Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Det roliga är att det inte störde mig i början - han var sjukskriven på grund av arbetsskada, och jag själv har alltid druckit ganska mycket, så jag trodde att han bara tig chansen att "ha kul" när han ändå inte kunde jobba.

Tills jag hittade den gömda samlingen vindunkar längst in i alla skåp och lådor. 60 stycken. 80 spritflaskor. Flera hundra ölburkar. Och det liksom klickade för mig; han är helt enkelt alkoholist.

Konfronterade honom, och han 'erkände' att han har ett problem. Att hans beroende är psykiskt snarare än fysiskt. Att det här pågått i strax över ett år.

Jag är - tro det eller ej - ganska intelligent. "Strax över ett år" är en lögn. Det vet jag i magen. Någon månad senare bekräftar hans ex; TIO år. Inte ett.

Han kommer i alla fall tillbaka till jobbet. Dricker några glas dagligen, inte för att bli FULL, utan för att slippa vara nykter. Helgerna är rena fyllslag - men det är ju normalt, hävdar han. Och jag håller litegrann med. Jag är van att dricka varje helg. Skillnaden är att jag inte har problem. Jag kan vara nykter lika gärna, utan att blinka. Så fyra månader in i vårt förhållande blir jag nykterist. Han lovar att bara dricka på helgerna.

Det håller ett tag, sedan sjukanmäler han sig och super sig medvetslös i två dagar.
Jag ställer ultimatum; drick BARA på helgerna - ljug aldrig för mig - göm aldrig alkohol.
Han godtar.

Det håller i drygt två veckor. Sedan blir det helg - då han "får" dricka. Men den vindunk han köpt på fredagen räcker visst inte, och på söndag morgon vaknar jag av att han byter ut den nu tomma dunken mot en nyöppnad, i smyg. Jag gör slut på plats.

Han super sig dyngrak, och sedan följer tre groteska dagar där jag inte gör annat än gråter. Han frågar om vi inte kan glömma det som hänt och försöka igen. Och jag VILL ju inget hellre. Jag åker dit, och säger att OM han provar Naltrexone så försöker vi igen. Han säger ja.

Men han vägrar prata med läkare. Skammen sitter för djupt. Så vi beställer online.

Det var en månad sedan nu. Pillren borde komma vilken dag som helst. Han tänker fortfarande ta dem, men nu - efter hela TVÅ "vita helger" (Och de två senaste ALLT annat än vita...) hävdar han att han inte längre har något problem, och blir arg för att jag tar upp det "nu när det går så bra" ... Så jag behöver få skriva av mig, och logga hur det går för oss.

Jag älskar honom. Jag tänker slåss för honom - och för mig. Men någonstans måste jag dra en gräns - jag hoppas att mitt loggande här kan hjälpa mig se om den gränsen nås.

Anthraxia

Grejen är att han är såpass mycket bättre nu att om han skaffade en ny tjej, och fortsatte med Naltrexonet, och höll sig till varannan helg som han gör nu, så skulle denna nya tjej aldrig märka att något var fel - det skulle inte förpesta deras förhållande på det sättet som det gör vårt. Då skulle han få en ny chans att välja ett bättre liv.

Själv vill jag egentligen inte mycket - jag vill vara ekonomiskt oberoende och sitta och skriva hela dagarna, samt bo i hus, och resa mycket. Det verkar vara helt omöjliga drömmar - om jag inte gifter mig rikt, vilket jag inte har varesig intresse av, eller förutsättningar för.

Så vad JAG vill är förlorat och kommer inte komma - och påverkas inte av honom.

Det enda i vårt förhållande som egentligen behöver förändras är att jag vill att han ska ta mer initiativ och ansvar för sin medicinering, och mer sex.

I övrigt är jag ju liksom nöjd. Det är det som suger litegrann; han kan ju inte bevisa att jag kan lita på honom utan att VISA att han gör det han ska. Och då är vi tillbaka på rutan där jag blir "övervakare" och det är just därför jag ibland känner att det vore bättre för honom med en annan tjej.

