännu en gång avbröt jag alltihop. Klädde av mig och ringde M (hm, i ett annat sammanhang hade det kanske kunnat feltolkas...) som inte svarade, den stackar'n har fullt upp utan mig även om han inte med en stavelse skulle antyda det.

Han ringde upp och jag grät av glädje när jag förklarat situationen och hörde hur glad han blev att jag berättade alltihop.

Nu åker vi tillsammans i eftermiddag istället.

Jösses, jag tillåter mig nu att känna lite stolthet mitt i all bedrövelse. Det känns svårt att ropa, men jag viskar i alla fall fram ett "Heja mig!" här i morgonrocken och med gråtplufsigt ansikte.

Ellan

Hej Vinäger,
Jag följer din resa mot nykterheten och kan ärligt säga att det gjorde ont i hela mig när jag läste ditt ärliga och uppriktiga inlägg om hur dåligt du faktiskt mådde. Jag kunde inte ens formulera ett vettigt svar vilket jag skäms över idag. Förlåt för det. Tror att påminnelsen om min egen sista tid som aktiv var för stark och mitt inre skrek nej! Vi är ju dock här för att stötta varandra så jag gör ett försök.
Dagens handling ser jag som en seger. Att du samlade kraft och ringde din make. Du har det i dig. Det där lilla extra som krävs för att välja rätt för dig och idag valde du dig själv. Hon som inte behöver dricka utan hon som behöver släppa taget. Jag minns så väl den dagen jag la alla kort på bordet framför läkare och även min arbetsgivare och berättade om min ångest och mitt drickande. Det var så j-la befriande, ursäkta ordvalet. När det väl var gjort så valde jag att åka med. Jag ville ha hjälp och gå all in i mig själv. Det var dags för mig, bara för mig. Indirekt för mina nära och kära också som levt så nära inpå. Inte en massa ursäkter, krav och villkor (”mitt sätt”) utan jag skulle göra det på andras sätt.
Så jag skickar massor av mod och kraft till dig. För att stå kvar i ditt innersta jag och mod till att lita på dem du möter.
Det är dags för dig nu Vinäger!
Stor kram
Ellan

Lim

Hej finaste vinäger. Vad jag har missat det som händer dig just nu!! Vet du, jag tror verkligen att du kommer klara dig ur det här. Du KOMMER att bli nykter och lyckas leva nykter.

Massa kramar, tankar och styrka till dig. Nu blir det bara bättre. ❤❤❤

Jag blir glad av dina ord. Förstår att det måste vara smärtsamt att känna igen sig i vissa jobbiga situationer. Känner också hopp när du skriver att du ser en kraft i mig, kanske den som behövs för att våga göra förändringen.

Dessutom är det lika inspirerande varje gång att läsa om er som tagit er ur skiften, som det gått bra för, som klarat er under en längre period. Tack för att ni finns och fortsätter ge oss hopp. ?

Och du, släpp det dåliga samvetet, vi är många som hjälps åt.

Kram

Dina ord gör mig hoppfull. Du, precis som Ellan, är ju en av de "gamla" förebilderna här. Ni har bevisat att det går att leva ett naturligt nyktert vardagsliv, precis det jag eftersträvar. Tack för det! ?

Kram

Bäst att skriva det då mindre aktivitet här oftast betyder att jag dricker.

Den stora dagen i går gav blandad kompott och jag återkommer så fort jag samlat både mig och alla intryck.

Tveklöst nykter i alla fall.