Orkar snart inte längre

5 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
mamma-julia
Orkar snart inte längre
mamma-julia
Orkar inte stå emot min sons krav

Hej! Jag har en son på 42 år som varit alkoholberoende i många år. Han fick diagnosen levercirros, tydligen på gränsen till enligt läkaren, för två år sedan. Han var nykter i nästan ett år och gick på kontrollerna. Sedan började han dricka någon gång ibland och när han mår psykiskt dåligt dricker han och det är ofta. Han håller sig mest till öl 3,5% men det är ändå alkohol. I höstas blev han akut inlagd för blödande magsår, det var allvarligt och han blev opererad med gastroskop och medicinerad i två månader. Då höll han sig ifrån alkoholen men nu dricker han öl igen och ibland starkare saker. Han har nyss blivit diagnostiserad med Aspberger och det förklarar hans beteende mycket. Problemet är att jag hela tiden servat med mat, skjutsa, betala allting och bära upp mat och öl varenda dag. Jag är 65 och känner att jag inte orkar längre. Hans Aspberger gör att han inte kan ta emot ett nej utan tjatar utan ände tills jag bara gör vad han vill. Han plågar mig psykiskt och kan hålla på i timmar om jag försöker säga nej. Samtidigt är jag så rädd för hans hälsa och känner mig usel när jag är så svag att jag hela tiden bara underhåller hans missbruk. Min inkomst försvinner till 90% på hans utgifter och jag kan aldrig köpa något jag själv behöver vilket gör mig enormt frustrerad och nedstämd. Alltihop känns helt omöjligt att lösa, han kan ju inte rå för hur han fungerar med den diagnos han har. Han styr mig fullständigt och mina tankar är ständigt upptagna med hans problem. Det är närmast ett mirakel att min sambo stått ut och står för alla våra utgifter. Jag vågar inte längre gå och hälsa på någon, känner att jag hela tiden måste vara tillgänglig om han vill något. Jag är hemtjänst, bank, sköterska, terapeut, chaufför m m och jag orkar mindre och mindre. Jag mår dåligt och allt känns fel och jag kommer inte ur det. Börjar ge upp, jag skulle kunna ha det så bra men hans tillstånd tillåter det inte. Nu är det snart jul och jag funderar på att hoppa över den, är helt meningslöst. När han mår psykiskt bra så gör jag också det, då fungerar jag någorlunda men jag är hela tiden spänd och väntar på vad som ska ske härnäst. Pengarna tar slut innan jag får nästa lön, aktivitetsstöd, och han bara säger att "det måste ordna sig". Så jag lånar av bekanta och min sambo. Och då skäms jag men jag gör allt för att slippa hans upprördhet och jag vet att han själv mår dåligt när det blir så. Vad ska jag göra, gått på samtal både här och där men inget förändras. Alkoholen har tagit ifrån honom så mycket och ändå skyller han på allt möjligt annat för sådant som gått snett. När jag säger att han behöver bli mer självständig så kan han hålla med men det blir aldrig så, bara fortsätter på samma vis. Att jag inte orkar verkar inte vara ett hållbart argument för honom, han anser att det inte finns något annat val än att jag gör allting. Och när jag dör så ska han ta livet av sig har han sagt. Tillvaron börjar kännas meningslös, mitt liv är bara ett evigt servande och oro. Usch, vad självömkande det här blev men måste få vräka ur mig. Brukar undra om det finns fler som har det som jag, och som är så undfallande och uppgivna så de gör som jag och bara underlättar för den anhörige med problem. Hoppas någon kan svara och ge mig lite styrka.

Nordäng67
Vilken tuff situation...

du är i! Lider med dig och kan förstå ditt dilemma, mammahjärtat styr över förnuft ibland! Bor sonen hemma eller har han eget boende? Tycker du skall ta din tålmodige sambo och åka bort över julen! Ett avbrott kanske kan vara början på en ny väg. Allt låter som en helt orimlig börda för dig att bära! Dags att han kastar loss från dig även om han har en diagnos! Och dessutom borde samhället på något sätt träda in både ekonomiskt och på andra sätt! Tycker du ska vända dig till Vårdcentralen för egen del och be om stödsamtal! Du har säkert mycket du behöver få ur dig! Önskar dig massor av styrka! Kram

Ullabulla
Oj vad jobbigt för dig

Jag känner så igen mig då jag själv har en autistisk och förståndshandikappad dotter på 32.
Sen hon föddes då jag var 22 har det mesta av min tid energi och fokus gått ut på att hålla hennes liv på en bra nivå och jag själv och mitt eget mående har fått stå åt sidan.
Funkar hon så funkar jag.

Sen har jag då alkoholiserade föräldrar i botten och ett ex som hade alkoholproblem som också ibland sviktade rejält.

Så att räcka till och ta ut sig själv långt utanför rimliga gränser blir ett normaltillstånd.

Fördelen för mig är att jag sen tidiga år med henne varit tvungen att anlita samhällets hjälp och även en frånskild pappa till min dotter som tagit halva vårdnaden om henne.

Men nog om mig,jag ville bara poängtera att jag förstår dig fullt ut.