Anxiete

Du låter uppgiven.... Ekonomiskt oberoende låter fantastiskt , ingen ovanlig dröm tror jag ?
Har du kollat upp alla möjliga och omöjliga fonder som finns, där man kan ansöka om pengar , tidigare kunde man vända sej till biblioteket och få hjälp att leta upp passande fonder. Vem vet, kanske du kan få stipendium så du kan sitta och skriva ?!
Och när du skrivit bestsellern så är du både ek oberoende och husägare ?
Om , jag vet hur svårt detta är som jag skriver nu, du låter bli att ta ansvar för hans medicinering, om du talar om att du vill ha en annan balans i förhållandet där hans mående ligger på hans ansvar, vad händer då ?

Vigselringen

är alltid alkoholist, oavsett hur han kontrollerar sig för tillfället. Det dyker upp förr eller senare därför att alkoholister bär på en känslomässig obalans och en smärta och ett beroende. Han håller förmodligen på med tabletterna för att DU vill. Men blir han inte av med alkoholismen, så kommer du alltid få vakta på tabletterna och agera polis. För varför dricker en alkoholist? För att uppnå ruset och känslan. Att då frivilligt ta tabletter för att INTE känna det han vill känna går ju emot hela grejen. Då kan han lika gärna sluta dricka eller hur?
Tänk inte på vad som är bäst för honom. Du är viktigast!

Vigselringen

Vill han krascha, låt han krascha. Han måste ta sig upp själv. Först då blir han den man du kan respektera. Inte ett barn du måste hålla efter.

Anthraxia

Läst mer och mer om HUR man blir som jag. Egentligen är det uppenbart; psykiskt sjuk och känslomässigt misshandlande mamma, samt frånvarande och fysiskt misshandlande pappa - då blir man som jag.

Jag tycker bara inte att den vetskapen GER mig något. Bägge mina föräldrar är ju bra IDAG, och vi har bra relationer NU - då kan jag ju inte gå och älta det de gjorde mot mig för 25-30 ÅR sedan!

Samtidigt borde jag helt klart söka professionell hjälp. Ingen jävla AlAnon och gud-kvittrande, utan en riktig, faktisk psykolog.

Men jag litar ju inte på människor, och blåvägrar visa "svaghet" - så jag kan inte prata med en psykolog.

Moment 22? Vad fan GÖR man?

Jag vill ju bli frisk jag med...helst innan hela livet passerat.

Både och.
Medberoendeterapeut som fokuserade både på barndom och nutid.
Hjälpte mig att se destruktiva egna mönster och verktyg för att klara att inte falla tillbaka för dom.
Också alanon som hjälpte mig mellan mötena med terapeuten.

Jag fick liksom lite syrgas av mötena.

Men det viktigaste av allt.
Vill du bli frisk?
Är du beredd att göra jobbet som handlar om DIG och inte om din älskade.

Jättesvårt.
I början så gled jag hela tiden över till allt annat.
Men till slut så orkade jag fokusera och fick sakta tillbaka kontrollen över hur jag ville leva.

Lycka till i hur du än gör.
Det är en spännande och jobbig resa om du väljer att ta den.

Anthraxia

"Bäst att hålla regeringen nöjd?"
"Ja" säger mannen jag lever med, och skrattar.

Det är jag som är "regeringen" i vännernas munnar, den där sura, jobbiga, kontrollerande fittan som förstör deras party.

Igår var det kaos på Systemet i hålan vi bor i. En kabel hade grävts av, så bara en kassa fungerade, och den kunde bara ta kontanter.

Det var två timmar kö, flera varv runt butiken. De hade öppet två timmar längre än vanligt, ty om folket inte får sin sprit så blir det fan upplopp.

Vi var också där. Köade lydigt för att köpa en flaska vin åt "svärmor" som satt med döende mormor, och inte kunde gå själv. Men HEMSKT viktigt med det där vinet var det.

