av anhedonia

anhedonia
tis, 2018-12-04 - 13:11

Jag hade varit nykter i nästan två månader fram tills för två veckor sedan. I september sökte jag mig till en beroendemottagning och får gå 2 gånger i veckan och ta urinprov. Hade räknat ut att jag kunde dricka utan att det skulle märkas pga att det var så fullt upp på mottagningen innan jul att de bara kunde boka in mig på en provtagning på en torsdag.

Nu var det lördag och urinproven ger ju bara utslag i upp till 3 dagar. Alkoholmarkören i blodproven skulle inte heller bli förhöjd av en kvälls ganska måttligt drickande tänkte jag.
Jag var ensam i min lägenhet och hade några whisky i småflaskor som jag fått av min pappa. Först "lekte jag med tanken" bara, konstaterade möjligheten. Men jag visste ju egentligen vad sånt brukar leda till och snart hade jag druckit upp de 6 små flaskorna med 5cl whisky i vardera. Dagen efter drack jag ett sexpack folköl för “varför inte”. Kändes trist efteråt att jag hade brutit min för mig relativt långa nykterhet och jag skämdes lite men jag tänkte på det som en engångsföreteelse och att det fick vara min lilla hemlighet.

På torsdagen struntade jag i provtagningen men jag gick på systemet och köpte en flaska rätt bra rödvin som jag gick hem för att mysa med. Så klart var det jättetrevligt att få vara lite rödvinsfull och det kändes bra att jag kunde nöja mig med bara en flaska och att jag hade köpt något lite finare. Kändes inte så dekis, mer som att jag unnat mig bara. Kände ingen skam över det.

Till helgen träffade jag min flickvän och drack inget eftersom hon vet att jag ska vara nykter. På tisdagen skämdes jag och hade ångest över ett misstag jag hade gjort. Skulle lämna tillbaka pappas bil jag hade lånat och när jag satt i den fick jag idén att jag kan ju dricka för att lindra min ångest när jag parkerat bilen, mamma och pappa har i stort sett alltid alkohol hemma. Drog i mig lite whisky och andra olika likörer och av öppnade halvdruckna vinflaskor som fanns framme, varierade så det inte skulle synas. Ångestlindringen kom snabbt och var skön. Hade “turen” att farsan gjort en stor beställning franska viner så jag kunde ta med mig en flaska av det billigaste som det fanns många av. Tog bussen hem. Gick till mitt källarförråd och öppnade vinflaskan, tog en klunk och lät den stå där. Gick upp till min lägenhet där min tjej sitter och spelar tv-spel. Vi pratar och har trevligt. Jag känner mig gladare och öppnare än vanligt pga vinet, har varit rätt så nere ett tag. Går ner och klunkar ibland. Lyckas hushålla med vinet hela kvällen ändå. Hon verkar inte märka något.
Vi har roligt tillsammans. I slutet av kvällen har vi dock ett riktigt hemskt bråk och vi sårar nog båda varandra. Vi tenderar att bråka värre när jag är full eftersom jag då blir mer impulsiv med vad jag säger och inte tänker efter lika mycket. Vi går och lägger oss bredvid varandra utan att prata. På morgonen känner vi båda ånger och ber varandra om ursäkt. Ingen av oss vill förlora den andra och vi säger att vi älskar varandra. Det känns bra.

På kvällen är jag ensam igen och passar på att köpa vin. En box riesling 7,5%. Lyckas på något sätt sätta i mig hela boxen. Dagen efter håller jag mig hela dagen från att gå och köpa någon återställare men slinker iaf in på coop precis innan stängning och köper ett sexpack folköl som jag börjar dricka kl 22. På fredagen tar jag en promenad till ett system som ligger lite längre bort och köper en prosecco och en öl som ser fin ut. Känner mig stolt över min måttlighet. På lördag köper jag två flaskor glögg som jag dricker upp eftersom det är ju första advent. På söndagen blir det igen folköl precis innan stängning fast jag köper åtta stycken. Igår köpte jag 5 öl på systemet och en kvarting vodka. Tanken var att kvartingen skulle räcka tills idag om jag behövde ångestlindring. Det gjorde den inte. Drack upp allting. Trodde inte det skulle hända. Fattar inte hur jag inte kände mig mer berusad eller är mer bakfull idag. Mådde riktigt fint när jag gick och la mig i alla fall. Ångesten och stressen hade slitit i mig hela dagen och det var så skönt att lugna ned det med vodka. Hade till och med en sån fylla där jag lyssnade på sentimental musik och kunde fulgråta lite vilket är skönt för mig.
Jag trycker alltid ner mina känslor ordentligt i vanliga fall och det sker i princip automatiskt.
I hela mitt vuxna liv har jag nog bara gråtit när jag varit full. Inte ens inför mig själv vågar jag vara ledsen. Idag vaknade jag vid kl 6 med skitmycket ångest och mådde verkligen inte fint. Trodde lite att jag desperat skulle skynda till systemet så fort det öppnar men det kommer inte hända.