Din son är kanske också rätt medveten om vilka knappar han ska trycka på fr att du så att säga ska spotta ut kollekten i hans knä.
Även om han har aspberger så är ju hans behov av dig och din hjälp av största vikt.
Att själv ta ansvar och bli så vuxen som han är kapabel till kanske inte är så intressant så länge du finns där och babckar upp allt du orkar och förmår.

Det är det som i alla fall jag kallar medberoende.
Min dotter kan sitta och säga (med sprucken stämma...) Tööööörstig.
Och vem studsar upp och fyller henne ett glas vatten om inte mammsen.
Hon är klart kapabel att själv fylla sig ett glas med vatten.

Det jag försöker säga,även om du just nu känner att du är nere på botten både själsligt psykiskt och ekonomiskt.
Det finns en väg ut.

Inte att vända din son ryggen,för det antar jag att du inte klarar.

Men att ta små steg till gränssättning och tydliggörande i var du står,vad du klarar och vad du vill vara behjälplig med.
Sätt dig kanske ned och lista upp de mest orimliga situationerna,eller de som ger dig mest plåga i dagsläget.

Titta på var och en av dom och se om det är något du kan förändra i de mönsterna.

Din son är sjuk,både i alkoholism och en psykiatrisk diagnos,han kommer inte att ändra på ett skvatt om han inte tvingas till det.

Sen kanske du kan ringa upp någon på kommunen eller socialtjänsten och förklara din situation med fullständig ärlighet.
Att du är mycket nära gränsen till vad du klarar.

Att du behöver hjälp att sortera ut vad som ska kvarstå som ditt föräldranasvar.
Vad samhället kan hjälpa till med
Och slutligen,vad din son själv bör och ska ta ansvar över.

Då kanske du kan se att det som tidigare låg på ditt bord,dvs allt sakta kan börja läggas upp i andra spalter och andra mottagare över ansvaret.

Jag tycker du har en mycket klar bild både över dig själv och över din son.
Och att du har egentligen nått din gräns redan,men hittar inte vägar ut.

Välkommen hit,här finns massor med berättelser och insikter att ta till sig av. :-)

InteMera
Vilken jobbig sits! Jag har

Vilken jobbig sits! Jag har också barn med drag av asperger och kan känna igen orkeslösheten att stå emot deras tjat. Det som dock hjälpt mig mycket är kunskap om hur en asperger persons hjärna funkar. Den handbok jag tyckt varit till störts hjälp heter Den kompletta guiden till aspergers syndrom av Tony Attwood. Genom att förstå hur de tänker och resonerar kan man själv bli bättre på att kommunicera så att de börjar göra det man vill istället för att alltid ty sig till den enkla vägen och ta hjälp. Det handlar långt om att hitta knepen för få dem att göra saker som de efteråt mår bra av och kan vara stolta över, små ändringar i rutiner som skiftar fokus från att du ska göra allt till att han själv känner han kan göra det istället. Inte lätt jag vet, och medan man övar får man stå ut med anfall, ilska och surande och gnäll. Men bara man orkar stå på sig så kan det gå vägen.

Det är säkert lätt för andra att säga du bara ska sluta serva honom men det är nog inte så enkelt, som du konstaterat själv men samtidigt inser du att du inte orkar mer. Kanske det finns någon handikappcentral eller förening för autister som du kunde få lite råd och stöd av? Din son skulle för sin egen skull, för sin egen framtid och sitt eget mående behöva bli mer självständig och jag misstänker han utnyttjar dig helt medvetet. Mycket kan man säga om en person med asperger men dumma är dom inte! Kan dom komma undan med att få någon annan att göra saker för dem så är det ofta enklast för dom, att anstränga hjärnan kan vara för jobbigt om de inte absolut måste. Men när man väl lyckas övertala, och nästintill manipulera eller genom omvänd psykologi få dem att göra nåt själv som man sedan uppmärksammar och berömmer så blir självkänslan stor och stark och ger glädje och nöjdhet och då vill de göra det igen. Så man får lirka till domdär små små stegen i taget, så det inte blir för mycket på en gång för dem för då slår det bakut.

Han är säkert smart din son, kanske ni tillsammans eller med någon utomstående kunde fundera tex på hans ekonomiska situation och försöka räkna fram hur han kunde klara sig själv? Det är ju inte hållbart du knappt kan äta för att han ska ha allt du tjänar. Om han inte själv kan söka bidrag och stöd han har rätt till, finns det säkert hjälp hos social eller andra instanser att få för att ta reda på vad som är möjligt.

Att förse honom med alkohol skulle åtminstone inte jag göra, speciellt med tanke på hans medicinska historia. Där skulle du behöva bli stark och säga nej. Tydligt säga att mat ja kan du hjälpa med men alkohol vägrar du köpa för att det skadar honom. Om än så bara öl men ändå. Låter som han inte borde dricka alls och det tror jag nog han själv också egentligen förstår. Men som för alla alkoholister är det bara en drog som ska intas oavsett konsekvenser men du behöver ju inte vara den som förser honom med det. Låt honom gnälla och tjata, gör din ståndpunkt klar och vägra sen prata om det mer och säg tydligt ifrån tjat inte kommer bita.

Hoppas du ska hitta andras hostorier också här på forumet, så många livsöden och vinklingar som här finns så ska du säkert hitta nåt som känns bra för dig att ta del av för egen del också!