Ändå kunde jag inte låta bli att le när vi äntligen kom ut; för EXAKT ett år sedan skulle han ha stått där och köat själv, bakis, skakis, och skamsen, för att köpa en dunk vin och en stor Marinella för att klara helgen.

Igår köpte vi en flaska vin åt hans mamma. Sedan gick vi på buffé, där vi drack exakt en öl var.

...enda smolket var ett att efter allt det köandet så var "svärmor" inte alls med mormor; hon stod i entrén till buffén, hade grundat med en whisky, och fick mig att känna mig utnyttjad. Sköt du ditt missbruk SJÄLV, och ge FAN i att fortsätta normalisera dagligt drickande inför din son.

För han TROR ju på det - och om man påpekar att hon faktiskt dricker varje dag så blir han ARG, för man får inte förolämpa hans mamma - men det är ju ingen förolämpning, det är ju sant; varje gång vi kommer dit så står det ett nytt vinglas, hon luktar vin, hon pratar alltid om att "när jag kommer hem ska jag ta ett glas vin" - hon döljer inte ens att hon dricker varje dag. Och eftersom hon behandlar det som fullständigt normalt så tror han att det ÄR det - och om man föreslår att hon kanske faktiskt har ett beroende själv, då blir han arg - trots att hon själv sagt att hon borde ta en "vit vecka" men inte KAN, för hon måste ju dricka på semestern, och festen, och träffen, och tv-kvällen.

Det finns ett ORD för att inte KUNNA låta bli att dricka...

Anxiete

att kunna se en så klar förbättring på ett år ! Och du , bättre en regering som bestämmer än ingen alls ?.... Kanske vi ska skicka dej till talmannen för sonderingsuppdrag ??

Jag måste bara stilla mitt väldigt paranoida sinne (jobbskada) men det är inte så att du är en lobbyprofil kopplad till läkemedelsindustrin och speciellt Naltrexone?
Jag ställer frågan eftersom du i varenda tråd jag stöter på dig direkt föreslår Naltrexone som lösningen. Och de har en väldigt aktiv lobbyorganisation. Det är heller inte ovanligt med fejkade profiler med hela livsöden uppfunna för att driva frågorna. Det är legitimt betalt arbete idag att driva fejkprofiler med olika syften.

Men jag inser att du lika väl kan vara i behov av en lösning och att det faktiskt är som du säger att det fungerar bra för er. Så jag tänker inte ”hoppa på dig” mer!

Men som försvar om jag har fel så är det allt för ofta så att sjukvården försöker medicinera bort problem för att de inte har resurser att hantera de faktiska problemen. Exempelvis skriver man allt som oftast ut anti-depp utan att erbjuda terapi. Naltrexone ska erbjudas tillsammans med terapi för att ge bäst effekt. Man dricker ju av en orsak? Om det blir ”tråkigt” att dricka så måste man hitta andra lösningar på problemet och det finns en risk att dessa lösningar blir lika eller mer destruktiva...

Ber återigen om ursäkt om jag har fel, men jag är paranoid med goda skäl bakom.
(Och utan alkohol har jag för mkt tid att tänka ;)

Anthraxia

Nej, jag är ingen lobbyist. Jag kanske borde bli? Om jag kunde tjäna pengar på något jag faktiskt tror på så vore det ju lysande ;)

Skämt åsido;
Naturligtvis försöker både jag och C3 Foundation (som de heter) tala om för folk att det här alternativet finns - om något tagit en från nattsvart hopplöshet till...en framtid, typ - självklart vill man då dela med sig.

Förövrigt är inte Naltrexone proprietärt eller märkesvara, så det finns egentligen ingen som tjänar pengar på att folk provar (C3 tjänar iofs på donationer - jag gjorde själv en Facebook-insamling till dem när jag fyllde år...så lite lobbyist är jag kanske?)

Må så vara.