Kändes faktiskt bättre när jag kom in här och kunde läsa folks berättelser och det fick mig att själv vilja skriva. Nu känner jag mig dock lite äcklad av mig själv när jag fått ned det i text och ser hur jag hållit på.

Aja, jag får säga som det är till min flickvän och kontakta mottagningen igen. Jag har blivit lovad terapi och nån återfallspreventionskurs men man behöver ha varit nykter i minst 1 månad för dom, dock hade inget av dem startat innan jul så jag hinner väl vara nykter 1 månad igen tills dess.

Tror jag dricker för att jag känner mig så jävla ensam och ledsen egentligen. När jag inte är med min flickvän så är jag bara helt själv om jag inte är i skolan. Vi har en bra relation och kan prata om allt med varandra och jag har verkligen tur som har henne, skulle vara helt vilsen annars. Men jag har verkligen ingen annan. Jag är en typisk person med otrygg undvikande anknytning och har extremt svårt för att släppa in andra. Har social fobi som diagnos och ADD. Den sociala fobin är inte så grov att jag vägrar gå ut och inte kan prata med andra. Folk verkar tycka jag är rätt trevlig och rolig. Det är mer att jag granskar mig själv väldigt mycket och det blir påfrestande. Lyckas inte riktigt komma nära eller låta andra komma nära och de flesta relationer blir bara väldigt ytliga. Att isolera sig hemma kan kännas skönt. Särskilt om jag dricker för då behöver jag inte känna mig så ensam.
Alkoholen blir som en vän.

Det som varit skönt med att vara nykter är att slippa skämmas över att man dricker så mycket och framförallt att slippa den avgrundsångest man får av att supa. Det som inte varit skönt med att vara nykter är att precis det jag självmedicinerar för är ju kvar. I stället för att dricka och må lite bra i stunden så sitter jag där och bara är precis så ensam och ledsen som jag är. Fattar att det är viktigt eftersom att det är precis det jag behöver känna för att motiveras att göra något åt saken och att jag går miste om det när jag super bort det jag känner men det är fortfarande så jobbigt och jag känner mig så fast. Nu när jag kan se klart på mitt liv och hur det har blivit och hur missnöjd jag är med det så känns det bara som en sån enorm och nästan omöjlig uppgift att ändra på det och jag vet inte ens vart jag skulle börja. Kan kännas så hopplöst. En sak jag lärt mig är iaf att jag känner inte sånt stort behov av att dricka när jag känner mig närmre andra människor. Nu är frågan bara hur jag gör för att känna det mer. Har också börjat känna en sån fruktansvärd existentiell ångest mer och mer det senaste året och tanken på döden återkommer ständigt. Känns så läskigt tanken på att inte längre existera och jag har ständigt fått höra saker som att “tiden går så fort” och “livet är kort” vilket skrämmer skiten ur mig och därav titeln på denna tråd. Fast jag inte ens fyllt 30 kan jag få för mig att livet snart är slut. Kan känna mig fånig och nästan lite oförskämd som har en sån här “kris” när jag bara är 28 (29 i januari) år gammal men jag kan inte hjälpa det. Är väl för att jag närmar mig 30. Var fortfarande så lätt att känna sig odödlig när jag var i mina tidiga 20-år. Suget att dricka kan iaf bli ganska starkt när jag får en massa existentiella grubblerier. Känns typ som att om inget spelar någon roll kan jag hellre vara full och lite lugn och glad i så fall än nykter och rädd och förtvivlad.

Aja, tack till alla som orkat läsa allt det här!

Ångestmoln
tis, 2018-12-04 - 14:36

Jag känner igen mig i allt du skriver, är samma ålder ock i en likande situation. Har inga bra råd att ge dig förutom sånt som säkert redan hört tusen gånger... men försök vara snäll mot dig själv och undvika negativ stress och situationer som triggar dig. Det är ju aldrig värt det i efterhand när man druckit, inte för mig i alla fall. Försök göra någonting som avleder dig, kanske promenader, läsa böcker eller likande. Men jag vet att det är jättesvårt.

Kärleksguden
tis, 2018-12-04 - 16:11

Tiden är det enda rättvisa i livet.

Brukade bli ledsen av att mina föräldrar börjat bli lite rynkiga och gråa. Men de, iaf morsan lever på som bara den. Med festivaler och camping, marathon och så är hon en bra mormor. Varför ska jag vara ledsen när dom själva inte är det.

Har också vart lite ledsen av att jag nu är 30 och inte lyckats med studier, bostad, egen familj. Började leva mitt liv på riktigt nu senaste åren och försöker ta igen lite missad tid.

Skulle du kunna överväga att prata ut med psykolog kanske? Det har hjälpt mig vid existentiella kriser, små som stora.

