LLM

Någonstans har jag veta om att jag har ett alkoholberoende, i många år. Växte upp med en mamma som drack mycket under ett fåtal korta perioder per år under uppväxten. Jag hade själv drogproblem fram till 17-årsåldern, började med hash redan i en ålder av 13-14 år. Testade på det mesta förutom heroin. Fick nog som sjuttonåring och ringde en dag min pappa. Han var ett bra stöd, och sendan den dagen har jag inte haft något större sug efter droger. Däremot fortsatte jag att dricka, som unga många gånga gör. Periodvis mer andra gånga mindre. Har ibland varit utan alkohol i drygt ett år, i entligen för att jag inte gillar att vakna upp till ett ”svart hål”. Men ändå har jag alltid druckit för eller senare igen. Jag har den finaste familj idag, två friska barn och en fantastisk fru. Och ändå förmår jag att dricka mig ful och vakna upp till ytterliga ett svart hål. Jag vill inte mer, jag hatar känslan, det verkar i mitt hjärta, jag vill gömma mig under en sten, fly bort, bli frisk, bli en bättre pappa och make, ge familjen vad de förtjänar, kvitta alkoholen! Efter senaste svarta hålet, vaknade jag bredvid någon annan än min fru, minns inte hur jag kom ditt, hade alla kläder på när jag vaknade, men det spelar ingen roll! Varför vaknade jag där och inte hemma bredvid min fru och barn? Jag vet inte hur jag ska göra, just nu gör allting bara ont! Detta hände för en halv veckan sedan, inget sug efter alkohol, eller mat för den del. Vill bara skrika, raderar allt skit och göra vad jag burde göra, fokuserar på och njuta av min familj. Jag har aldrig sagt åt någon att jag har ett alkoholproblem, men nu är det dags, jag har ett alkoholproblem, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Ellan

Hej,
Välkommen till forumet.
Insikten om att vi har problem kan vara otroligt smärtsam men samtidigt är den insikten otroligt stark och god. När poletten trillar ner och den gör det ordentligt så finns det liksom ingen tvekan längre. Det alkoholen gör med många av oss är inte något vi vill ha längre. Jag blir sjuk av alkohol och min polett trillade ner för 1001 dagar sedan. Jäklar vad den satt hårt inne. Och den platsen jag befann mig på då var mörk, ångestladdad och vidrig. Sårad make och oskyldiga barn som hade en sjuk mamma. Så vad göra? Jag tänker såhär att när vi har vaknat upp och inser att vi har ett beroende så är det enda vi kan göra är att ta vårt ansvar. Det låter ju enkelt men det jag menar att göra allt vi kan för att må så bra vi kan. Du beskriver ett mörker du inte vill vara i och en sorg över att du utsätter din familj för detta. Jag vet vad du menar och den är tung. Det fantastiska är att det går att komma därifrån och bli den fina och kärleksfulla person du egentligen är. Det är en resa du behöver göra för din egen skull men med på den hänger ju dina anhöriga. Vi blir inte ”fria” eller nyktra bara för att vi slutar dricka. Ofta finns det annat bakom vi behöver ta hand om och kanske tankemönster och beteenden som vi behöver förändra men det första steget är ju ändå att säga tack o hej då till vår drog. Jag tycker att du är enormt modig och stark som inser att detta måste förändras och jag vill ge dig hopp om att det faktiskt är fullt möjligt. Frågan är vad du är villig att göra? Det finns olika vägar att gå vilket det här forumet vittnar om. Att skriva och ventilera här, AA-möten där du träffar likasinnade som vet precis vad du pratar om, behandling, beroendecentrum mm.
Det finns möjligheter och det finns hopp att vända om.
Stor kram
Ellan

LLM

Tack Ellan!
Jag är fast besluten att sluta, 100%. Det konstiga är bara att jag fattar inte varför jag inte har insett det tidigare? Får börja med att hitta någon som jag kan prata med om detta, det här är min lilla start på en lång väg.

Hej LLM.
Jag känner igen din känsla.
Bra att du kommit dit, det är en gåva. Nu börjar din viktigaste resa i ditt liv. Ellan skriver med stor insikt. Kan bara hålla med. När korken sitter i flaskan börjar jobbet. Men belöningen kommer, tro mig. Läs gärna min tråd.
Kör på nu, lycka till ???