Säg såhär då; för minst EN person har det gett goda resultat.
Jag PERSONLIGEN har aldrig sett resultat av NÅGOT annat, inklusive "viljestyrka" - inte ens Antabus (som två nära vänner gått på, och bägge "lärde" sig dricka genom det medelst lättöl och upptrappning)

Frågar du folk som rekommenderar AA om de är lobbyister också? För AA tjänar ju också rätt grova pengar...Och inte har de någon direkt lysande statistik heller.

Men jo, jag rekommenderar Sinclair-metoden (undviker helst att rekommendera Naltrexone i det format svensk vård tenderar att göra, för DET vet jag inte om det fungerar) alla chanser jag får.

För i mitt liv är JAG huvudpersonen, men om bara EN person till testar och har framgång pga det, om EN partner slipper det här helvetet, då är det nog fasen värt lite misstro :)

Jäpp. Sen håller jag med; om det finns bakomliggande problem utöver beroendet i sig, då måste man såklart söka hjälp för det. Men jag inbillar mig att det också är lättare när man väl är nykter. Hjärnan brukar funka bättre då.

Det är väldigt kostsamt att ta fram medicin. Ingen tas fram om det inte går att räkna hem. Forskning, tillverkning mm. Därför får många med ovanliga sjukdomar ingen medicin. Så jo, någon tjänar grova pengar på det, skälvklart. Vivitrol (R) tillverkas av Alkermes bla, som givetvis tjänar massor med pengar på det eftersom de är börsnoterade och lägger stora summor på lobbying. ReVia(R) tillverkas av Teva Pharm. Och nej jag brukar inte fråga AA förespråkare eftersom de ganska självklart framgår vad de representerar. Och möjligen tjänas det pengar där med. Jag är inget AA fan, men jag har sett det både fungera och fallera.
Naltrexone har som alla andra mediciner en ganska lång lista med biverkningar, fysiska (muskelkramper) som psykiska (hallucinationer), samt att det inte finns några långtidsstudier på Naltrexone som det gör på flera av de andra medicinerna och det bär vägas in i bilden, av en läkare som tar ansvar för och behandlar dessa.

Ja visst funkar hjärnan bättre nykter, men i sin obehandlade form så tog den ju oss dit till problemet till att börja med. Viljestyrkan funkar i mitt fall och den är väl vad som får en att ens ta medicinen? Men andra behöver ge viljestyrkan en skjuts av någon form av medicin eller gemenskap (AA) men jag tror inte att det går att sluta över huvud taget utan viljan till att börja med.

Men jag vill inte ta ifrån någon att det fungerat för dem! Det funkar säkert för många! Men det gör antabus, viljestyrka, terapi, rehab, 1-year-no-beer mm för andra.
Och när det gäller C3 så är det säkert ett resultat av att det fungerat bra för någon och då blir det lätt den slutgiltiga lösningem. Huvudsaken att man försöker tills man hittar sin lösning.
Toppen om det fungerar för din kille! Jag är glad för alla som kommer undan skiten.

Anthraxia

Vad less jag blir på teknologin ibland...

Skrivit ett lååångt och BRA (tyckte jag) svar, och så publiceras det inte...

Vi får ta en kort-variant iställlet...

1.) AA tjänar pengar på precis samma sätt som C3; genom donationer. Det sitter ingen "chef" och drar in de pengarna - men det har jag heller aldrig påstått. Bara att de tjänar pengar. Och det gör de.

2. Det faktum att de dessutom är så etablerade som den "korrekta" lösningen att de tillochmed anvisas som del av "straffet" vid fyllkörning (iaf i USA) visar ju rätt tydligt att de är den utsedda "rätta" lösningen.

3.) AA har naturligtvis hjälpt skitmycket folk - även om min enda personliga erfarenhet är negativ (personen i fråga fastnade på "jag är maktlös, jag kommer aldrig bli bra - jag kan lika gärna "ge upp" och supa ihjäl mig") men det var bara en person - jag har inga problem med AA, jag bara stör mig på att det är så totalt accepterat som den enda "rätta lösningen"

4.) Vivitrol används inte i Sinclair-metoden. Den går ut på att ta Naltrexon ENBART när man ska dricka. Resten av tiden ska man INTE ta det. Detta för att opioid-receptorerna blir "överkänsliga" ungefär ett dygn efter att medicinen gått ur kroppen, och detta kan utnyttjas till att avsiktigt och målmedvetet lära in NYA, helst positiva, vanor. Vivitrol är time-released och aktivt hela tiden - raka motsatsen till målet här.