Femina
tis, 2018-12-04 - 16:21

Har du provat AA? Värmen, förståelsen och gemenskapen var något som förvånade mig första gången. Prova!
Kramar,

anhedonia
tis, 2018-12-04 - 16:28

Tack! Nej jag håller verkligen med, det är inte värt det. Det är verkligen det jag har gått och tänkt idag. Även om allt inte blir underbart bara för att jag är nykter och livet kan kännas jobbigt då med så blir det ju verkligen inte bättre av att jag lägger på en massa alkoholångest. Den korta stund av njutning man får väger inte upp all misär. Tack för råden!
Jag pratade med min tjej och hänger med henne och en kompis nu. Känns bra att komma ur min misär-lägenhet och få lite mänsklig kontakt.

anhedonia
tis, 2018-12-04 - 16:49

Kärleksguden: sant, jag brukar själv märka hur jag kommer på bättre tankar när jag ser människor som är äldre än mig och gör vad dom vill och njuter av livet. Tror min ångest bottnar i nån illusion om att livet måste vara tråkigt och att jag inte kan påverka mitt liv själv och då blir jag rädd för att bli gammal.

Jag vill prata med psykolog. Hoppas på att jag kan få bra terapi genom beroendemottagningen jag går till. Har känt ett tag att jag vet typ exakt vad jag har för problem och vad jag skulle vilja ha hjälp med men varit i den frustrerande situationen att jag inte haft råd med en privat terapeut och psykvården vill bara ge mig tio ggr grupp-kbt igen och igen

anhedonia
sön, 2018-12-30 - 13:38

Hej!
Kul att höra, det värmer. Jag önskar jag kunde säga att det var bättre men det känns tyvärr ganska illa. Rent "officiellt" har jag ju de tre senaste månaderna haft en vit period. I två månader ca så var jag helt nykter men i slutet vart det mycket fusk. Firade jul med mina föräldrar och tjejen och farmor på vårt landställe. Min tjej tycker inte om alkohol och dricker inte öht så vi drack julmust tillsammans. Skjutsade henne till tåget på annandagen. Jag var kvar för att min kusin och hans föräldrar och vår morfar skulle komma förbi. Smygdrack faktiskt redan kvällen innan hon drog och sen gick jag väl all in. Sänkte massor av öl. Smygdrack för att försöka klara ångesten och vart ju till slut askalas tillsammans med min kusin. Hittade på en massa dumheter som att skjuta på hus på tomten med luftgevär och så gjorde jag den där idiotiska knivleken när man hugger mellan fingrarna snabbare och snabbare och försöker att inte skära sig. Hade besinning nog att det var en liten och rätt mesig kniv så det var inte helt åt helvete men ändå, vad fan höll jag på med? Dagen efter blev ju typ lika illa och jag vaknade med minnesluckor vilket inte är likt mig. Fortsatte smygdricka tills det var tids nog att morsan och farsan börjar dricka öppet vid tre-tiden. Höll väl ett lågintensivt drickande men vaknade ju ändå med den värsta ångest jag haft imorse. Dom är och hälsar på släkten nu och det var meningen att jag skulle åka hem med katten. Det första jag gjorde efter att dom dragit var att sänka några öl direkt. Kände sån jävla avgrundsångest. Jag känner ingen annan utväg än att jag kommer behöva berätta för dom vad jag har för problem. Skulle aldrig någonsin sätta mig full i bilen iaf så dom kommer ju ändå undra varför jag är kvar. Det här är så förjävligt. Ny rock bottom. Idag har det verkligen känts som att det inte går att inte dricka. Är typ rädd att man ska dö eller nått. Är också rädd för att min tjej ska tröttna på mig och mina föräldrar med. Men jag har ett sånt jävla hål i mitt hjärta och kan inte komma på något bättre än att försöka fylla det med alkohol. Mina föräldrar älskar mig på nått konstigt sätt vilket märks ibland men dom har under mitt liv knappt aldrig visat mig nån ömhet vilket jag tror har gjort mig rätt fucked up. Deras egna föräldrar var typ värre så jag förstår hur det blev så men det gör fortfarande så ont. Har alltid blivit väl omhändertagen materiellt men känslomässigt har det varit sämre. Är överdrivet självständig och vågar knappt lita på nån. På det sättet slipper jag bli besviken. Problemet blir väl att det går inte att leva så. Man kan inte vara ensam, som människa är det typ det värsta som finns. Bara så synd att känna att man typ fostrats in i ensamheten. Mina föräldrar är likadana och deras föräldrar med.

Aja, finns väl inget annat att göra nu än att riva av plåstret och säga till folk som det är. Jag har inte längre kontroll. Jag behöver hjälp och jag vill inte dö. Känns så jävla sorgligt att tänka att jag kanske inte skulle få se min trettioårsdag. Jag vet innerst inne att de runt mig som älskar mig skulle känna likadant men jag har en sån gnagande oro över att de egentligen skulle tycka det var skönt om jag bara dog. Jag är inte ett dugg självmordsbenägen och döden är det läskigaste jag vet så ingen behöver bli orolig på det sättet men man är ju fan rädd att man ska dricka för mycket och bara slockna en dag eller va med om en olycka på fyllan. Jag får ta tummen ur och gå till AA till slut. Jag tror ändå att den andan av ickedömande och värme jag hört om att det ska vara där är vad jag behöver. Vet inte annars vad jag ska göra