5.) ReVia säljs inte i Sverige längre. Och Naltrexon är fortfarande inte proprietärt - det finns inga pengar att tjäna för bolagen att investera i forskning kring det, eftersom ALLA som kan tillverka det kan sälja det med SAMMA chans att tjäna pengar på det.
BRA EXEMPEL:
Hur många företag säljer mediciner med ibuprofen som aktiv ingrediens?
Det enda de kan sikta på är att marknadsföra SIN medicin, dvs göra reklam för (till exempel) IPREN eller ALINDRIN. Vilken köper folk oftast?
Troligen Ipren - men de gör inte reklam för "ibuprofen" - de gör rekam för SIN tablett. De ÄGER inte ibuprofen, så tillverkaren av Ipren tjänar inte en spänn när någon köper Alindrin. Och vice versa.
Och som kan ha noteras så är det inte ReVia jag föreslår; det är Naltrexone. Dvs den aktiva ingrediensen - dvs den som Ingen tjänar pengar på i sigsjälvt, utan enbart sitt eget märke med den ingrediensen.
OM jag sa "prova ReVia" DÅ kunde man möjligen börja dra öronen åt sig - men det är inte det jag säger.

6.) Naltrexone VAR proprietärt en gång i tiden - DÅ tjänade någon på alla piller, oavsett märke, som såldes. Så är det inte längre.

7.) Sinclair-metoden var OCKSÅ prorietärt en gång i tiden; David Sinclair klantade sig och tog ett patent, vilket ledde til motsatsen av vad han hade hoppats - dvs INGEN använde metoden, och INGEN läkare föreskrev den.
Det patentet har gått ut. Och Sinclair är död. Han tjänar heller inte en spänn.

8.) Long-term studier på Sinclair-metoden...
Det beror väl på vad man menar med det - den har (totalt sett) inte existerat vidare länge. Drygt 40 år, vad jag fattar (men jag kan ha fel, det kan vara 30) De studier Sinclair gjorde sträckte sig - har jag för mig - över 3-5 år, och det var där de påstådda 78% success rate uppstod. I Kalifornien, där det använts under kortare tid, hävdar de 81% - vilket antyder att det funkar bättre initialt än i längden. Oklart om det beror på att folk slutar ta dem, eller att hjärnan bygger NYA receptorer för endorfin. Hjärnan ÄR plastisk, så jag lämnar den frågan öppen. Det får någon annan forska i.

9.) Jo, Antabus fungerar, Campral fungerar, AA fungerar, Selincro fungerar, Nalmefene fungerar, avhållsamhet fungerar, KBT fungerar - att aldrig ens börja dricka fungerar. För olika människor.

10.) I de trådar du sett mig REKOMMENDERA naltrexone så har det rört sig om människor som redan provat annat (oftast Antabus) och inte klarat det. Nu senast en kvinna som drack TROTS Antabus - viket är dokumenterat livsfarligt. Då skulle det mycket väl kunna vara så att hennes driv att dricka är starkare än hon kan hantera. Istället för att riskera att ta livet av sig med Antabus och alkohol, så SKULLE hon kunna prova en medicin där man SKA dricka. Där själva boten ligger i att Fortsätta dricka. Hon dricker ju likförbannat; varför inte göra det med en CHANS iaf?
Där har natrexonet en KLAR fördel jämfört med andra mediciner; det krävs inte att man sutar dricka och går igenom abstinens och annat eände; det händer av sigsjälvt.

11. Jag tror att vikten av "mentala probem" är klart överdriven bland alkoholister. Jo, naturligtvis finns det de som dränker sina sorger - det har jag också gjort, flera gånger, under mitt liv. En redig fylla är typ katharsis. MEN - jag har aldrig bivit beroende. Varför blir vissa det och andra inte?
Jag vet inte - jag är inte ens i närheten av intelligent nog för att spekulera i det.
MEN - andra har gjort det, och gör det än idag, så jag överlåter det åt dem.

12.) Däremot är det ett konstaterat faktum att
a. varje gång man dricker skickar hjärnan endorfiner, vilket får en att må bra. Ju mer endorfiner man får, ju mer blir man "beroende" av saken som utlöste dem. Oavsett om det är VATTEN, sex, träning, mat, spel, heroin, eller alkohol.
b. varje gång man dricker reglerar hjärnan NER produktionen av dopamin och serotonin, just för att dessa överstimueras av alkohol. Dvs efter att man druckit producerar man MINDRE glädjehormon, och enda sättet att uppnå "normala" nivåer igen är att dricka. Detta upprepas varje gång man dricker.
c. dvs; hönan eller ägget? Blev man alkis första gången man drack, eller var det ett inlärt beteende som baserade sig i - antingen redan existerande BRIST på dopamin/serotonin/endorfiner (dvs t.ex klinisk depression, dvs "dricka bort sina sorger") där hjärnan sa "herregud, jag har aldrig mått såhär bra förr - gör MER av det här" eller var det en gradvis nedgradering av prouktionen av nyss nämnda ämnen, där alkoholen tillslut blev det enda som fick hjärnan att må (tillfälligt) bra?

Vad kom faktiskt först? Alldeles oavsett så är det ett faktum att alkohol ORSAKAR depressioner.

13.) De biverkningar du nämner är - vad jag läst mig till - Väldigt ovanliga. Jag skulle inte ha vågat ta pillren annars, men det har jag gjort. Jag har aldrig varit alkoholist, men jag kan säga att tillochmed för mig var det en noterbar skillnad i hur det kändes att dricka; jag fick aldrig den här rushen av avslappning och uppåt-känsla som tillochmed jag associerar med alkohol. Jag har provat det i samband med mat/efterrätt också, med samma effekt - det är fortfarande gott, jag blir fortfarande mätt, men "kicken" uteblir. Och det ROLIGA är att trots att JAG VET, intellektuellt, att om jag trycker i mig en öl/tårta UTAN pillret så kommer jag gilla det igen, så är jag inte intresserad. Hjärnan glömmer gradvis hur det känns.

14.) Naltrexone skrivs ut som "sugdämpande" i Sverige - men det är fel; det dämpar inte ett skvatt - det är Placebo-effekt vi pratar om då. Naltrexone GÖR nämligen ingenting förutom blockerar receptorerna för endorfiner. Så de måste försöka aktivera sig innan skillnaden märks.

15. Om hjärnan inte FÅR de här signalsubstanserna när man dricker, då SLUTAR den med den onda cirkeln att nedregulera produktionen - dvs tillslut har man "normal" produktion igen. Dvs själva handlingen ATT sluta dricka kan leda til att en depression man inte ens hade, utan som utvecklades under TID, när man drack och gradvis slutade tilverka dopamin, kan försvinna av sigsjälvt helt enket för att hjärnan fungerar som den ska igen.

16.) Jag tror att människor är rädda. Och jag förstår dem - jag vile inget hellre än att han skulle SLUTA DRICKA. Att säga åt honom ATT dricka verkade helt vansinnigt, och FAN vad jag har fått slåss med migsjälv - det får jag FORTFARANDE - för jag HATAR när han dricker. Hatar det. Men jag måste lita på 2 saker:
a. han skulle dricka oavsett
b. det fungerar
Hittills har jag inte blivit besviken.

Sammanfattningsvis; vetenskapen bakom det här är så solid, och förlitar sig inte på känslor, utan på att behandla kroppen som den "biologiska maskin" den faktiskt är. Alla depressioner och mentala problem uppstår inte ur motgångar; ofta - verkar det som - tar man till alkohol för att döva en Tillfällig känsla, och GÖR den därmed Permanent.

Ytterligare sammanfattning; nej, jag lobbyar inte för någon. Nej, INGEN tjänar pengar på Naltrexon i sigsjälvt, utan Enbart på sina egna märken (vilket jag aldrig rekommenderat) Nej, Vivitrol används inte i Sinclair-metoden. Nej, jag rekommenderar inte Naltrexon willy-nilly till alla jag ser. Nej, jag tycker inte att jag ska behöva bli ifrågasatt för att jag försöker tipsa om något jag sett med mina enga ögon att det kan fungera. Nej, jag tycker inte att AA och terapi nödvändigtvis är lösningen på ett kemiskt probem - men jag TROR definitivt att det KAN hjälpa, och tillochmed vara nödvändigt för många - och jo, jag tror att man är mycket mer trolig att söka den hjälpen när man väl ÄR nykter, om man fortfarande behöver den.

Nu blev det ganska långt ändå, men mycket kortare än original-texten - och tyvärr även lite "elakare" i tonen, men det tänker jag inte orka gå igenom och skriva om IGEN.

Tjipp!

Min huvudpoäng var att vem som än sätter substansen (även om den i sig är gratis) i piller/sprutor tjänar pengar oavsett märke. Och det är ju det man tar i slutändan?

Eller det blev min huvudpoäng, det var ursprungligen att kolla om du finns på riktigt :) och du försvarar det starkt så jag backar. Vill inte landa här (borttagen länk admi) (menar inte att jag har rätt, utan att det där blir oss båda :)

Men du har en del bra poänger och en del resonemang jag inte alls håller med om, men jag orkar i ärlighetens namn inte djupdyka i det mer, jag fick svar och är nöjd med det. Man kan ju fråga sig dock när något man sett själv fungerar? Dvs hur många månader/år gills?

Jag tycker dock inte att det var ett ”påhopp”? Man måste väl kunna ta att någon ifrågasätter ens agerande då och då? Dessutom när man är anonym på Internet. Då om någonsin måste vi ju kunna vara lite kritiska mot vissa typer av information. Men jag ska inte ta upp det igen, du har gett mig svar på tal och det tackar jag dig för!
Hoppas som sagt oavsett att det fungerar för din kille!
(Mitt nästa inlägg kommer bara att vara hejja!)

Li-Lo

Såg i en annan tråd att du känner dig lite otrygg här just nu. Vill bara säga tack för att du stannar och att du fortsatt skriver det som är av vikt för dig. Det här är "din" tråd och som du döpte den till, din dagbok. Det händer naturligtvis att andra vill dela med sig i trådar samtidigt så är det av stor vikt att visa respekt och ödmjukhet för att vi kommer hit med olika bagage och syfte. Forumet är framför allt en mötesplats för berättelser.

Passar även på att önska dig en fin torsdagskväll.

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Kan ni ta bort alla mina inlägg i denna tråd så Anthraxia kan känna sig hemma i den igen.

Anxiete

alla på detta forum.Precis som i verkliga livet så reagerar vi ibland starkt på något som inte var illa ment och ibland rinner det av oss. Negativt med text är att det är svårt att få fram nyanser. Jag har ibland fått sms där jag tänkt ” Vad i hel..te”jag har ringt upp och ifrågasatt och då fått en helt annan förståelse för vad han/hon menat. Ännu svårare i ett anonymt forum där man inte känner personen bakom och vet inte hur hon/han brukar uttrycka sej. Själv kan jag få höra att jag är hård och kritisk , inte alls min mening många gånger men det kanske blir så för den som läser, själv tycker jag att det jag skriver är glasklart ?
Vet inte vad jag vill ha sagt egentligen mer än att jag tycker alla här tillför något !
Kram ?

Anxiete

om du lagt ner detta forum men oavsett så vill jag bara skicka en stor kram till dej ?